Monika Berglund
En svensk klassiker;
- Vasaloppet 9 mil skidor
- Vättern runt 30 mil cykel
- Vansbrosimmet 3 km sim
- Lidingöloppet 3 mil löp
Jag har satt upp ett mål och det är att genomföra En Svensk Klassiker.
Det låter helt galet för många i min bekantskap, men det är aldrig fel att ha lite utmaningar och nu var det dags.
Man vet aldrig vad som händer i morgon och därför gäller det att leva i nuet, det är mitt nya ordspråk.
Och varför gör jag det här? Det har nog mer eller mindre alltid funnits i huvudet på mig att "tänk att få klara En Svensk Klassiker" om det inte vore för nio mil på skidor!!!
Och det är så jag har tänkt tills Anna-Maria H en dag frågade om jag inte skulle åka Vasan och jag sa NEJ aldrig nio mil på skidor, vilket självplågeri, jag som tyckte att tre mil var hur jobbigt som helst för ett antal år sedan. Men till slut så tänkte jag why not, man lever bara en gång. Så jag anmälde mig till Öppet Spår och sen var det bara å anmäla mig till Vasaloppsträningen och då tänkte jag att vad har jag nu gjort. Men nu ser jag bara framemot mitt första delmål med stor spänning.
Skidträningen är nu i full gång och det är hur roligt som helst, mycket roligare än vad jag kom ihåg från Tjejklassikern. Det jag tränar utöver skidåkning är styrketräning och spinning.
Monika Berglund
Januari
Nu är Januari snart slut och det är inte långt kvar till dom nio milen och det börjar kännas lite småpirrigt nu när det bara är några veckor kvar.
Skidåkningen känns riktigt bra och nu kan jag nog säga att jag kan åka skidor men det har varit mycket träning i skidspåret. I början när snön kom så var jag där nästan var och varannan dag och tänkte att det här ska jag bara fixa, jag ska lära mig att åka skidor. Så jag är glad att det är en riktig vinter och att jag antog utmaningen. Det är en sån otroligt härlig känsla när man i småbackar tar sig uppför på ett smidigt sätt istället för att hänga på stavarna och gå med skidorna som jag gjorde i början.
Det har inte alltid varit lätt det har också varit riktigt jobbigt emellanåt, men jag är tacksam över att kroppen har fått vara hel. Vasaloppsträningen på tisdagarna har gett otroligt mycket och alla goda tips å råd från AnnaMaria som jag har tagit till mig och som jag försöker tänka på när jag är ute och tränar skidor, så det har blivit några turer till elljusspåret och det i sin tur ganska många mil i kroppen. En annan sak som är lite roligt är att lära sig å valla rätt för ibland blir det hur bra som helst och ibland så blir det helt fel och det är inte så roligt när tjocka lager med snö fastnar under skidorna.
Jag har inte gjort några förändringar i min träning utan jag fortsätter och tränar styrketräning, spinning och skidåkning så mycket som möjligt även om det blir en kortare sträcka. Så länge det känns bra i kroppen är det bara och köra på.
När jag har svårt att somna så brukar jag föreställa mig själv att jag svischar fram på skidorna precis som proffsen gör, det funkar ibland bättre än att räkna får J man kan ju också se det som lite mental träning J
Nu ser jag framemot träningslägret i februari det ska blir riktigt roligt.
/monika
Februari
Då är Januari slut och det har varit skidåkning, styrketräning och spinning. Så här i efterhand borde jag kanske ha tränat styrka två gånger i veckan, men ibland får man inte tiden att gå ihop. Det har varit mycket fokus på skidåkningen. Som tur var hade jag skidor och pjäxor men det har inhandlats en hel del annat, en mindre förmögenhet men vad gör man inte för att det ska bli bra.
I mitten av februari åkte vi i väg till Lugnet i Falun på träningsläger och det var verkligen givande och roligt. Och vilka fina spår det var. Jag gav mig ut på milspåret på lördagen och det var ingen lätt uppgift eftersom det vara mycket uppför men under tiden så försökte jag tänka att någon gång så går det ju nedför och det gjorde det och då gällde det att stå på benen. Vi hade Tour de Ski och då klättrade vi uppför en slalombacke med längdskidorna och det var ju också en upplevelse, det är ju sån´t man ser på tv:n men då skidar dom uppför. Vi avslutade träningslägret med sprintstafett, tänk vad man kan orka.
Jag har också provat på klättervägg och det var ju en ny upplevelse det var kanonkul, jag kände mig som spindelmannen eftersom det gick så bra.
Sen var det dags att lämna in skidorna på slipning och vaxning innan Öppet Spår allt för att få ett bra glid. Och helt plötsligt så var det bara några dagar kvar till det stora loppet och nervositeten och förväntningarna började kännas, hur ska det gå? Kommer det att vara fina spår? Ja det var många frågor som dök upp i huvudet.
Mars
Och så var dagen D här 1:a mars 2010 och färden från Sälen till Mora på skidor skulle bli av, det är det här som jag har tränat inför, klockan ringde 04.30 och bussen skulle gå 05.30. Det var bara å klä på sig och gå ner för att få i sig frukost. Sen bar det i väg till Sälen där våra nyvallade skidor väntade. Vilken folksamling det var vid starten och bara det var en upplevelse. I mina tankar hade jag tagit ut delmål och det var att tänka en depå i taget och inte stirra mig blind på skyltarna men det var ju inte så lätt eftersom dom var blåa med stora vita siffror.
Färden började med en uppförsbacke på fyra kilometer, och det var så trångt att jag trodde att mina stavar skulle gå av. Sen bar det iväg mot första delmålet Smågan och det gick ju bra, sen kom jag till Mångsbodarna och det gick också bra, efter Mångsbodarna börjar jag att få ont i ländryggen men det var bara och bita ihop och fortsätta. Jag kom till Risberg och fick lite vila och sen var det bara å tänka nästa Evertsberg, nu börjar det att kännas i kroppen. Väl framme i Evertsberg börjar tankarna att det här kommer inte att gå, det gör ont i ryggen och ljumskarna värker, men så tänkte jag att nu är ju hälften gjort och det är inte bara jag som har ont. Så det är bara och ställa om tankarna till Oxberg.
På vägen mot Oxberg så ramlar jag i en nedförsbacke, jag vet inte riktigt vad som hände började att bli trött och får ett felskär på skidorna. När jag ska resa mig upp så hugger det till i höger ljumske och jag känner att det här kommer inte att gå, jag får helt enkelt försöka ta mig till Oxberg och bryta loppet där. Men efter ett tag så känns det helt ok men ibland så hugger det till rejält. Jag kommer fram till Oxberg och nu finns det inte på kartan att bryta, det får göra ont för nu är det bara två depåstopp kvar Hökberg och Eldris och sen är det bara nio kilometer kvar. Det gäller att fylla på med positiva tankar för nu vill inte kroppen längre så allt sitter i huvudet.
Så jag bestämmer mig för att köra på till Hökberg och där träffar jag Emma. Jag fyller på med energi och nu är det bara 29 kilometer kvar, det här ska bara gå trots att hela kroppen värker och inte vill mera så fortsätter jag och når Eldris och träffar Emma igen som också har det tungt. Emma berättade att hon träffat en som gjorde Öppet Spår för det 17:e året och han sa att det var tungt före så vi fick slita. Då tänkte jag att vilken otroligt bra lopp vi gör då. Jag och Emma följs åt hela vägen från Eldris fram till Mora där vi går i mål samtidigt, vilken känsla att äntligen se skylten I fäders spår. Känslan är obeskrivlig tänk att jag klarade nio mil på skidor, jag är STOLT över min egen prestation.
Jag kan fortfarande inte fatta att jag har åkt dom nio milen på skidor från Sälen till Mora, det är ju hur långt som helst. Men nu är skidor och övrig skidutrustning undanställda för den här säsongen.
Nu ska jag ladda om inför nästa delmål som är Vätternrundan och det ska blir riktigt roligt att få ta fram min cykel.
Monika
Mars
Träningen i Mars gick i lugnets tecken och det var riktigt skönt med tanke på urladdningen som blev med dom nio milen på skidor. Så jag lade inte ner så mycket tid på träningen utan gjorde lite som jag ville och det kändes riktigt bra.
April
Under April började jag öka träningsdosen med tanke på delmål nummer 2 : Vätternrundan.
Jag började och snegla på min fina cykel och funderade på när det blir väder för premiärturen, och det blev på Påskafton, solen strålade och det var hur härligt som helst att få sätta sig på cykeln och trampa iväg i ett lugnt och behagligt tempo, det blev en liten tur på cirka två mil.
Nu har jag börjat och planera in cykelträningen, jag vill ha minst 100 mil i benen för att rundan ska bli så komfortabel som möjligt. Jag kanske inte kommer att göra någon bättre tid än den jag gjorde 2002 men eftersom jag har en bättre cykel så hoppas och tror jag att den här rundan blir behagligare, och det borde den bli eftersom jag 2002 trampade runt med en Mountainbike.
Så nu blir det till att ut och cykla så att det blir många mil i benen och timmar i sadeln.
I dagsläget har jag fått cirka 30 mil i benen sen 6 april, inte så dåligt men nu är det dags att lägga i en högre växel. Cykelträningen på lördagarna är igång och det är tredje gången som vi kör och jag hoppas att den ska ge mycket, min svaghet är i uppförsbackarna där tappar jag väldigt mycket, men det handlar väl om teknik som med allt annat. Jag ger ju inte upp så lätt utan det är bara ut och trampa och trampa.
Jag ska även försöka komma ut och cykla mera i veckorna och sen få till lite längre turer på helgerna. Det finns ju många bra vägar att cykla omkring på runt Knivsta.
Det som jag har tänkt mig är att komma ut och cykla tre-fyra gånger i veckan och styrketräning en gång i veckan
Maj
Den här månaden har verkligen bara försvunnit så som det ibland kan göra när det händer mycket och roliga saker. Det händer mycket på jobbet men det känns som det mesta är positivt klart att det också är lite negativa saker men det för också något bra med sig "inget ont som inte för något gott med sig" ett bra ordspråk.
Det är skönt att det är maj det blir ljusare längre på kvällarna och det innebär att jag har kunnat cyklat lite längre sträckor även på en tisdag kväll och inte bara på helgerna. Cykelträningen med Gunnar har varit hur bra som helst, det har varit ett glatt gäng som har samlats utanför form i alla väder även om det har regnat eller blåst stormvindar så har vi stått där.
Det har blivit mycket cyklande under maj , jag har haft ett stort fokus på just att cykla mycket och att samla mil i kroppen och det har gått bra. Det har ju inte varit roligt alla gånger när det har blåst som bara sjutton men då har jag tänkt att det här är bra träning och på något sätt så tar man sig framåt. Det roliga med att cykla är alla småvägar som finns runt omkring Knivsta. Tänk en varm majdag när det inte blåser så mycket då är det en sån skön känsla när man bara susar fram på cykeln och hastighetsmätaren visar 28-29 km/h och allting känns bara så lätt och man skulle kunna cykla hur länge som helst.
Jag kommer ihåg när jag tränade inför Vättern 2002 hur jag då fick slita på min dåvarande cykel som var en MTB och nu när jag cyklar samma vägar så märker jag en sån otrolig skillnad med min Bianchi, hur en del backar som då var hur jobbiga som helst nu känns lättare.
Dessvärre fick jag problem med mitt framhjul och det var nog ren tur att jag frågade Anders vad han trodde att det kunde vara för något ljud som lät som ett knackande mot ekrarna, först så trodde jag att det var en kabel som slog emot så jag provade med att tejpa upp den lite bättre men det hjälpte inte utan ljudet fortsatte och då tror Anders att det kan vara ett lager ajajaj det lät som en dyr historia. Jag lämnade in mitt framhjul hos Runeviks och han säger att det här hjulet mår inte så bra då tänkte jag att det här kan nog ta tid och att jag kanske inte kommer att kunna cykla på ett tag. Men som tur var finns Gunnar och han hade ett framhjul att låna ut, vilken räddande ängel, så nu kunde jag fortsätta med min cykelträning. Det tog några veckor innan mitt framhjul var klart att hämta men nu sitter det på min fina cykel.
En del av min träning var ju att cykla åtminstone tre gånger i veckan och det har jag lyckats bra med, det som jag inte har gjort regelbundet är styrketräningen och det känns ju inte så bra att den inte har blivit av så som jag hade tänkt mig men jag har kört hemträning för rygg och mage.
Tiden går fort och i skrivande stund så är det snart dags för utmaning nummer 2, den här gången är jag inte lika nervös som inför skidorna, då var jag nervös en vecka innan. Men nervös kommer jag att vara så därför känns det skönt att ha en tidig starttid eftersom jag ändå inte kommer att kunna sova och då kan jag hellre sitta på en cykel. Jag hoppas att vädergudarna är på bra humör på fredag och lördag och ger oss bra väder.
Må gott alla!
/monika
Juni
Tänk att en månad kan gå så fort, jag tycker att den här månaden har försvunnit i en rasande fart och mitt andra delmål Vätternrundan är gjord.
Den här månaden har jag som vanligt cyklat mycket allt för att samla dom sista milen i benen och jag hann få ihop 106 mil innan Vätternrundan.
Det var ett glatt gäng som åkte ner på fredagsmorgonen den 18 juni till Motala. Vi hade även med oss min lilla husvagn så att alla skulle få en sängplats. När vi kom fram så hämtades nummerlappar ut och en del ändrade sina starttider och så blev det lite shopping i tältet.
När vi kom tillbaka till stugan så blev det full aktivitet med att fixa det sista med cyklarna, packa i bars och gel i cykelväskorna. Jag försökte gå och lägga mig för att få lite sömn men det gick ju inte så bra, men jag tänkte att det är kanske bättre att ligga ner i stället för att sitta uppe å kolla på tv:n. När klockan var 22.15 så tog jag mina saker och smög ut ur husvagnen och in i huset för att byta om och få mig något att äta.
Sen tog jag Bianchi no: 1 och cyklade ner till starten, det var en speciell känsla att komma till starten. Sen så bar det i väg på den långa färden. Jag hade en skön känsla i kroppen när jag cyklade i väg med min startgrupp, mitt upplägg var att gå ut lugnt och stanna vid alla depåerna. Det var lite småmysigt och cykla på natten och se alla baklysen som ett rött pärlband. Men när det började och regna så var det inte lika mysigt längre. När jag kom till Jönköping så slutade det att regna och det var skönt att få komma inomhus och äta lite mat. Nu hade det börjat och ljusna och det blev lite småkyligt i luften men jag blev snart varm igen.
Jag fick kontakt med en klunga och fick en aha-upplevelse det var så häftigt att få den känslan, jag hängde med till nästa depå och tänkte att om inte dom åker in så gör inte jag heller det. Det blev lite mera regn men jag försökte tänka att det är kanske bättre än att det blåser motvind men bara för att det skulle kännas lite lättare att cykla i regnet. När Hammarsundsbron närmade sig så kom jag att tänka på att när jag cyklade 2002 så klev jag av cykeln och gick upp men den här gången gick det hur bra som helst utan att jag behövde kliva av. Nu återstod endast två depåer jag bestämde mig för att hoppa över Hammarsundets depå, det var ju egentligen emot mitt upplägg men jag ville bara komma hem och när jag kom till Medevi så hoppade jag över den depån också. Men i efterhand så skulle jag naturligtvis ha stannat där för dom två milen som återstod var nog dom längsta jag varit med om, dom två milen kändes som tio mil, jag trodde att jag aldrig skulle komma fram.
Men så är jag äntligen framme i Motala och jag & Bianchi no 1 klarade av dom 30 milen utan några incidenter, framförallt är jag supernöjd över min tid 13:36. Det roliga med hela rundan var att jag var så pigg hela vägen, det kändes som jag gick på något extra bränsle. Och så fort jag gått i mål så kände jag direkt att det här ska jag göra om nästa år.
Det roliga med att cykla Vättern är att man under resans gång träffar på så många trevliga människor både i depåerna och på vägarna.
Nu är det snart dags för det tredje delmålet Vansbrosimningen och simning är något jag inte är bekväm med. Men jag gör som vanligt att ta det lugnt och att det får ta den tid det tar.
Trevlig sommar!
/monika J
Juli
Nu är Juli månad slut och även en skön semester som har innehållit många sköna lata dagar och en hel del sol och bad och så var jag till Malung när det var dansbandsveckan och dansade.
Efter Vätternrundan var det dags och ladda om inför Vansbrosimningen. Men det var inte med någon större glädje som jag försökte ladda om eftersom jag inte är bekväm med att vara på djupt vatten.
Vi var några som träffades ett par gånger i veckan för att simträna i Valloxen. Det gick ju inte alltid så bra utan det kändes mera som att jag simmade med flera kilos övervikt med våtdräkten, och jag hade ofta negativa tankar när vi simmade och tyckte att dom andra var som fiskar i vattnet. Sen var det ju inte så kul att alltid vara sist upp ur vattnet emellanåt funderade jag på att helt enkelt strunta i simningen, men som tur var fick jag positiv feedback och jag visste att jag ändå skulle stå där i Vansbro med våtdräkten på för nu var det ju bara simningen och löpningen kvar av klassikern.
Så kom den 11:e juli och vi begav oss i väg mot Vansbro när vi kom dit så tänkte jag på alla dom gånger som jag varit där på Pepes Fotbolls Cup med barnen och hur roligt det var. Men nu var jag ju inte där för att se mina barn spela fotboll utan för att ta mig an min tredje utmaning att simma 3000 meter. Jag hämtade ut mitt kuvert som bland annat innehöll en fin badmössa som var orange, sen var det bara och gå till starten med alla andra som skulle simma. När jag kom fram till starten så kom nervositeten men efter uppvärmningen så kändes det lite bättre, det var många som simmade ut till snöret med jag höll mig på land så länge som möjligt och sen gick jag längs vattenkanten till jag inte längre bottnade och då var det bara att börja och simma. Det var varmt och skönt i vattnet, men den häftigaste känslan var att när jag började simningen så kändes det inte alls lika jobbigt som när jag simtränade i Valloxen utan jag kände mig lätt i vattnet, men det berodde kanske på uppvärmningen. Jag tog det lugnt eftersom jag aldrig har simmat så långt som 3000 meter, det var inte så strömt som det brukar vara och det var bra. När det var ca 500 meter kvar så kom regnet och det var ingen liten skur utan regndropparna studsade mot ytan, det var lite häftigt men det var nog mest synd om funktionärerna som stod på bryggan i hällregnet.
Och vilken härlig känsla det var när jag äntligen fick kliva upp ur vattnet och känna att det här gick ju trots mina farhågor riktigt bra.
Så här mycket har jag nog inte simmat under hela mitt liv som jag gjorde under dom tre veckorna som jag simtränade plus Vansbrosimningen. Jag tänkte på det efteråt att man kan klara av saker fast man inte tror det, man kan inte annat än bli förvånad.
Nu är det bara och ladda om till Lidingöloppet och det känns bättre, i dagarna så köpte jag mig ett par nya springskor.
Mitt träningsupplägg inför Lidingö är att springa 2-3 gånger i veckan och styrketräna 1-2 gånger i veckan.
Sköt om er!
Monika
Augusti
Ibland springer tiden och dagarna verkligen i väg och det har augusti gjort så i skrivande stund är det redan september. Och mitt sista delmål Lidingöloppet återstår innan jag kan kalla mig en Svensk Klassiker och det är den 25 september.
Det ska verkligen bli spännande men det kommer att bli tuffa tre mil som ska springas. Som alltid är jag nervös och lite orolig veckan innan jag ska göra något men när man väl står där i starten så släpper den känslan och en annan lite behagligare känsla tar vid och sen är det bara å köra på. Som vanligt gäller det för mig att ta mig från start till mål och jag har därför inte satt upp något tidsmål som jag ska klara av, utan det handlar om att genomföra loppet. Något som jag har tänkt på under det här året är att man klarar av saker man aldrig trott om sig själv det är häftigt.
Under augusti har det varit full fokus på löpningen och på tisdagar har jag varit med i löpgruppen som Gunnar håller i. Och säga vad man vill om löpträning i grupp men det är riktigt roligt och man blir så inspirerad av alla som är där och ger allt. Jag har löptränat minst två gånger i veckan och styrketränat en gång i veckan så det har nästan gått som jag hade tänkt med träningsupplägget.
Det känns riktigt bra med löpningen, vissa dagar när jag har löptränat har jag känt mig lätt som en fjäder och allt har bara stämt. Sen har det ju funnits dagar då det har varit jobbigt men då har jag tänkt att det ändå är bra träning och det gör inget att det är tungt i dag nästa gång kommer det att vara lättare.
Sköt om er!
/monika J
Oktober
Den 25 september var vi några glada som åkte till Lidingö för att genomföra Lidingöloppet och för en del av oss innebar det att vi skulle bli En Svensk Klassiker. Och visst var det fjärilar i magen, bara tanken på att göra tre mil i terräng. Jag insåg att det skulle bli tre tuffa mil men kände ändå att jag hade det under ganska bra kontroll. Min taktik och tanke var att ha ett snitt på 7 minuter per kilometer och gå i uppförsbackarna, det borde fungera. Men så glömde jag klockan hemma och det kom jag på när vi satt i bilen och var en god bit på väg så det var inte så mycket att göra åt den saken.
Innan start så blev det panikinsmörjning av liniment det var många som smörjde in sig och även jag, men jag vet inte varför kanske i förebyggande syfte. När jag står i startfållan så sätter jag på mig mina hörlurar och min musik, för jag ville inte springa så långt utan musik i öronen. Och sen går signalen och alla i startgrupp 7 springer i väg en del fort och en del lite långsammare och jag tillhörde dom senare. Dom första 15 km kändes bra även om jag gick i dom flesta uppförsbackarna men sen händer det något och jag tappar fart och får gå mera och längre sträckor vilket störde mig fruktansvärt mycket. Men sen får jag upp farten i gen och det känns lättare och när jag ser skylten med 8 km kvar då är tårarna nära för då känner jag att det kommer att gå vägen så länge jag tar det lugnt. Efter att Abborre backan är avklarad så får jag upp ett bra springtempo och har ett bra tryck i benen igen och allt känns bra. Och äntligen ser jag målet och jag bara springer in lätt som en fjäder även om jag är öm i kroppen i alla fall i benen och fötterna.
Nu har jag klarat alla fyra momenten för att bli en En Svensk Klassiker och gissa om jag är stolt. Jag har gjort saker som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle klara av och jag har lärt mig mycket om mig själv under resans gång. En sak som jag har lärt mig är att inte stirra mig blind på andras tider utan att göra mitt bästa efter mina förutsättningar.
Kommer jag att göra om klassikern? Nej inte som jag känner i dag utan det här har varit en "engångilivet grej"
Har jag gett mig själv en Klassikerpresent? Ja först och främst äran för att jag har klarat av det, den karamellen kommer jag att leva på länge. Och sen har jag köpt en ny cykel som är i rätt storlek.
Så det jag ska göra nästa år är att cykla Vätternrundan på min nya cykel så nu ska jag träna för att bli en bättre cyklist och kanske blir det ett nytt Lidingölopp.
Må gott alla och sköt om er!
Monika
November - December
Det har hänt mycket dom här månaderna och skrivande stund är jag och min familj snart på väg mot två veckors semester. Jag längtar verkligen och bara få umgås och mysa.
När klassikern blev klar så kändes det lite tomt ungefär som "vad ska jag göra nu?". Men så damp det ner ett mail från Rolf om en träff angående Vätternrundan 2011 och SUB10. När jag såg mailet så var det NEJ på en gång, första tanken var att jag klarar aldrig av att cyklar på 10 timmar, men så tänkte jag att det kan nog vara värt och gå och lyssna och därefter bestämma mig. Jag gick i väg på mötet och efter så var jag fortfarande tveksam men så bestämde jag mig att vara, vad hade jag att förlora, förmodligen ingenting. Så jag anmälde mig efter konstens alla regler enligt Rolfs instruktioner, och naturligtvis gjorde jag fel men det gick och rätta till som tur var.
Och som tur var hittade jag ett presentkort så jag bokade en pt-träff med Anna, när jag kom dit så hade jag inget särskilt mål men efter ett tag så var det egentligen SUB10 som var målet. Jag fick ett tufft styrketräningsprogram som jag skulle göra två gånger i veckan under åtta veckor samt spinning två gånger i veckan.
Jag tycker att det har gett resultat. Nu ska kropp och själ få en välbehövlig ledighet för även om träningen går som på räls och det känns riktigt bra, så har det varit ett intensivt år med träning inför klassikern. Nu ska jag ladda om batterierna inför ett nytt spännande 2011.
Jag vill önska er alla en riktigt God Jul & Gott Nytt År!
/monika J
