Malin Dackes Utmaning 2011
Utmaningen 2011 - Klart jag skall vara med!
Malin Dacke, ålder 42 (alldeles snart)
Uppvuxen i Finland i en stor familj och släkt, kärleken förde mig till Karlstad 1990 och sedan via Uppsala till Knivsta 1996. Spelade handboll i Finland på 80-talet och tävlade i slalom ca 1975-84. Tränare för handbollstjejer 1982-86. Mycket idrott under uppväxtåren som gav många vänner. Bilolycka där höften åkte ur led 1982 och knäskada 1984 satte stopp för idrottskarriären och bromsade upp träningen. Lite oregelbunden motion varvad med "korpidrott" 1987-2008. Köpte mina första två klippkort på form kring nyår 2007, gick på några pass men fick ingen kick, skyllde på små barn och kom inte igång med någon regelbunden träning.
Sedan maj 2009 tränar jag 4-5 ggr/veckan på form och njuter av fantastisk träning, motivation, inspiration och gemenskap.
I våras anmälde jag mig till Gunnars löparskola och vips kan jag springa utan att det gör ont i mitt knä för varje löpsteg. Min teknik är definitivt inte den bästa men jag ger mig ut och kan njuta även av löpning.
MIN UTMANING 2011
Träning:
Varierad träning 5 ggr/vecka - bara för att det är så roligt och ger så mycket energi - mest morgonpass men ibland ersätts de av eller kompletteras med annan träning ute i naturen.
Tävling:
- Form challenge minst en gång 2011
- Tjejvasan 30 km den 26 februari tillsammans med formvänner
- Vikingarännet 80 km skridsko Uppsala-Stockholm
- Valloxen Runt - att få hjälpa till inför och delta i 8 km loppet, heja på barnen i sina lopp och höra om mannens bravader i 5:an
- Friidrott Veteran SM i Skellefteå - varierade grenar - bara på skoj!
Jag är en tävlingsmänniska men tävlingarna är inte det viktigaste i utmaningen idag utan att att behålla vikten och formen och må så fantastiskt bra som jag bara gör genom träningen.
Dela med mig:
Fortsätta leda barngymnastik för Uppsalaflickorna i Knivsta för den glädje jag ser hos barnen i rörelsen och med utmaningen i att våga prova svårare övningar.
Familjen:
Ta med hela familjen på minst en oväntad aktivitet varje månad. Tyvärr kan det krävas en utmaning och hård planering för att det ska bli av, men jag tror på tid tillsammans - både med och utan vänner. Från det lilla till det stora: Kanske en promenad till Lunsentorpet med en god lunch som tillagas på torpets spis eller grillas, en skidhelg, svamputfärd, pulkadag. Hejaklack på Friidrotts-VSM, Veterantävlingar i Skellefteå i sommar med mera. Rapporter ingår.
Vikt:
Ja, det är ju det där med vikten också. Bra som det är idag - jag har kämpat målmedvetet för att komma hit - men den stora utmaningen är att klara av att behålla vikten. Matchvikt 60 kg, +/- 2 kg tillåtet intervall. Längd 165 cm. Jag har inte hållit mig inom det intervallet under ett helt år så länge jag kan minnas.
Hälsa:
Jag vill må bra, för att kunna inspirera och ge energi till mina fyra underbara barn och min älskade man och bästa vän. Jag vill trivas med mitt jobb, vill ständigt hitta nya utmaningar i arbetet och för det krävs den inre balans jag funnit i träningen och i gemenskapen på form. Vännerna på form bildar en alldeles egen familj med band starkare än man tror - där nätverket sprider sig från den privata scenen till den professionella och vice versa.
När jag är klar med min utmaning för 2011 har jag nått långt, väldigt långt, och då skall jag sätta upp nästa mål!
Malin
Summering av januari
En härlig månad. En bra start. Jag inledde året med en löprunda och det kändes fantastiskt. Jag var på jakt efter broddar till mina gamla joggingskor i november när jag ramlade över ett par vinterjoggingskor med spikar. Plötsligt blev löpning på vintern riktigt roligt. Det är så att jag kan längta efter isiga dagar där varken naturisen lockar till en skridskotur på sjön eller elljusspåret till några varv på skidorna. Dagar då spikskorna kommer fram och jag får springa ett varv.
Det blev en hel del skidåkning speciellt i början av månaden. Mina ordinarie fem morgonpass på form utökades till sex. Jag har svårt att hålla mig borta från onsdagkvällens yoga som jag upptäckte på jullovet. Annas ord att det är helt okej att bara göra det man känner för, t ex sova en timme, är helt oslagbara. Att vila i "happy baby" och ta ut löparens stretch i flera minuter gör så gott för musklerna och själen.
Jag deltog i Form challenge i januari och kom till den insikten att det inte var något för mig. Det känns bra att få känna så. Att lägga på en massa vikter och göra max antal repetitioner på kort tid är helt enkelt inte min grej. Jag hittar mina utmaningar i galna konditionsövningar som Tjurruset, Valloxen Runt och liknande.
En vanlig vecka i januari
Måndag: Morgonmuskel, tisdag: Spinning/core, onsdag: Funktionell styrka på morgonen och yoga på kvällen, torsdag: Yoga, fredag: Spinning med core. Därtill oftast skidåkning på lördag och söndag.
2011 har börjat bra och jag kan summera fantastiska 32 pass på årets första 31 dagar. Jag har fört träningsdagbok på Funbeat. På trettondagen åkte vi till Bosön för att träna friidrott. Efter löpskolning med Dag, sprintträning i spikskor på rundbana med doserade kurvor var det dags för lite core med Rånäs 4Hs duktiga löpare Ulrika Johansson med flera. Därefter stretching. Jag kände mig extra mjuk och testade split och döm om min förvåning när jag kom ner i split (både med höger ben fram och med vänster ben fram). Det var inte första gången. Men det var första gången på 30 år. Under låg- och mellanstadiet höll jag på med gymnastik och kom ner i split men sen tog handbollen och slalomen över och då var det mer fysisk styrka än vighet och smidighet som gällde. Nu har jag helt klart ett års morgonyoga att tacka min vighet för.
Månaden avslutades med Friidrotts-DM i Västerås där Dag, Jerker och Klara tävlade och jag var funktionär. Maria och Åsa hängde och gympade och lekte friidrott hela helgen. Jag kom ut i skidspåret på söndagsmorgonen och barnen njöt av att få sova på hotell, springa runt i korridorerna och bada i den kalla poolen och sköna bastun. Vi uppskattade alla att få middagen och frukosten serverad. Det blev månadens familjeaktivitet.
Vikten har jag också lyckats ha kontroll över denna årets första månad. Nu ser jag ser fram emot februari med Tjejvasan och förhoppningsvis lite skridskoåkning.
Februari
Jag måste få börja med en riktig höjdpunkt.
En vecka innan jul fick jag höra att ett gäng formare som bokat in sig på Tjejvasan plötsligt hade en ledig plats. Hela gänget var med i sms-gruppen och tränade alltså stenhårt för sin kommande utmaning men så kom en familjeresa till Italien emellan för Anna S och plötsligt fanns en ledig plats. Utan att fundera på saken hoppade jag på äventyret. Jag hade ju själv anmält mig till sms-gruppen men blivit tvungen att hoppa av den för att kunna skjutsa Maria på sin gymnastik på Fyrishov på torsdagar. Det är dealen - jag har mina morgnar, kvällarna är barnens: Fixa middag, skjutsa hit och dit, hjälpa med läxor eller bara umgås. Och just så blev det, många morgnar, och väldigt få turer i elljusspåret, sammanlagt 50 km före vi åkte till Mora, och det är inte så mycket att hurra för precis.
Med så lite skidåkning och dålig disciplin när det gäller kosten under största delen av februari kändes förutsättningarna allt annat än bra. Men efter februarimånads sista fredagsspinning körde jag som vanligt core med några andra som inte fått nog. Sedan duschade jag före jag begav mig mot vallaboden vid elljusspåret. Jag tvättade rent mina skidor och bestämde mig för att dra på lite paraffin, läste om glidvallning och gjorde ett försök. Sen vad det dags att åka hem, äta frukost med familjen, packa bilen och hämta upp Anette, Ann-Sofie och Lena, teamet som skulle dela upplevelsen. Äventyret kunde börja. Efter fyra timmars bilkörning var vi framme i Mora och boade in oss i vår trevliga lägenhet. Vi åt ett förstärkt kaffemål före vi tog våra skidor på axeln och gick ner på stan för att lämna in dem för vallning och för att hämta ut våra nummerlappar. Vi hade långa diskussioner med Skistart-gänget från Älvdalen om olika typer av valla, spann, och framförallt svårigheten att få till glid och fäste under rådande förhållanden, +/- 1 grad. Vi kände oss trygga med Henriks kunskaper om vallning, lämnade in skidorna för HF glidvalla och fäste. Sen gick vi vidare mot det stora tältet där nummerlapparna hämtades ut. På min stod siffrorna 10218. Väl tillbaka i lägenheten gjorde vi en härlig middag, pasta, kyckling, grädde och soltorkade tomater. Därefter var det dags för en kvällspromenad för att hämta våra skidor. Väl hemma igen planerade vi klädsel och ev. matsäck för den långa färden från Oxberg till Mora, Vasaloppsdebutanter som vi alla var.
Vi sov gott, åt en härlig frukost och gick mot bussen som skulle ta oss till starten utanför Oxberg. Allt gick smidigt och vi kom fram 1,5 timmar före starten. Vi tog våra skidor och gick direkt till vår startfålla, led nr tio med start kl. 12.00. Vi placerade våra skidor längs fram i fållan och tog oss ur fållan. Det kändes väldigt drygt, men tiden gick rätt snabbt. Vi kollade in en start, såg hur det grötade till sig och gick runt på området en stund. Vi gick tillbaka till våra skidor som skulle ta oss tillbaka till Mora, provade glid & fäste, värmde upp och stretchade lite grann. Strax innan tolv fick vi så äntligen långsamt ta oss fram från vår startfålla till starten. Jag såg till att hamna först i ett spår för det hade ju expertisen tipsat om, långt ut på vänsterkant. Jag hann bli kall om fingrar och tår efter att ha lämnat alla överdragskläder men när starten gick gav jag mig ut i bra fart. Jag hade tre-fyra åkare framför mig och 7-800 bakom mig i startfältet. Efter tio minuter nådde jag första kontrollen i Oxberg. Det var mycket utför och hastig hade jag en stor klunga framför mig. Det skulle visa sig att jag med 10-15 minuters intervall körde ikapp tidigare startfält.
Eftersom vi startade i tionde startledet fanns det ett stort gäng skidåkare framför oss. Min taktik gick ut på att ligga i vänster spår och vänligt men bestämt be åkarna framför mig lämna plats. För att täckas be om spår valde jag att hålla ett ganska mycket högre tempo än dem jag åkte om. I Hökberg, efter 11 km hade det gått en knapp timme. Jag var jättenöjd, kände mig stark, tog sportdryck och blåbärssoppa och åkte vidare. De gånger jag tränat hemma har jag som bäst snittat på 1 mil per timme och av tävlingsyran gick det här snabbare. Men, som längst hade jag åkt fyra varv i elljusspåret, 13,2 km så någon längre sträcka hade jag ingen erfarenhet av. Å andra sidan hade jag inte heller provat att glida fram på plattmark eller i långa utförslöp. Spåren kändes tyvärr dåliga, det blev mycket stakande. Alla gånger gick det inte heller smärtfritt att ta sig förbi konkurrenterna. En gång flyttade en tjej på sig allt för sent i en nerförsbacke och lämnade kvar staven rakt ut så jag gränslade den och ramlade.
Det var knepigt att ta sig upp och känslan av att jag hade en stor klunga bakom mig som skulle åka in i mig var otrevlig. Men upp kom jag och fick lite extra adrenalin av vurpan. I Eldris, efter 21 km hade det gått sammanlagt en och trekvart och jag insåg att mellansträckan hade gått riktigt fort. Nu blev jag allt lite taggad. Jag drack mera sportdryck och blåbärssoppa och fortsatte att jaga i spåret. Jag hade sällskap av två tjejer från mitt startfält som dök upp nu och då, men i övrigt blev det en sport att passera de med startnummer 9.000, 8.500, 8.000 och ända ner till 5.500. I mål gick jag jämnsides med ett startnummer på 6.000 med sluttiden 2:30:08 och placering 336.
Min första tanke i mål var "det här gör jag aldrig om", den här tiden kan jag omöjligt slå. Efter ett tag tyckte jag ju ändå att det vore roligt att prova igen, eller varför inte ge mig på Öppet Spår, som så många andra Knivstabor/formare.
Men Tjejvasan gick den 26 februari. Totalt blev det 26 träningspass i februari, men ett av dem varade alltså i 2,5 timmar. Föret på isarna var inte så bra och familjens program krockade med Vikingarännet så det blev inget skridskolopp i år. En tur på Ekoln mellan Krusenberg och Skokloster är det klena saldot för februari. Även familjeaktiviteten fick stryka på foten i februari. Det närmaste vi kom var när vi skulle överraska barnen med en fonduekväll med ostfondue & köttfondue men vi lyckades inte samla hela familjen, vännerna slet för mycket i Jerker.
Jag lyckades inte alls hålla mig inom mina givna ramar. Jag är egentligen besviken på mig själv men samtidigt tror jag att den energi jag lagrat i februari bidrog till mitt fina resultat i Tjejvasan. En annan höjdpunkt var det när Form äntligen la ut info om träningsresan till Kroatien. Gör nu som jag och boka in dig. Jag önskar att vi blir ett glatt gäng så att resan blir av - jag längtar redan dit och ser fram emot resan.
Även februari slutar på plus, med ett segerleende.
Och nu kommer våren, solen, ljuset och mars. Du härliga tid.
Mars
Ännu en månad har rusat förbi. Ja. Så känns det.
Mars började bra, jag gick på mina morgonpass första veckan och det får mig att må bra. Jag vill så gärna träna på morgon, för gemenskapen och för träningen, det känns så bra att sätta sig på tåget mot jobbet efter träningen.
Så närmade sig den stora skidresan. Ja, vår vår familj handlade det om en skidsemester med slalom i tre dagar i Kungsberget. Vi hade hyrt en lägenhet nära backen och skulle åka slalom i tre dagar. Vi tog även med oss längdskidor. Jag tog en tur med Jerker första kvällen, men spåren var inte roliga, så vi ställde undan längdskidorna för att ladda för slalomåkningen nästa dag.
Jag har skidat en hel del under uppväxten. Det var träning flera kvällar i veckan, tävling på helgerna och torrträning under sommaren. Dag har åkt telemark och lite slalom. Jerker har följt med kompisar till slalombackar flera gånger och hade i varje fall åkt förut. Men så var det flickorna, hur skulle det gå? Klara och Åsa hade provat en gång förra vintern, Maria har aldrig stått på ett par slalomskidor. Det kändes som en utmaning. Jag kunde se mig själv stående vid barnbacken, hjälpa motsträviga barn. För att inte tala om liften. Vågar jag berätta att jag på min tid fick trampa upp i slalombacken tills jag kunde skida slalom, före jag fick ett liftkort? Sen var det min tå, lilltån som jag skadade en månad tidigare. Hur skulle det gå?
Men ack så fel jag hade. Maria fick på sig utrustningen och gled iväg ner mot barnbacken. Liften var aldrig ett problem och plogandet övergick i vanlig åkning före lunch dag 1. Vi turades om att åka med olika barn och provade alla backar. Kungsberget var precis rätt för oss. Alla kunde hänga med över allt och visst kändes det i benen då jag ju måste ta varje tillfälle till träning på fullaste allvar. Jag jobbade genom varje åk och njöt i solen tillsammans med familjen. Ja, tån kändes, men ärligt talat har väl slalompjäxor aldrig varit speciellt bekväma. Så, ja, visst gjorde tån ont, men inte värre än annars.
Jag hade tagit med mig träningskläder för lite styrketräning och löparturer, men la ner det direkt, och det kändes bra. Det var mitt val och det var rätt.
Tillbaka i vardagen vecka 12 började varje morgon på form, så rätt, så rätt. På lördag morgon var det dags för Spin of Hope och där tog allt slut. Tänkt att bli en härlig dag för den goda saken. Spinning i 12 timmar för att samla in pengar till barncancerfonden. Lena Söderström hade initierat laget Viva la Vida - lev livet och jag valde cykel och spann iväg. Allt kändes bra, men på slutet kändes det lite konstigt i ryggen. Efter min timme, när Anna Sandell tog över tänkte jag köra lite core och strecha men det kändes inte som vanligt. Jag strechade lite, duschade och åkte hem för att förbereda barngymnastiken senare på dagen.
Men sen började ryggen säga ifrån. Jag blev öm i ländryggen, kunde inte sätta mig på golvet med händerna sträckta framåt,utan var tvungen att ta stöd mot golvet. Något var rejält fel. Efter barnens gympa åkte jag hem, sedan tog jag barnen med mig och åkte ner till form. Jag fick tag i Anna som undersökte min rygg och skrynklade ihop mig på en step-upbräda, allt medan våra söta små barn levde rövare omkring oss, med "farliga Jocke". Anna knäckte till ett par tre gånger efter att först tryckt till med tummen så jag blev alldeles svettig. Och, undrens tid är inte förbi. Det blev klart bättre. Jag har fått jobba med några övningar, inte styrka utan strech, av höftböjare och sätesmuskulatur. Eftersom det skulle krävas lite mera handpåläggning och akupunktur kontaktade jag försäkringsbolaget som sköter företagets sjukförsäkringar. Ät Voltaren tre gånger om dagen i fem dagar och återkom om det inte blivit bättre så bokar vi in en läkartid. Är det inte märkligt att svensk sjukvård som sägs vara så bra måste vara så stel. Det kan ju vara bra med antiinflammatorisktför att behandla symptonen men för att behandla orsaken hjälper det inte. Ser ut att bli en följetong in i april. Till dess skall jag boka in tider i varje fall, för det är ju min rygg det handlar om.
Det blev alltså ingen mer träning i mars efter Spin of Hope. Som ett stort hål i sidan avslutades månaden med en vidrig magsjuka. Det är länge sedan jag haft en hel veckas träningsuppehåll.
Nu hoppas jag att april skall föra med sig en lösning för min rygg, träningshumör, livsbalans förutom sol, värme och vårblommor. Höga krav som jag själv skall försöka leva upp till.
April
Att få ont i ryggen i slutet av mars var inte roligt. Dessutom medförde så mycket vila under mars att jag också fick tillbaka mitt onda knä. Knäet hade börjat krångla efter en löpträning med KIKs fotbollstjejer F99 i februari/mars med enkel löpning på gångvägen på Ängby med lite förrädisk stafettlek på grus och is med snabba svängar. Kombinationen två vuxna och nio barn och tävlingsskallen ”klart mitt lag ska vinna” gav ett ömmande knä i pris. Efter ett antal behandlingar för knäet och numera också rygg hos allmänläkare, sjukgymnast, naprapat och ortoped vet jag vid det här laget att det är muskulära problem jag har. Det är inte ryggraden det sitter i, eller en nerv som hoppat i kläm. När det gäller knä är hela menisken bortopererad på åttiotalet och jag fick ett nytt främre korsband på nittiotalet. När kroppen är i form, konditionen bra och styrketräningen funkar, då funkar också knäet. Men, när jag stukade min högra lilltå haltade jag och då ökade smärtan i knäet (vänster). Och då var det inte konstigt att jag fick ont i ryggen på höger sida.
Nu har ännu en månad har rusat förbi. Och det känns som om jag hamnat i baksätet. Jag blev ganska stressad över att inse att tiden till årets egotripp blir kortare och kortare utan att jag på bästa sätt får förbereda mig. Jag hade ju som mål att träna fem gånger i veckan, äta bra och bli superstark inför träningslägret i Kroatien.
Med ryggen som bråkade och knäet som jag inte kunde sträcka fick jag tänka om. Mitt knä har dessutom gjort som mest ont när jag ska sova, vilket ha medfört kraftigt störd nattsömn. Jag har inte kunnat vända mig i sängen utan att vakna och varit tvungen att hjälpa till med händerna för att böja benet och sedan vända på mig
Jag insåg att träning inte var min grej i början av april. Jag har tagit Voltaren som tabletter och kräm för att lindra knäproblemet och kanske har det lindrat – vet faktiskt inte? Men, för att inte tappa motivationen helt tog jag tag i kosten på mitt eget enkla sätt – fri från tillsatt socker och bröd har jag rensat bort överlopps kilon och kommit i en bekväm storlek. Ingen extrem diet men jag undviker bröd och tillåter mig 1-2 skivor under en dag i undantags fall, men hoppar oftast helt över brödet. Det blir liksom enklast så när karaktären är lite svag och en av mina största hobbier är att baka gott bröd,ljust som mörkt, baguette som surdegsbröd av råg. Socker får jag i mig via senap och en del kryddor men ej i övrigt. Och så var det ju ett enkelt sätt att slippa lusvingar i påsk (ni vet väl att färgämne i flera vanliga lösgodis görs av bla lusvingar).
Det blev bara 12 ynkliga träningspass i april. Spinning och löpning för att bygga lite kondition.När jag fick möjlighet att lägga till styrketräning fick jag sådan träningsvärk i låren att ”knäleden stelnade”. Under påsken hade jag tänkt mig lätt jogging och promenader men jag gick mest ont och hade ont.
Nu hoppas jag att den första veckan i maj ska tillåta lite styrke- och konditionsträning och bättre nattsömn.
Om en månad har vi facit i hand. Då hoppas jag att maj har varit en träningsmånad utöver det vanliga, med en bra start, ett fantastiskt träningsläger i Kroatien, en välgenomförd Valloxen Runt för hela familjen, i olika klasser!
Vi hörs och ses!
Malin Dacke
Maj
Äntligen maj. Min månad. Månaden då jag åker på semester, en semester bara för mig. Inget ansvar för program, tider, barnen. Bara träna och må bra, äta gott och läsa. Ja, nu är tiden inne för min egotripp, forms träningsresa till Kroatien.
Men mitt onda knä bråkar med mig fortfarande, och jag känner av ryggen. Det som började som problem i ländryggen vandrade sedan ner i höger skinka. Jag stretchar varje morgon före övrig träning eller andra morgonbestyr för att få igång knä och rygg på bästa sätt. Morgon muskel och funktionell styrka första veckan gick bra, men jag fick ta det lugnt. Spinning helt ok. Jag är så glad att ha klarat en månad med bra kost så att jag åtminstone på det sättet är redo inför Kroatien. Att tränandet inte funkat känns jobbigt, hur ska det gå att ge 100 % på de femton passen som väntar på träningslägret?
Den sjunde maj vinkade jag av Maria och Åsa som körde Skäggesta Minitriathlon tillsammans med våra underbara grannar: Cykla in till Knivsta, springa två varv runt grusplanenen bakom Hälsohuset och avsluta med 50 m simning i Hälsohuset. Maria fick äventyret i 7-årspresent och Åsa fick följa med. Klara har fotbollsmatch och Jerker och Dag ska iväg och träffa Jerkers CISV-kompisar inför hans resa till Italien i sommar. En helt vanlig dag i vår familj, men olika aktiviteter för alla. Men inte en helt vanlig dag för mig. Min aktivitet består i att ta tåget till Arlanda och sedan flyga via Amsterdam till Split. I Split mötte Niki och Danne upp i sina snygga gröna jackor. Vi blev ett gäng på 10 st som skulle delta i träningsresan, ledda av Niki, Anna och Danne. Vi åkte i tre bilar mot en liten by där vi möttes upp av världens minsta båt som ändå kunde rymma 12 vuxna plus kapten och allt vårt bagage. Vi packade båten och gav oss ut, Kristina och jag i fören på däck och resten i kajutan/bak. Vi skulle ut till Drevnik Veliki, ön där Nikis föräldrar driver den underbara restaurangen Konoba Tramontana.
Underbar kroatisk husmanskost, fantastisk service och boende i utmärkt lägenhetshotell ett stenkast från Konoba Tramontana gav de bästa förutsättningarna för ett träningsläger på den ganska karga steniga ön med. Vi började varje morgon med en skön promenad till någon vacker plats för ett yoga pass. Därefter promenad/jogging och sedan frukost. Efter frukost i solen väntade en föreläsning varje morgon: Målsättning, Mästerskapstriaden, 6 Behov, Mat och Träning. En ledig stund och därefter samling på piren och dags för dagens första lite hårdare pass. Promenad i krävande terräng och tufft tempo i kombination med intervall, funktionell styrka, Mix och Cirkelträning. Därefter lunch, på restaurangen, i en olivlund eller på en avlägsen strand. Sen var det ledig tid igen, fram till eftermiddagens pass: Yoga, Backträning med core och Dans. Middag på restaurangen. Men vi hade också tid för en utfärd till Trogir, en underbar historisk stad med god glass i stora lass (fråga Danne!) och Split och då intog vi våra måltider på andra restauranger. Vi bar konstant omkring på våra formryggsäckar med stora vattenflaskor och mattor. För att orka med den tuffa träningen laddade vi med olika citrusfrukter som vi plockade i träden.
På första lunchträningen när Danne ledde ett intervallpass trampade jag snett och sträckte höger fotled. Niki hjälpte mig på plats med undersökning och akupunkturliknande behandling och sen kunde jag fortsätta träningen men jag fick vara lite försiktig. Det är fantastiskt att kunna få proffsig hjälp direkt på plats. Många utnyttjade också möjligheten att få akupunktur eller massage under de tillfällen som gavs.
Jag njöt i fulla drag över att vara utvald, med på resan och simmade i det friska vattnet (17 grader), skrev några vykort, läste och sov när vi inte tränade, åt eller umgicks. Det gick att träna trots att jag hade känningar i knä och rygg. Det var mer fokus på yoga, styrka och smidighet än kondition, och det funkade bra för mig. Ta chansen du med och åk på Träningsläger till Kroatien!
Väl hemma i vardagen hade jag ett träningsuppehåll, då mitt årskort på form tagit slut. Jag visste att jobbet skulle innebära att jag inte hade möjlighet att gå på mina vanliga pass och kvällarna var uppbokade att barnen och mera jobb. Jag stretchade på mornarna, men orkade inte gå ut och springa eller cykla. När det var dags för Valloxen Runt kände jag mig rätt tveksam. Jag hade anmält mig till 8 km i år igen, och bestämde mig för att genomföra det även om jag skulle få gå en del av sträckan. Jag hittade inte motivation till loppet och tyckte att det var roligare att vara funktionär: Packa påsar och dela nummerlapparna. Men, jag deltog och kom i mål. Tiden var ”bara” tre minuter sämre än i fjol, vilket blev en överraskning för mig.
I slutet av maj köpte jag ett nytt årskort och gick på de pass jag kunde, men jag missade rätt många och kom inte riktigt i fas. Jag blev förvånad över kroppens reaktion men kanske var det så att kroppen sa ifrån efter all träning i Kroatien. Det som kunde ha blivit en så bra omstart efter rygg- och knäproblem, som kunde ta mig till nya höjder blev mer en peak.
Juni
Månaden började med en härlig långhelg: VI packade in familjen i bilen och körde upp till Älvkarleby. Farmor skulle firas med middag med barn och barnbarn. Vi tältade på Rullsand, tog en tur till Lövsta med kusinerna och gick en promenad till Billudden. Vi hade med oss Trangiakök och gjorde en mullegryta på en fin plats längs Dalälvens strand. Härligt, månaden inleddes med en mysig familjeutflykt.
Många frukostmöten och tidiga övningar med jobbet innebar igen att jag inte kunde träna som vanligt. Jag fick ett program i gymmet av Niki, men inte heller denna gång tycker jag att ett eget pass där är lika roligt som gruppträningen. Jag gjorde övningarna några gånger men inte tillräckligt ofta och frekventför att få rutin. Barnens aktiviteter accelererade också under juni månad. Klara och Jerker ska få åka på internationella läger i sommar, till Canada respektive Italien, och inför det träffas delegationerna som åker iväg flera gånger . Gympaläger på Fyrishov, fotbollscuper och matcher mest varje kväll och helg. Jag är själv med i Pilsbokommittén som arrangerar Pilsbocupen helgen innan midsommar och mötena inför cupen är allt oftare för att säkerställa att allt fungerar.
Självklart hade det varit lätt som en plätt att gå ut och springa på mornarna och göra åtminstone core efteråt de dagar möten externt inte börjat före kl. 8, men motivationen lyste med sin frånvaro. Jag gick ändå på de morgonpass jag kunde månaden ut och frös sedan mitt årskort. Nu är sommaren här och all möjlighet till träning utomhus finns!
