Camilla Linberg
Jag har satt upp ett delmål för 2009 och det är att cykla Tjejvättern. Jag vet att jag kommer att bli uppsagd från mitt jobb och kände att jag behövde ha något annat att fokusera på istället för att bara oroa mig för jobb och framtid.
Jag har gått och funderat hela hösten på om jag skulle kunna klara av det och blev extra peppad när en gammal barndomsvän sa att hon också kunde följa med. Jag har brottats mycket med alla tankar om att jag nog inte är tillräckligt tränad, inte skulle klara det men till slut bestämde jag mig för att om jag inte försöker göra det så får jag aldrig veta om jag kan klara av det. Så nu när jag äntligen har bestämt mig känns det jätteroligt.
Varför har jag bestämt mig för detta? Svår fråga att svara lite kort på men jag skall försöka. Jag har blivit påverkad en del i damernas omklädningsrum på Form där jag hört många pratat om lopp de varit med om, att de klarat tjejklassikern osv. I mina ögon sett har det varit helt "vanliga" kvinnor, tjejer som gjort det och då har jag tänkt att kanske jag också skulle kunna klara av det. Jag måste nog erkänna att det är en tanke som har vuxit sig starkare och starkare av all positiv påverkan som finns på Form både i omklädningsrum, på passen och i reception/restaurant. En annan stor del av detta beslut är att jag tycker att spinning är jätteroligt och tror att den kommer att hjälpa mig en bra bit på vägen mot Tjejvättern.
Än så länge har jag inte börjat planera hur jag skall gå till väga men jag fortsätter att träna som vanligt och hoppas att det blir en bra början för att nå mitt mål, sen måste jag skaffa mig en cykel som har lite fler än tre växlar som min gamla har. Jag har även tänkt att jag skall ha en coach som kan hjälpa mig på vägen både med hur jag skall lägga upp träningen men framförallt hur jag kan träna upp den mentala styrkan när det tar emot. Ja, detta känns som en jätterolig början på 2009 nu är det bara att se fram emot målet i Motala den 6 juni. Jag har ju tränat på att se "målbilder" hela hösten under Annas Stretch your mind-pass så det skall nog gå vägen.
Camilla Lindberg
Februari 2009
Nu har jag haft mitt första möte med min coach och vi fokuserade mycket på det mentala. Detta är något nytt för mig eftersom att jag alltid har tänkt att träning är mycket svett och stor förbränning av kalorier, kanske lite insnöat men ändå en tanke hos en amatör. Jag börjar förstå varför en del människor når elitnivåer, dom är inte bara duktiga på sin sport utan kan även fokusera på målet genom mental träning. För mig känns det lite grann som att en ny värld har öppnats, man kan inte bara träna utan måste också tänka på vilket mål man har. Med andra ord ett helhetstänk. Denna nyhet för mig har gjort att jag börjat fundera på att ha mer än ett mål det här året men än så länge behåller jag dem för mig själv. Med tankens kraft kanske jag kan komma ännu längre än Tjejvättern.......
I mitten av februari blev jag arbetslös och förfogade helt plötsligt över all min tid själv, en mycket märklig känsla efter nästan 25 år i ekorrhjulet. Eftersom att jag själv nu måste se till att ha något att göra hela dagarna (förutom jobbet med markservicen i hemmet) så är jag glad att jag har träningen och Form att gå till. Det känns också skönt att jag satt upp mål för 2009, annars är det så lätt att man har så mycket tid att man varken hinner eller vill göra något. Så nu är det bara att jobba mot målet med både hjärta och hjärna.
Mars 2009
När jag nu fått hjärnan någorlunda med på banan var det dags för mitt andra möte med coachen. Den här gången var det konditionstest och en genomgång av ett träningsprogram så att jag kan hålla mig kvar på cykeln i 5-6 timmar eller hur lång tid det nu kommer att ta den 6 juni. Konditionen var det inget fel på så den kommer nog att räcka 10 mil men styrkan behöver bättras på en del. Jag har fått ett 45 min program för ben, säte och rygg som skall göras två gånger i veckan. Ja vad ska man säga om detta, jag tror det bara finns ett ord JÄTTEJOBBIGT!!!! De första tre veckorna hade jag konstant träningsvärk, kändes som att jag knappt hade använt den delen av kroppen nånsin fast jag tränat allsidigt 3-4 ggr i veckan i 4 år. Måste ha missat dessa muskelgrupper totalt. Blev till och med tvungen att använda orudis gel till mina värkande muskler för att kunna fullfölja programmet, har aldrig varit med om detta förut. Den här sista veckan har det blivit bättre, har faktiskt kunna resa mig från stolen utan att ta hjälp av bordet (tur att jag är arbetslös så jag inte har behövt gå till jobbet). Det är alltså inte bara ute det ljusnar utan även på mina styrketräningspass, otroligt men sant det börjar kännas lite lättare med övningarna.
Mvh Camilla Lindberg
April 2009
Tänk att en motor som "byggdes" i början på 60-talet fortfarande fungerar och till och med blir bättre och bättre. Detta är en upplevelse som jag har fått vara med om den senaste månaden. Efter alla styrketräningspass och träning på spinningcykeln har jag nu givit mig ut i det fria. I början av april hämtade jag cykeln (en hybrid tror jag det kallas) som jag fick låna av en kompis, ingen fotbroms och 21 växlar det kändes verkligen läskigt. Men efter några rundor kände jag mig faktiskt riktigt kaxig. Det går fortfarande att lära sig nya saker. Jag har cyklat 2-3 mil per runda och det har varit riktigt roligt. När jag är ute på mina rundor hinner jag tänka en hel del, en tanke som ofta kommer upp är hur priviligerad jag är som kan cykla och är frisk. Det känns som en storvinst i livet. Men ibland dyker andra tankar upp som handlar mer om själva träningen, många gånger de senaste veckorna har jag även tänkt på hur jobbigt det är att försöka bli ännu bättre och ännu mer vältränad. Men känslan som infinner sig efter träningspasset är så skön så det är värt allt slit. Min coach har en stor del av detta eftersom han "lär" mig att tänka såna tankar. Det räcker inte att bara ha en välsmörjd motor utan också en bra förare bakom "ratten".
Cykling ute på vägarna runt Knivsta är härligt fast det oftast blåser. Eftersom att min coach hela tiden vill se förbättringar hos mig så tyckte han att jag skulle prova en racercykel istället. Argumenten var att hjulen är smalare och då går det lättare att cykla och framförallt snabbare, jaha så var det med den tryggheten på min stadiga hybridcykel. Sagt och gjort nu har jag en racercykel istället, och nu är det ännu roligare att cykla. Idag när solen lyste från en klarblå himmel (men blåsten såg till att flaggorna stod rakt ut från stängerna) tog jag min allra första tur på fem mil, jag tror inte att jag kan fatta att det var jag som gjorde det. Det var en riktig prövning och de sista 12 km genom Alsike tänkte jag bara att nu får min man komma med bilen och hämta mig, men skam den som ger sig till slut var jag hemma. Tiden till tjejvättern närmar sig och nu känns det som att jag kommer att klara den med hjälp av den "gamla" motorn och coachen.
Maj 2009
Jaha nu är det bara drygt två veckor kvar till Tjejvättern. Det känns helt otroligt att jag hunnit träna så mycket, det trodde jag aldrig när jag började för några månader sen. Eftersom att jag skriver träningsdagbok för mig själv men även använder Vätternrundans hemsida att fylla i hur mycket jag cyklar så står summan nu på 65 mil utomhus och i snitt två spinningpass i veckan. Tänk att det har blivit så många mil, inte undra på att man ibland känner sig öm i vissa utsatta delar av sin lekamen. När jag fick min racercykel så tyckte coachen att det även var dags att börja använda cykelskorna ute också, "det går mycket fortare och lättare att cykla då" påstod han. Jag vet att han har mycket lång erfarenhet av detta så jag förstod att det var sant. Men eftersom att jag har en liten fegis inom mig som hela tiden säger till mig hur "farligt" allt nytt är så tog det några veckor innan jag vågade prova. Men efter att ha hört en föreläsning om mental styrka så kände jag att nu var det dags att testa. Så förra veckan ställde jag ut min man på vägen som går utanför vårt hus på landet och informerade om att han måste ta emot mig när jag stannar för jag skulle ju så klart aldrig hinna få loss clipsen ur tramporna. Döm om min förvåning, jag lyckades stanna utan att fastna i tramporna och ramla handlöst i asfalten. Jag kände mig som Lotta när hon fick en egen cykel och kunde cykla alldeles själv. Dagen efter detta hade vi cykelträning i vår cykelgrupp och då tänkte jag att det finns ingen återvändo utan jag cyklade dit i cykelskorna. Alla som visste mitt dilemma peppade mig med uppmuntrande tillrop om att nu skulle det gå lika fort för mig att cykla som för dom. Den här gången skulle vi öva på att cykla i "kjedja " tror jag det hette. Man skulle cykla två och två i ett långt led och den som låg längst fram ytterst skulle cykla in längst fram framför den som låg vid vägkanten, och sen höll man på så. Nu skrek fegisen inom mig att detta aldrig kommer att fungera men valet var inte så stort så rätt vad det var så var jag en del av kjedjan ute på Östunarakan och fötterna satt fast i clipsen. Vilken känsla det var att kunna vara med i gemenskapen utan att känna sig totalt vettskrämd, jag klarade detta också. Tänk vad mycket roligt jag skulle gå miste om och aldrig lära mig något nytt om den där lilla fegisen fick bestämma, jag tror att han snart får somna in för evigt. Livet är verkligen fyllt av utmaningar både stora och små, och för mig känns det som att jag vill ha fler utmaningar nu när jag har förstått att Tjejvättern kommer att gå bra. Därför har jag anmält mig till Vansbrosimningen 1000 m som ingår i tjejklassikern, och då kan ni bara gissa vad min nästa utmaning är.
Juni 2009
Yippie, jag gjorde det!!!! 10 mil på 4 timmar det går inte att med ord beskriva känslan när jag såg vägskylten Motala 5 och förstod att jag snart hade klarat min första utmaning. Jag har nog aldrig cyklat med sådan lätthet som jag gjorde de sista 5 kilometrarna. När jag svängde in på upploppet i Motala rann tårarna nerför mina kinder, tänk att jag gjorde det!!! I målområdet stod hela familjen inklusive mamma och svägerska då släppte allt jag var så lycklig, alla hormoner levde livet i min kropp. Tänk att få vara med om detta. När jag ringde coachen efter målgång så var hans sista fråga ...och nästa år vad blir det då, Vätternrundan? Det kan bara vara idrottsmän som tänker så!!!
Sista veckan före loppet hade jag ett genrep på 9 mil i strålande solsken och 25 graders värme, det var vår avslutning i cykelgruppen. Vi cyklade först och hade sen en helt underbar dag i Hamnskär utanför Gävle. Den dagen gav så mycket positiva feelingar så jag kände mig som en travhäst som stod bakom en startbil på Solvalla och bara ville iväg hela veckan fram till tjejvättern. Jag hade även ett möte med coachen och tränade lite mental styrka. Det är viktigt för att klara av sitt mål och inte ge upp. För mig har det inte varit svårast att träna mig stark (även om det kan vara jobbigt ibland) utan att verkligen förstå att jag kommer att klara mina mål (hjärnan är inte lika lättövertalad). Nu är det Vansbro nästa det skall bli en rolig erfarenhet, det känns inte lika jobbigt som cyklingen. Jag tränade ju faktiskt både simning och konstsim för 30 år sen, kan man lita på gamla meriter?? 
Alla ni som funderar på att göra en utmaning tveka inte det är värt allting, hade jag kunnat konservera känslan på upploppet i Motala så hade jag gjort det. Så här glad var jag!!!!
Juli 2009
Tomhet, ja det är känslan efter Tjejvättern. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle kännas så tomt efter Motala. Det enda jag har haft i huvudet de senaste månaderna har varit cykling och åter cykling så helt plötsligt är allting över. Det var en konstig känsla, vad ska jag nu tänka på?? Det är klart att det finns en massa annat att ha i huvudet men just den här totala urladdningen hade jag inte med i min planering. Första veckan efter Motala var jag hungrig hela tiden, måste ha gjort av med allt bränsle som fanns i kroppen fast det verkar otroligt. Jag tror att det var hjärnan som spelade mig ett spratt och egentligen inte kroppen.
Nog om detta nu var det dags att börja fundera på Vansbro, detta kändes inte alls så svårt eller jämförelsevis så stort som Tjejvättern. En våtdräkt var jag i alla fall tvungen att införskaffa, det fanns en del pessimister som sa att det kunde vara 16 grader i vattnet. Det trodde jag inte ett dugg på. Pratade även med en kompis som sa att man måste simma med stängd mun, varför då undrade jag????, det finns dom som gör sina behov i vattnet och då kan du få dom i munnen, jag förstod verkligen ingenting!!!!
Hur som helst började jag träna lite simning, först inomhus och sen i Valloxen en sommarkväll med 25 grader i vattnet och vindstilla ihop med 6 herrar. Det var verkligen enkelt jämfört med alla mil jag cyklat, vansbrosimningen blir nog bara en härlig upplevelse med "solen i ögonen...."
Lördagen den 11 juli var det dags, Vansbrosimningens hemsida visade på en vattentemperatur på 17 grader och lufttemperatur på 14 grader, jag trodde inte det var sant. Vägen dit var det regn en stor del av tiden, men jag tror inte att jag fattade vad som väntade. När jag stod på stranden i min startgrupp och regnet öste ner och vattentemperaturen visade på 16,8 grader var min hjärna avstängd det enda jag tänkte var att om 45 minuter är allt över. Det fanns dom som hade det värre, de som bara simmade i bikini eller baddräkt utan våtdräkt. Väl i vattnet var det inte såååå kallt. Efter lite trängsel och sparkar kunde jag simma fritt och kom in på 29 minuter, det trodde jag aldrig, den tiden har jag inomhus i bassäng men det var väl nån liten tävlingsdjävul som tog tag i mig. Det var i alla fall en rolig upplevelse trots att vädret inte var nådigt, som coachen skulle sagt 2 gjorda 2 kvar!!!!
Nu är det tjejmilen och tjejlidingö näst på tur och det blir en utmaning i sig. Jag har ett bra träningsprogram att följa så att jag ska bli riktigt stark i min löpning för det behövs verkligen.
Det känns väldigt bra att jag har nya utmaningar framför mig, det är positivt för att hålla kvar motivationen och inte ge sig.
17 augusti 2009
Jaha nu har det gått ett halvår sen jag satte upp mitt mål här i Utmaningen, jag skulle bli arbetslös och cykla tjejvättern. Det känns verkligen länge sen. Nu har målet ändras en del och utmaningen är att klara tjejklassikern. Min löpträning har gått ganska bra fast jag ofta tappar sugen och tycker att jag känner mig så tung när jag springer. Men jag fick i alla fall svart på vitt när jag tränade ihop med en kompis som tog tid när vi sprang 5 km och det tog 26 min, otroligt men sant. Jag kanske kan bli en bättre löpare än förra året på tjejmilen, vi får se den 30 aug.
En annan stor utmaning är att jag skall börja plugga på Bosöns idrottsfolkhögskola på Friskvårdskonsulentlinjen. Det kunde jag aldrig tro att det skulle inträffa, vi var 240 st som sökte och 25 st fick en plats och jag var en av dom. Detta känns helt fantastiskt, bara få läsa ämnen som jag tycker är intressanta, det är som en dröm. Vi ska börja med att åka på några friluftsdagar och bo i tält, paddla och rida. Utmaningarna bara haglar! Milt uttryckt är ridning inte min bästa sport men jag har bestämt mig för att ingenting är omöjligt och nu har jag min chans att ändra uppfattning och eventuellt bli lite vän med hästar, men jag lovar inget.
Annars har jag nu tinat upp mitt kort på Form efter en sommar med mycket löpning och lite cykling på egen hand. Jag har verkligen kommit till insikt varför jag inte tränar ensam året runt, det är för tråkigt när ingen hejar på en. Jag har varit på några pass och det är verkligen jätteroligt att återigen få träffa alla träningskompisar och alla glada peppande ledare.
Om någon tvekar på vilken som är den roligaste träningen som blir av så tycker jag att det är i grupp på ett gym i Knivsta med omväxlande pass och glada, duktiga och inspirerande ledare t ex FORM ..............
18 september 2009
Utmaning är just nu bara förnamnet i mitt nya liv som elev på Bosön. Så många utmaningar som jag har utsatts för sen jag började där var länge sen. Men jag kanske ska börja med och berätta lite om Tjejmilen. I år kände jag mig ganska kaxig när jag kom till starten, troligen för att jag var där för fjärde gången och visste hur allt fungerade, hur lång banan var osv . Jag startade i grupp 3 för jag tänkte att då måste väl alla springa i alla fall, det var inte riktigt så men nästan. Jag kom iväg ganska bra och tyckte att jag hade bra flyt och kände mig stark men ändå tog det 1 tim och fyra minuter plus att jag var väldigt trött de sista 800 metrarna som bara går uppför. Men efter som jag inte är en riktig vinnarskalle så var jag ändå ganska nöjd efteråt, brukar tänka tillbaka på januari 2005 när jag "sprang" 1 km på löpband på 15 min, jag har ju faktiskt förbättrat mig en del sen dess.
Tänkte berätta om några av utmaningarna jag gått igenom på Bosön, det blev ingen ridning men däremot paddling. Jag har aldrig suttit bak och paddlat och det hade inte min nya klasskompis heller. Vi skulle paddla över en sjö där det blåste ganska höga vågor och sen in i en ganska smal å med mycket stock och sten sen var det en blåsig sjö igen och sen var det en ännu smalare å med mycket strömmar och sen tillbaka. Det var en riktig prövning eftersom ingen av oss kunde styra, jag var mycket nära att ge upp på väg hem men blev tvungen att bita ihop. Vi tog oss fantastiskt nog hela vägen tillbaka fast kanoten inte alls gick som vi hade tänkt oss, det var mycket skönt att nå land och få kliva ur kanoten. Det kändes inte som att jag hade klarat den utmaningen så bra. Nästa utmaning var en 5-kamp på Bosön, den första grenen skulle vi använda en kajak, ni kan bara gissa vad jag tänkte.......Men fel fick jag vi skulle inte paddla, vi skulle springa med den emellan oss (vi var 6 i laget) i 2 km på en smal skogsstig som gick upp och ner över rötter och stenar och vårt lag vann, det var riktigt kul efteråt. Jag kände mig stark psykiskt att kunna vara med i ett lag som vann, en häftig känsla. Nu är nästa utmaning att klara ett stort anatomiprov på måndag, då blir det inte kroppen utan hjärnan som sätts på prov (i och för sig sitter väl hjärnan i kroppen).
Och sen blir det Lidingöloppet tjejdelen, ska bli spännande och se hur det går alla pratar om Aborrbacken. Jag har frågat en av mina cykelkompisar vilken del som är värst på Lidingöloppet och fick till svar att det är dom sista 2,8 milen, inte mycket tröst!!!!!!!!!!!!
3 oktober 2009
Tre gjorda en kvar, ja vad ska man säga nu är det en vecka sen jag gick i mål på TjejLidingöloppet. Det var riktigt roligt att vara med där, jättehärlig bana och fin natur jag hann faktiskt njuta en del fast det bara gick uppför, nästan, det kändes som det i alla fall. Efter fem km kom den hemska Aborrbacken, ja visst var den brant och jobbig men jag kände mig fortfarande ganska fräsch, men sen, varför hade ingen sagt något om Karins backe då kan man snacka om jobbigt. Men jag hade bestämt mig jag skulle springa hela tiden och jag gjorde det även om det var mycket små steg och väldigt sakta, det roligaste var att jag sprang om alla som gick det stärkte mitt självförtroende. När det bara var 500 m kvar stod min nya klasskompis och hejade på mig så då fick jag ny fart i benen in i mål. Det var magiskt att springa över mållinjen, tänk att lilla jag hade klarat detta också. Hela familjen var i målområdet och väntade med god picknick, tänk vad gott det är med mat, höjdpunkten är chokladtårtan med vispgrädde till efterrätt. Det har blivit tradition efter alla deltävlingarna. Ja nu är det fem månader till Tjejvasan, det känns skönt att det blir ett litet uppehåll för det tar på krafterna att hela tiden ha något framför sig där man ska prestera mer än vanligt. När jag anmälde mig till Tjejvasan kändes det verkligen overkligt, ska jag åka tre mil på skidor, det längsta jag någonsin har åkt är en mil och då var jag helt slut. Tur att det finns vasaloppsträning, det ska verkligen bli en rolig utmaning. Som en liten parentes kan jag nämna att i natt drömde jag att jag försov mig till vasaloppsstarten, det undermedvetna spelar mig ett spratt.
Eftersom att min löpning känns lite lättare nu så tog jag en runda idag som gjorde att jag började reflektera på vilken utveckling min löpträning har gjort i sommar. Jag har alltid sprungit fem km när jag sprungit varken mer eller mindre och nu tänker jag att jag ska springa åtta km och det går också bra. Min dröm är att springa så där lätt som typ Malin Everlöf, att knappt se ansträngd ut och bara flyga fram över asfalten med långa härliga gasellsteg. Idag kändes det nästan som det fast jag tror (vet) att det inte såg ut som det om någon såg mig. Men känslan är otroligt härlig att jag tycker det är roligt att vara ute och springa och det inte är med livet som insats hela tiden. En annan rolig upptäckt är hur kul det är att träna med pulsklocka, man får veta hur länge man hållit på, hur många kcal man gjort av med och en hel del annat. Det som alltid slår mig efter ett pass är hur mycket jobb jag får lägga ner och hur trött jag blir av att göra av med 500 kcal som jag förut satte i mig flera gånger i veckan (läs 100 g marabou chokladkaka) på bussen hem från jobbet i Uppsala. Den enda nackdelen med att jag slutat med detta är nog att kiosken i stationshuset fick lägga ner för vikande kundunderlag.......(jag vet att dom rev den för att bygga Uppsalas nya resecentrum). Så det jag lärt mig av detta är att allt jag äter måste jag göra av med på någon form av aktivitet för att slippa gå omkring med en tung "ryggsäck" som jag egentligen inte behöver. Det finns bara ett sätt att hålla sig i Form, bättre att springa 8 km på 50 min än äta 100 g choklad på 10 min.
11 november
November är en utmaning för mig inte så mycket träningsmässigt utan mer överlevnadsmässigt. Jag tycker verkligen att det är årets tråkigaste månad, det finns verkligen ingen ljusning alls. Mörkt, kallt, regnigt, ruggigt och ännu mörkare dag för dag. Men i år har det blivit annorlunda mot andra år, redan har halva november gått och jag känner mig inte något deppig än så länge. Svårt att veta varför men en amatörteori är att jag har så mycket roligare dagar nu för tiden än de senaste åren. Jag går på en jätterolig utbildning på Bosön, träningen på tisdagskvällar i spåret till Tjejvasan gör mig glad och peppad och all rolig spinning på Form som ger mig stora endorfinkickar. Det gäller verkligen att hitta livets ljusa punkter och i Knivsta är det lätt just nu.
Tisdagskvällarna i spåret är verkligen fascinerande, första gången var vi 42 st!!! Tänk vilket intresse det finns för löparträning kalla novemberkvällar. När jag börjar se mig om bland alla nerdragna mössor så förstår man att medelåldern inte är 20 utan snarare 40.Jag har funderat mycket på vad coachen besitter för hemlig utstrålning som får så många att komma, till och med dom som hatar löpning (tänk att jag inte ingår i den gruppen längre, sköööönt). Det skulle vara intressant med en liten "enkätundersökning".....För mig handlar det mycket om att det är en sån otroligt positiv atmosfär med mycket beröm till alla,som gör att träningen känns rolig trots mörker, kyla och november. Tänk så viktigt det är att bli sedd, jag orkar alltid ta i lite till när jag får peppning och beröm. Som det känns nu så kommer jag att överleva november utan större svackor tack vare rolig och inspirerande träning. Nu är det bara att kämpa på, 41 dagar tills det vänder mot ljusare tider fick jag information om ikväll, gissa var????
december 2009
Tänk om jag skulle få årets Jerringpris framröstad av svenska folket som årets motionär i klassen medelålders. Ja vad skulle jag säga när jag kom upp på scenen??? Jag har faktiskt funderat en hel del på det, vem skulle jag tacka för mina "framgångar" inom sporten motion.
Som många redan vet så har min väg till där jag är idag varit lång och stundtals väldigt mödosam. 11 januari 2005 bestämde jag mig för att nu fick det vara slut med mitt slappa och ohälsosamma liv. Med 35 kg övervikt och ingen tillstymmelse till självförtroende(inom motionens värld) gick jag till Helenas träningsverk (numera womens wellnes) i Uppsala och bad om hjälp med att börja träna.. Jag blev mycket väl mottagen av alla instruktörer, receptionspersonal, PT m fl. De såg mig, berömde och peppade mig när jag slet i gymmet och på alla olika pass såsom spinning, bodypump, bodystep mm. Spinning blev snabbt min favorit, de hade pass på fredagsmorgnar där också. Ett starkt minne som jag har kvar är att jag var tvungen att lägga upp en strategi för att orka i genom 30 min. Varje gång vi skulle stå upp och trampa, tvingade jag mig själv att ta minst 40 tramptag innan jag fick sätta mig igen, detta var en stor prestation för mig och min urusla kondis. Men oj vad mycket beröm jag fick och vad roligt jag hade. Efter 1,5 år hade jag gått ner ca 25 kg och kände mig som en helt ny människa det var fantastiskt. Jag hade fått jättebra kondis och kunde köpa kläder var jag ville t o m på rea, vilken kick!!! Tiden gick och jag satte upp lite nya mål som olika lopp t ex Tjejmilen, Blodomloppet, Vårruset mm. Löpning har aldrig varit min starka sida men jag har verkligen kämpat så att jag ska lära mig att tycka om det. Av olika anledningar bytte jag gym och började på Form i januari 2008. Nu var jag så inne på att träna så nu gick det av bara farten att träna 3-4 ggr i veckan. Och det är verkligen inte svårt när det finns så fantastiskt bra ledare. Mina år på Form har blivit en extra kick av allt. Alltid roligt med nya ledare och träningskompisar. Men jag kände att de sista 10 kg var kvar och jag skulle inte vara riktigt nöjd förrän dom också var borta. Så det har faktiskt varit en del av det här årets utmaning också. Och med god hjälp har jag lyckats med att bli av med dom . Nu återstår bara Tjejvasan i årets utmaning och sen har jag gjort en tjejklassiker, kan ni fatta???, inte jag!!!! Från att ha varit en riktig soffpotatis är jag nu en stolt motionär med många medaljer från olika tävlingar som jag har erövrat alldeles själv. Detta är fantastiskt, vilken härlig känsla!!!!! Så nu har jag bara tacktalet kvar:
Tack till alla på Helenas träningsverk speciellt Cia och Camilla som har tagit framförallt spinningen men också all annan träning till mitt hjärta, tack till alla på Form både ledare och träningskompisar, speciellt Gunnar som har varit min coach under 2009 och hjälpt mig att nå ända fram till mina mål. Stort tack till alla mina vänner och min familj som troget följt mig det här året på alla klassiker deltävlingar. Utan er hade jag fortfarande legat i soffan och festat på praliner och inte fått varit med om allt det roliga och utmanande som de senaste fem åren har givit mig.
Funderar du på en utmaning, tveka inte, bara du kommer över tröskeln och ut så är det bara att köra på. Det kräver en insats från dig själv som motivation, karaktär och ett litet djävlar anamma, som vanligt ingenting är gratis men risken att få roligt och många njutningar är stor så ta chansen om du har börjat fundera på en ändring i livet. Jag kan lova att du kommer aldrig att ångra dej!!!!!
God Jul och Gott nytt år till alla som jag känner på FORM och njut av julens alla goda praliner........
Från en glad motionär med ett betydligt starkare självförtroende och hyfsad kondition
Camilla Lindberg
