Sanna Nilsson antar Utmaningen 2011.
Jag är en sån som alltid älskat sport i alla varianter, så som skidor, skidskytte, fotboll, hockey, löpning, simning m.m. .....PÅ TV alltså!!!!
Fram till September/Oktober 2009 har "chips-ätning i liggande position" i soffan framför Champions League min personligt starkaste gren.
Sen hände något:
Efter två behandlingar av en svår axelskada (antagligen en förslitning i samband med flera års monoton rörelse ner i chipspåsen) + lite tips om kosten, i en källare hos en naprapat på Svanvägen i Knivsta fick jag frågan om att hänga med på löpträning, och sedan dess är jag en notorisk ja-sägare.
I princip svarade jag JA på nästan alla förslag till aktiviteter & träningar. Öppet spår, mer löpträning, cykelträning, SM i duathlon, Vansbrosimning, Lidingölopp..YOU NAME IT!!
Året 2010 blev helt sanslöst, massor av träning, tävlingar, upplevelser och framför allt fantastiska träningskamrater. Jag gick från 0 - 10.000 på en gång.
Nu börjar år 2011 och utmaningen för mej blir att i första hand hålla i det här med träningen och lyfta en halv nivå till. Men även sätta lite extra press på mej själv med att utveckla resultat & tider.
Jag börjar med:
- Öppet spår i Februari (helst under 9 timmar "gudhjälpemej" )
- Valloxen Runt i Maj ( gör det bra!)
- SM i duathlon i Juni (försvara mitt guld =0) )
- Vätternrundan i Juni (helst under 10 timmar - "gudhjälpemejigen")
- Knivsta triathlon i Augusti ( gör det bra!!)
- Lidingöloppet i September ( helst på 2:45 timmar)
Öppet spår och Vätternrundan skulle bli avslutande i klassikern för mej så dessa två känns lite extra viktiga att klara av.
Utöver ovanstående mål så kommer jag säkert att delta i en hel del annat om jag känner min JA-sida rätt. Väl mött överallt!!!
/Sanna
PS. I ärlighetens namn ska även sägas att "Chips & Champions League" fortfarande tillhör en av mina starkaste grenar. =)
Januari börjar året....
Oj oj oj, va snabbt den här månaden gick.
En hel del träning fick jag in, (24 träningsdagar a' 34 pass), men tyvärr inte så mycket skidor som jag hade hoppats. Varför det då, kan man undra? Jo, jag tror att jag började känna lite uppgivenhet så fort första "snö-smältet" kom. Men jag har ju inte varit sämre än att jag lagt in lite extra spinning & löpning istället. Framför allt för att behålla så mycket flås som möjligt inför de 9 stundande milen.
Månaden avslutades iallafall på bästa möjliga sätt, nämligen Formtopp IF's skidträningsläger i Falun. Ett underbart samlat gäng glada skidåkare, allt från "blåbär" till "duktiga Rune". Vi fick en otroligt minnesvärd helg med mängder av roliga stunder. Försvunna människor och I-phones, vurpor som kunde slutat riktigt illa och en bergs-bestigning i största Mount Everest-anda.
Nu laddar jag om, vallar om & hoppas på lite mer snöfall så ses vi i spåret under Februari.
Väl mött alla, överallt.
/Sanna
...Februari kommer näst.
Jag hann hem från skidlägret i Falun och jag hann vila en & en halv dag innan den kom, vinter....sjukan. Jag skriver inte in mellanordet, det känns rätt onödigt. Det dröjde faktiskt en dag mer än förra året, för då infann den sig samma kväll som vi kom hem därifrån. Jag undrar om det är nåt i Falu-vattnet som jag inte tål eller kanske jag kör så hårt där uppe att all motståndskraft försvinner. =) Så första Februaridagarna blev det vila.
Hur som helst - några dagar in i Februari så kom det ju mer snö. Det blev liksom ett litet bevis på att vintern fortfarande tänkte stanna en stund. Riktig kyla kom tillbaka och Kung Bore visade vem som bestämde.
Fem bra vändor ut i olika spår blev det under de sista veckorna - kanske inte så långa som man kan behöva innan ett vasalopp men dom kändes bättre & bättre för varje runda och jag kände ett skönt flyt i åkningen. På sista SMS-träningen uppe i elljusspåret kändes allt superbra. Jag och Ola Sundh, denna underbara människa och träningskompis körde i ett behagligt tempo varv på varv på varv i 800metersslingan. Jag behöll den känslan med mej resten av tiden fram till Öppet Spår.
Om det bara blev fem skidpass de sista veckorna så blev det i alla fall desto mer spinning - denna ljuvliga form av träning. Varför i helvete har jag inte hållit på med det här förut!!? Det blev bland annat ett jättebra två & en halv timmes SUB-10 pass som "smakade mera", ett gäng vanliga 45-minuters pass och så två fullkomligt ljuvligt vidriga onsdagspass levererade av en viss Hr Söderström i sitt esse. WOW!! Mycket vill ha mer.
Några muskelpass & coreträning smögs också in för att hålla stakmusklerna vid liv.
Sportlovet bjöd på ett par dagar i Sälenfjällen, fyllda med skratt tillsammans med familjen & med en hel del utförsåkning .
Söndagen den 27/2 gick bussen upp mot Öppet Spår. Precis som förra året - en buss full av laddade, glada & förväntansfulla skidåkare. Några nervösa, andra lugna som filbunkar. Själv kände jag mej full av självförtroende och var inte nervös alls. I Mora stannade vi till och hämtade ut alla nummerlappar & fyllde på "enervit"-förrådet med allt som erbjöds. Några satt sista biten i bussen upp till vårt inkvarteringsställe och sög i sig geléer, magnesiumtabletter och gud vet allt för att få en så bra laddning som möjligt inför morgondagens drabbning.
Väl framme i Venjan fyllde vi våra magar med kalops, potatis, köttbullar, janssons frestelse, omelett med sparrisstuvning, omelett med champinjonstuvning, sallad, bröd, smör, ost & dryck. Avslutningsvis en bit gräddtårta & juice eller fika. Med en lite svullen mage och ett leende på läpparna var det bara sova kvar. Samla så mycket positiv energi som möjligt inför morgondagen. "Piisåvkejk"
0410 revelj, påklädning, frukost & bussresa mot Sälen & starten. -15 jäkla grader.
Såå helt fylld av energi, rätt klädd för morgonens & dagens temperaturer & med en otroligt behaglig känsla i kroppen tog jag min plats i startledets början. (ska erkänna att jag gjorde en liten fuling o letade mej fram i massorna med skidorna i handen, sen pressade jag ner dom där jag tyckte det såg ut att finnas en lucka... jaja, 29cm i alla fall)...nära vår urduktiga Rune, han som förutom Gunnar åker som en gud ni vet.
Kl 07:08:48 påbörjade jag mina 90 km ner mot Mora - kl 14:53:41 var dessa 90 km avklarade. Vad hände??
Ja, jag funderade ett tag om jag kanske åkt fel, tagit en genväg eller fått skoterskjuts nånstans, men jag kan inte komma på att nåt sånt hände. Jag hade alltså ambitionen att komma under 9 timmar i år, kanske t.o.m 8:30 och så sladdar jag in i Mora efter 7:44:52 och mår hur bra som helst i kroppen. "Persar" med 1 timme & 45 minuter. Jag fattar ingenting! som Winnerbäck säger.
Nu känner jag bara en total ödmjukhet gentemot min kropp som går med på att göra så här. - Jaha Sanna, du vill åka 9 mil på skidor idag utan att vila nåt? ...Klart vi ska göra det... jag ställer upp.
Är den inte fantastisk så säg? Hoppas den säger så nästa år igen. =)
Och så var då utmaning nr 1 avklarad den här sista dagen i Februari månad. Det känns grymt bra just nu.
Nu ska kroppen få vila någon dag sen ska den äntligen få ta tag i löpningen på allvar igen.
Väl mött igen allihop & ödmjukaste kramar
/ Sanna
Mars…
…pannkaka i säng!
Jag lyckades “tajma” in årets brakförkylning i helt rätt tid i alla fall. Öppet Spår avklarat och inget som stressade mej under sjukdagarna. De första 13 dagarna i Mars bestod enligt min träningskalender av ett onsdags-spinn och 12 dagar med hosta som i alla fall fick magmusklerna att arbeta som i rejäla core-pass.
Så kallad “klätterpåväggvarning”
Andra halvan av den här månaden har i alla fall känts helt rätt. Jag har kommit igång med löpningen i ett skönt och behagligt tempo som får trängas med spinning, muskel & corepass blandat som en riktig “världsmästarsmoothie”. Sjutton riktigt bra träningspass registrerade.
Spin of hope får man väl säga var denna månads “event” där jag hade tre timmar på sadeln med bl.a Nikis intervaller. (fyförfören va kul)
Närmast väntar nu cykelsäsongen att på allvar komma igång. Gruset ska bort från vägarna och solen ska börja värma näsan i fartvinden. Nu börjar årets tuffaste utmaning (sub-10) att krypa på allt fortare känns det som.
Men innan dess ska vi springa runt sjön & duathlona lite va???
Tjolahopptjolahej & väl mött
/Sanna
April April…
..en trippel-bacill, kom och gjorde det jag inte vill.
Vad är det som händer? Det slutade ju så bra i Mars med en känsla av ny kraft i kroppen. Löpningen skulle ta fart på allvar tillsammans med cyklingen. Istället visar träningskalenderns första halva av den här månaden fem spinningpass, bara ett löppass på 12km & två cyklingar, varav den senare av dessa på ca 8 mil. Efter den cyklingen (gjord med sjukdomskänsla i kroppen) var det bara att bita i det sura äpplet. En ny infektion började ta fart & första löp-träningen med Formtopp som jag mentalt laddat så rejält för blev ingen hit för min del. Luftrören skrek och strejkade och en ny hosta satte fart. Brakförkyld igen med andra ord.
Påsken kom och bjöd god mat, sa dom som var här på middag. Själv var jag helt utan smak & luktsinne i fem dagar, (satte faktiskt ner näsan i koncentrerat AJAX citron utan att känna något som helst ). Fy vad torftigt livet blir när man inte ens kan förnimma en smak eller doft. Det är då man upptäcker hur mycket känslor det följer med ens sinnen.
I slutet av April satt jag då med samtidig luftvägsinfektion, bihåleinflammation och öroninflammation. Jamen ni hör va? Bara idel barnsjukdomar. Det blev 10 dagar med bredspektrat penicillin för att bli kvitt trippeln, beordrad vila av farbror doktorn och ännu en ruskig “klättrapåväggen-varning” …igen.
Träningarna inför SUB-10 satsningen har verkligen kommit av sig för tillfället, liksom löpträningen. Men ..“- Den vinner som är trägen - den förlorar som ger upp”, så nu biter jag ihop igen - så gott det går med en nytillkommen facialis-pares =), Men det tar vi i Maj-rapporten. Snart är jag på gång igen.
Väl mött & bredspektrade kramar
Sanna
Sköna Maj välkommen till vår jord igen....
Oj oj oj.
Kära vänner, det har tagit emot ett tag nu. Det är inte utan att det börjar kännas som en riktig utmaning det här.
Jag hann inte svälja ner penicillinet & bli kvitt alla baciller förrän nästa överraskning knackade på. En liten släng av ansiktsförlamning på höger sida.
Nu är det inte så mycket att bråka om...10 dagar med hög dos av cortison & en ledande fråga till doktorn som löd:
-Det kan väl inte göra nåt om man tränar va?... bara för att ansiktet hänger lite på ena sidan!?
-Njeaa, du kanske kan träna lite lugnt. YES!!! Jag hörde ett klart JA!
Så andra veckan i Maj fick jag äntligen sätta fart igen, efter ca 3 veckors ”rassel”. Nu var det fokus på cyklingen framför allt, jag låg många mil efter om man så säger. Det hann bli 14 rundor under resterande Maj, på mellan 3 mil upp till 9 mil per sväng. Inte optimalt, men kändes ändå hyfsat.
Löpningen fick komma lite i skymundan och inför Valloxen-runt hade jag bara tre löp-träningar i kroppen. Därför blev det 8km istället för den tänkta 16 eller 21km. Jag klarade att hålla samma tempo som förra året på ren & skär järnvilja och tog mig in på tiden 37.18 och en 4:e plats... faktiskt tretton sekunder bättre än förra året. Jippiie!!
Jag avslutade Maj med ett cykel-träningsläger ute i Norrtälje - Roslagsbro med SUB-10 gruppen. Det var hur trevligt som helst och ett riktigt roligt gäng som var med. Tyvärr överansträngde jag ett knä i backträningarna därute så jag fick åka bil hem därifrån med cykeln på släpkärran...dom andra?...ja dom hade regn hela vägen hem!
OLIKA FALLA ÖDETS LOTTER.
Nu är det straxt dags för Formtopps duathlon-SM ute i Östuna igen! =0)
See ya there.
Väl mött & På´n igen-kramar till alla
//Sanna
Juni ska bli bra....
Nej, nej, nej....det här händer inte mig. Snälla!
Istället för att skriva mina månadsrapporter till utmaningen 2011 så känns det som att det skulle vara enklare att bara scanna in alla sjuk-journaler och lägga dom här istället.
Det absolut sämsta tänkbara för min högra hand & arm med lymfödem är om den drabbas av sk ”rosfeber” - det som uppstår när bakterier kommer in i ett litet sketet sår på t.ex ett finger, som ingen människa i världen kan se och sen infekterar större delen av armen. Det här tillståndet är inget som gynnar statusen i framtiden för lymf-armen. Och absolut inte statusen på mej under tiden infektionen pågår.
Just det här händer då förstås...... dagen innan SM i duathlon ska gå av stapeln.
Jag ska erkänna att jag faktiskt försökte med en ledande fråga till den här rara doktorn också.
Jag: -Men visst kan man väl springa & cykla lite imorgon va?
Han: -Vad menar du då?
Jag: -Jo, det är SM i duathlon... och jag tänkte försöka försvara min guldmedalj... (jag ler)
Han: -Självklart......INTE!!! -Det här är inget man leker med och speciellt inte med din arm.
Jamen va f-n. Alltså, INGEN ANSTRÄNGNING för kroppen de närmaste 10 dagarna & en ny 10dagars penicillin-dos. Tjolahopp-tjolahej-tjolahoppsan-sa.
Att vara funktionär är ju jättekul & jag försöker verkligen att se saker från den ljusare sidan, men nu tyckte jag faktiskt lite synd om mig själv och kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag stod ute i Östuna och såg alla kompisar i Formtopp tävla. Jag tyckte verkligen inte att jag förtjänat det. Jaja, efter regn kommer väl mindre moln & kanske rent av sol.
Efter tio dagar i Juni så återstod alltså bara sju dagar att träna på inför Vättern-rundan och den tänkta ”sub10-resan”. Bara 11 mil blev det den veckan, innan det var dags att ta sig runt sjön och därmed avsluta ”Klassikern”.
…........................
Oj oj oj, vad otroligt lång den e' !!
Sjön Vättern alltså. Framförallt efter Jönköping när man vänder och ska börja cykla norrut igen. Norr betyder uppför, det vet jag med bestämdhet. Kolla SAOL så får ni se.
Det var en riktigt häftig upplevelse att cykla Vättern-rundan. De första 15 milen var jag helt på banan och tyckte att det kändes riktigt bra...lite känning i knät som sinkade mej och gjorde att jag tappade 5 min på sub10-gruppen men annars var det en bra resa så långt. Men efter att ha kommit fram till Rune som gått omkull illa i backen och stått och inväntat hans ambulans-transport så ville inte knäna längre. Jag blev stel & kall och knäna ville absolut inte visa sin goda sida och ge mej en fortsatt behaglig resa. Istället avslutades de sista 13 milen med kräks i munnen, tårar & tandagnisslan och en järn-vilja att komma i mål. Nu var det inte under 10timmar som var fokus längre utan nu skulle jag helt enkelt ha min klassiker avslutad, om jag så skulle dö på kuppen. Med sällskap & ett jättestöd av Ulf Olsson gick jag slutligen i mål i Motala efter....11 timmar 41 minuter. YEEEEESSS! Klassikern avklarad och allt med en totaltid på under 24 timmar. (23.28)
Till en början var jag besviken över att inte ha klarat 10-timmars gränsen men har sen insett att jag faktiskt gjort en riktigt bra förstarunda runt Vättern. För jag tror nog att jag ger mej på det igen.
Juni månad avslutades i knä-vilans tecken med endast 3 st core & styrkepass på 13 dagar. Vi kallar det Rehab.
En stor klassiker-kram från
//Sanna
Nu är det Juli igen, ja nu är det Juli igen och Juli varar väl....
Hon é på gång - hon é på gång!
Ni som såg mej under Juli månad ute på byn eller kanske vid badet måste ha undrat va det var för fånigt leende / flin jag lagt mej till med. Jag kan nu upplysa om att det var en blandning av träningsvärk & förnöjsamhet. Jojo man kan glädjas åt lite ska ni veta.
Efter de sista viloveckorna i Juni fick kroppen nu äntligen sätta lite fart igen.
Jag startade mjukt med en hel del löp-band och styrketräning för ben & knän. Jag ska erkänna att jag faktiskt stod på löp-bandet inne på FORM några av sommarens varmaste kvällar och skrek högljutt åt stackars Anton att öppna fler fönster, fler dörrar och slå upp tak. Varken jag eller mitt FORM-kort har varit fruset den här sommaren. Hahahaha.
I mitten på månaden blev det full fart på löpningen tillsammans med två fantastiska killar vid namn Christoffer Axelsson & Åke Huss. Jäklar vad triggande det är att springa med folk som håller hög fart och standard. Man blir ju själv tvungen att ta i så hårt att tårna blöder, benen skriker & lungorna ligger som ett par extra kindpåsar i munnen
Vi blandade veckorna med intervaller på Brunnby-boulevarden, långlöp runt Valloxen & backintervaller i spåret. Kvalitet mina vänner, read my lips:kvaaa-liii-teeet!
De dagar det inte stod löpning på schemat så bestod träningen av antingen core-pass eller Christoffers cirkelpass på FORM.
Jag måste säga att jag för första gången lagt upp min träning ganska seriöst..(inte alls likt mej) men det känns riktigt roligt.
Det är konstigt att knäna har klarat av löpning men absolut inte kunnat cykla eller spinna alls sen Vättern-rundan. Men det gör inget, cykeln står jättebra i vardagsrummet och fungerar som en blandning av konstinstallation och klädhängare ....(och där hördes ett Jippiee! från maken)
Nu drar jag mej söderut en vecka med familj & vänner. Närmare bestämt Caorle, Italien.
Ciao!
Väl mött med största PåG-kramen
//Sanna
Augusti, Augusti - ger äpplen med must i.
Aaahhh, ååhhhh och wow, vilken jätteskön semester vi gjorde oss i Italien . Stranden på dagarna med bad i ett precis lagom varmt/svalt medelhav och på kvällarna besöktes fantastiska restauranger med den godaste av god mat som avnjöts i ett par timmar.
Efter middagen blev det ofta en stilla stros runt på stan i små gränder där det serverades crepes lite här och var i små hål i väggen, (tur det, man vill ju inte falla ur). Inte en vanlig pannkaka utan en crepe fylld med två favoriter, nämligen nutella & mascarponeost. Jag kan inte bli annat än lycklig av såna stunder och självklart lite stinn i magen.
Efter en vecka i Italien med bara två kortare löprundor var det då dags att sätta lite fart igen. Inte bara med träning utan även jobb, plötsligt hade jag ett 75% vikariat under hela höstterminen att förvalta. Jättekul men även lite ångestladdat att veta att jag är uppbunden specifika tider.
Ett mål i Augusti var ju Knivsta Triathlon. Förra året när jag var där och tittade så kände jag att det skulle vara riktigt kul att pröva på. Nu blev det ju lite galet i knäna på sommarens långcykling och jag hade verkligen inte tränat nån cykling efter Vättern-rundaan.
Jag kände hela veckan innan KT en stor ambivalens om jag skulle vara med eller inte och kanske äventyra hälsan på knäna igen. När så morgonen kom för tävlingen kände jag i hela kroppen att det inte va nån ide att prova starta ens. Jag åkte dit och tittade och kände mej än mer klar över att jag tagit helt rätt beslut. Jag var helt urlakad på energi den dagen. Tror nog jag hade sjunkit som en sten redan innan första bojen ute i vattnet. Men det var kul att heja fram dom som deltog iallafall. Bravo bravo allihop.
Helgen efter stod jag återigen som hejarklack på ett något större och betydligt längre Triathlon-arrangemang, AXA-triathlon i Stockholm där både Ola och Anna-Maria deltog med fantastiska insatser. Gunnar deltog oxå, med verbal insats som speaker i sex timmar utan uppehåll, med ett oavbrutet ordflöde. Jäklar vilka kämpar dom är, alla tre – RESPEKT!!
Löpträningen har rullat på bra med mix av intervaller, LSD-rundor, tempo mm i sällskap av Åke & Christoffer. Tack bästa grabbarna!!!. Jättekul när det funkar i hela kroppen med träningen.
I mitten av Augusti gjorde jag mitt första spinningpass på tre månader. Det blev en lite försiktig start för att knät inte skulle börja krångla igen.
Riktigt skönt att spinna igen, jag hade verkligen saknat det. Det hade jag aldrig kunnat tro för två år sen,(ni vet då, när jag låg på soffan med handen djupt nere i chipspåsen) att jag skulle gilla spinning så mycket som jag gör. Vilken tur att jag inte är en sämre människa än att jag kunde ändra mej.
Löpning och spinning är vad kalendern säger i Augusti månad. Det känns riktigt behagligt just nu, bara att suga i sej av känslan och behålla den så länge det bara går. Jag skyndar långsamt just nu känns det som...och snart, redan i nästa månad kommer våra Åkerö-äpplen att mogna helt, dom är jävulskt goda kan jag upplysa om. =)
Till dess, väl mött av begynnande höst-kramar.
//Sanna
September
Nu är det meningen att det ska börja hösta till sig ute, lite skiftning av färg i trädens löv ska komma smygande, en något kallare och råare luft och doft av lite murrig mossa & jord ska ringla upp i näsan....men ICKE, för vi har nämligen sommaren kvar. Termometern visar kanske inte 25 grader men iallafall 17, 18 och nästan 20 vissa dagar. Fantastiskt må jag säga. Och mycket gynnsamt för svampen.
Det skulle ju ha suttit fint nu att få säga att löpträningen rullar på galant, men det har tyvärr blivit lite för ansträngt på framsidan ben plus att en vad trilskas för mycket för att det ska kännas riktigt bra. Men för att tänka positivt så kan man ju säga att det är ju egentligen bara sviter av Augustis fina löpningar.
Så nu har Mr Magic, aka Gunnar, satt nålar i mig ett par vändor. Vissa bet så bra att jag lyfte från bänken och ”vilade” på endast hälar & skulderblad korta stunder. (ordspråket ”ska man va fin får man lida pin” är utbytt till ”ska man bli hel får man ibland ligga stel”). Jag har numera med mej en bitpinne i trä när jag ska till Svanvägen 16. =0)
Några få bra löppass har iallafall smugit sig in men för att vila delar av benen så har det istället blivit spinning som kompensation blandat med styrka för ben & bål.
Så blev det då dags för Lidingö-loppet, i år igen. Ett av målen i Utmaningen 2011. Ambitionen var att komma in på en för mej riktigt bra tid (runt 2.45)
Lidingöloppet är tufft, riktigt jäkla tufft o utmanande. Första 12 km är i och för sig lättsprungna, men sen börjar det guppa till sig rejält i terrängen. Mellan 15-22 km är det som absolut värst skulle jag säga. Många små backar som suger rejält i benen. Och efter en uppför kommer oftast en nerför som också ska tas om hand med ett bra löpsteg.
Mötte upp mina medlöpare Åke Huss & Anders Friberg vid Form. Ami hängde med som supporter. Jättekul. Redan vid väskinlämningen hade jag tappat bort mina vänner, så jag fick värma upp själv eftersom jag skulle starta lite tidigare än de andra.
12:50 PANG!! startskott för grupp 3 och iväg. Jäklarn's va trångt det var i början, med två långsamma första kilometrar. Sen släppte det på bra och jag var med i ett hyfsat tempo. När jag passerade Ami & Ola som stod vid sidan och hejade första gången vid ca 8 km var jag på banan helt o hållet. Kroppen kändes som en riktigt välsmord maskin, och sinnet likaså. Det höll i sig till ca 19 km sen tog det stopp i benen. Inte ont alls, inte trött i flåset utan bara rent utmattad i benen. Vid 20 km stod Ami & Ola igen och hejade. Jag var tvungen att stanna till och få lite pepp & energi. Sista milen blev inte riktigt som jag tänkt mej. Att springa i rejäla, långa backar är min grej egentligen. Jag har tyckt att jag kan vila lite i backarna med ett kort steg och bra flås, men nu... NU.. var backarna ett rent straff för mej och för första gången fick jag ta mej an dom...gåendes...WTF?! När man slutligen påbörjar sista 2 km hem till målet känns det ruskigt skönt, med en snäll terräng och mycket publik. Tre mil är snart lagda bakom en.
Sluttiden i mål blev 2.52.52 ARGGGHHH!! (28 sek långsammare än ifjol) Så långt ifrån mitt mål …. en riktig besvikelse. Jag vet att det egentligen är en bra tid men det räknas inte just nu. Jag konstaterar istället, tillsammans med Åke Huss (som oxå var besviken på sin tid) att vi har tränat fel, tränat, bra träning men fel, iallafall för mitt ändamål. Det skulle ha varit mer terräng och backträningar och lite mindre löp på platten. Men nu vet jag till nästa år. =) Ska nog ta mej ner mot 2.48 iallafall. För ni vet väl ..."Den vinner som är trägen..."
Med en lite trött och sliten kropp efter de tre milen avslutades September med tre bra spinningpass, där framförallt Onsdagarna är en ren fröjd att vara med på. Nu ska jag vila lite lite, sen ska jag börja bygga upp styrka, flås & pannben inför nästa challenge.
Väl mött med feelgood-kramar ///Sanna
”Hösten närmar sig med skrämmande steg, o jag som inte stakat nån väg.....”
Oktober.
Nu är det då dags för höstens antågande. Jag står beredd, redo att tackla mörkret & framförallt den förbaskade skymningen som kommer som ett brev på posten. Nu väntar en annan slags utmaning för mej kan man säga.
Om jag fattar mej kort så är den här perioden, från Oktober fram till mitten på December en riktig prövning för mej och har varit så i åtta år. Då...som nybliven 40-åring rämnade plötsligt isflaket som jag stod på och jag föll pladask, rakt ner i ett kolsvart hav eller hål. Nu, flera år klokare & flera år gladare så påminns jag ändå av känslan varje höst och det kan ibland kännas jäkligt darrigt. Så om jag verkar lite kort och otrevlig i tonen under den här perioden så kan det vara för att jag har full fokus på att inte falla omkull igen. =) Det vänder iallafall snart, för i December går det mot ljusare tider igen, tro mej - jag har räknat ner sen midsommardagen.
Jag har gått lite på sparlåga den här månaden med flit. Enda tillställningen var ju då det otroligt blöta tjurruset som gick av stapeln i början på Oktober.
En strålande dag med sol på Norra Djurgården....dvs 800 meter träsk i Lill-Jansskogen, klättring uppför gamla slalom & hoppbacken, midjedjupt vadande i lilla Värtan & diverse meterdjupa diken och hästhinder skulle gås igenom innan man var i mål. Jag bröt ”ruset”förra året då min vad brast efter 7 km så den här dagen var jag laddad.
Det var riktigt jobbigt i de brantaste backarna. Det gick banne mej rakt upp på flera ställen och långa backar, så låren fick sin beskärda dos. Jag var slutligen i mål efter 69 min och en riktigt fin 149:e placering av ca 1400 tjejer. Nöjd...? Ja!
Resten av månaden har det i princip bara varit spinning & muskelpass på schemat, bara 13 pass totalt Jag har valt att inte köra fullt nu utan istället ha en viloperiod innan det är dags för att starta upp med skidträningen och även basen för nästa års utmaningar. Så när det smög in en förkylning i slutet av månaden lutade jag mej bara tillbaka och sa: Helt ok! Jag tar det. Oj vad skönt det kändes att inte bli stressad av det!
Sist men inte minst, höstlovet närmar sig och vi (jag, Gert & barnen) tar en sväng ner till...hur säger man nu då.....Atanatalanayaya eller vad det nu heter.? Det ligger i Turkiet iallafall ;0)
Väl mött med Hamam-kramar
// Sanna
November
”So never mind the darkness, we still can find a way, Nothing lasts forever even cold November rain.” (Gun's and Roses)
”Kära Gud, Kung Bore eller Robert Lind i Kramfors! Jag skulle bli så glad om du/ni kunde låta det falla lite snö här nere i Knivsta med omnejd. Jag kräver inga 40 cm utan nöjer mej med 5-7 cm så att det kan reflektera lite ljus för oss här. Om det inte går att ordna så skulle jag bli tacksam för några minusgrader iallafall. Det är för jäkla mörkt just nu och det tär på mitt sinne.
Tack på förhand// Sanna Nilsson”
Tänk om det fungerar!! Tänk om Gud, Bore eller Robban surfar in på Forms hemsida och läser vad jag skrivit.
Som ni säkert märkt så är det mörkare än någonsin nu. Förra året kom ju snön så tidigt att det blev ljust innan det hunnit bli mörkt...eller hur man ska uttrycka det.
Lite ljus och sol gick in på pluskontot i början av den här månaden då vi åkte en vecka till Turkiet. En välbehövlig semester för hela familjen med bad i Medelhavet och hamam-spa för åtminstone en av oss. =) En eftermiddag med bra intervaller på löpband & muskelträning i gymet, sen fick resterande tid vara riktig vila och semester.
Väl hemkommen igen var det dags att trappa upp, kliva in och ge mycket.
YES, I love it. Det är som att vara på väg, och inte bara lalla omkring. Och så ett jättebra sätt för mej att hålla fokus på något positivt och lockande istället för att låta den här perioden tynga ner mej allt för mycket. Jag vet att jag kanske pratar mycket om att det är tungt och mörkt, men det är för mej ett bra sätt att inte tränga bort känslan eller låtsas som den inte existerar utan istället låta den komma, skölja igenom mej och passera. Först då vet jag att jag hanterar den på MINA villkor.
Bla Bla Bla Bla ….
Träning var det...
Jag har börjat fundera lite på hur nästa år ska se ut...! Jamen hör ni!?.. jag som har framförhållning NOLL vad gäller det mesta & allt planerar redan nu nästa år vad gäller träning & aktiviteter. Måste vara för att det får mej att må så bra och känna mej så himla snygg!!!! =0)
Otroligt bra och tuffa spinningpass (12 st) har dominerat novembers träning. Hr Söderström suger den sista svettdroppen och tårar ur mej på varje pass. Han é bra han!
Muskel & cirkelpass i en svettig FORM-sal har oxå varit fantastiska. Christoffer Axelsson kör det bästa cirkelpasset man kan tänka sej på Måndag-kvällar. Man får bekänna färg varje gång känns det som. Ni som inte prövat det...GÖR DET!
Och sist men definitivt inte minst: Årets SMS-träningar (skidträning inför Öppet spår 2012) startade den 17 november så nu är det viktigt att Gud, Bore eller Robban verkligen tar fram sina datorer och surfar runt lite.
Summa: 19 kvalitetspass på ca 3 veckor i November.
Facit: Jag känner mej väldigt nöjd med det.
Väl mött med upptrappnings-Kram
//Sanna
