I piskande regn, genomblöt, hettande röd och varm i kroppen med iskalla, bortdomnade tår och fingrar, störtar jag in mot målet i Motala. Jag har inte sovit på mer än 24 timmar. Jag har ätit allt som kommit i min väg under den mörka, kalla och blöta natten. Jag känner att jag aldrig mer vill äta något, nånsin. Allrla minst något energi-tillkott i geléform. Jag tänker, aldrig, aldrig, aldrig mer. Det här är SJUKT!

Jag tog beslutet att inte ens försöka sova innan, det brukar vara svårt, utan i stället cykla iväg redan 21.32 på kvällen. Utan att sova innan. Det var supermysigt! Vår väg kantades av på-hejare som gått man ur huse för att stötta och peppa. Folk satt i sina trädgårdar och längs vägarna med massor av levande ljus, brasor, fest och dryck. Stor-ögna barn stod och höll ut sina händer och "high-five:ade" oss cyklister. Vissa vuxna drack allt de kom över och sade "Öööööhhhöööö dööööhööööö höööööh, wöööööhöööööö" när vi cyklade förbi. Jag tänkte; vissa orkar vara uppe och festa en hel natt. Det orkar jag oftast inte. Men jag orkar cykla en hel natt. Det är konstigt.

Jag skulle köra "feel-good" hade jag bestämt. Alltså INTE jaga en bra tid eller ett personligt rekord, utan bara njuta av cyklingen och göra mitt bästa. Och gå in i alla depåer, för det är så mysigt. Efter ca 4 mil kom första depån; varm blåbärssoppa, bullar, banan och kaffe. Mmmmm.... Sen ca 4 mil till i mörkret. Oj vad det var mörkt! Genom skogarna kring Omberg var det backsvart. God övning i tillit. Full fart, kanske 50 km/h på sina ställen, i abslout mörker så när som på några röda, blinkande baklyktor, kräver att man litar på att vägen är hel och att ingen framförvarande kommer vingla till eller bromsa.

Nästa depåstopp efter 8 mil, i Gränna. Fika. Iväg. Kallt, brrrrr..... MEN, så bra det kändes att köra på tema "feel-good". Fika och kisspaus i alla depåer gör att krafterna fylls på med jämna mellanrum. Härligt! Efter 10,8 mil, stopp i Jönköpning för köttbullar, mos, sylt och gurka, mjölk och kaffe. Gott? Nja... Men mysigt, helt klart.

Vidare genom ett nattligt Jönköpning med folk som släntrade hem från kvällens fester. Underbart! Och här cyklar jag, tänkte jag, och det är sommar och doftar gott och jag har skön, bra spinning-musik i öronen. Wowoooo! Lååång backe uppför. Galen backe nerför. Tittade på hastighetsmätaren - över 60 km/h.

Äntligen fick jag kontakt med en liten klunga snabba grabbar att haka på. Vi körde tillsammans till Hjo. Vid 15 mil tänker man, "Tjohooo, hälften gjort". Sen tänker man, "Shit, lika långt kvar....". Sen kom regnet, kallt & blött. Sprutet från däcket framför träffade rakt i ansiktet, hela tiden. Men vad gör man...? Riktigt bra tempo-åkning med grabbarna i mini-klungan i alla fall.

Att rulla in i Hjo i tidig morgontimma, som ligger precis i vatten-nivå, med vackra Vättern glittrandes på ena sidan, och glassiga villor på andra sidan, är fantastiskt vackert. Lasagnen som serveras vid depån, är....ja, vedervärdig. En klistrig, illasmakande sörja, som MÅSTE ner i magen! Tillsammans med knäckebröd och mjölk. Och ännu mer energitillskott och enervit-tabletter. Hua, om jag slipper äta mer, nånsin, så blir jag nöjd, tänkte jag.

Kissnödig - kissa i parken. Det blir mindre nog om nån ser, vid såna där tillfällen. OERHÖRT svårt att kränga av, och på, två lager dyngsura cykel-tights!

Iväg och allt kändes fortfarande riktigt bra. Fick åter hugg på en bra klunga som jag kunde köra med till Karlsborg. Skönt! Väl där, lyckade jag noll-ställa min trip-mätare. I och med det hade jag ingen koll på min tid, min snitthastighet eller nåt. Rätt bra, det var ju precis så det skulle vara; feel-good! Så jag fortsatte och körde på känsla.

Nånstans nära Boviken vände det. Tröttheten från att inte ha sovit alls, slog till stenhårt. Läskigt! Det kändes som att vara riktigt full; det snurrade och jag hade svårt att fästa blicken. Svårt att hålla ögonen öppna, liksom. Och det är just detta som är tjusningen med stora Vättern. Det är på riktigt. Man ger sitt allt och sen dubbel så mycket till. Man blir tömd på allt, fysiskt & mentalt. Så vad gör man när man är helt slut, yr, snurrig, kall, bortdomnad och inte minst, uttråkad av att stirra på en grå landsväg, ett styre, en trip-mätare som tickar på sjukt långsamt, framförvarande cykeldäck och stletiska rumpor i slitna cykelbyxor där skinkorna skymtar igenom? Jo man trevar med sina stelfrusna fingrar i fickorna bak i tröjan efter nåt som ger snabb och bra energi. Vad fanns där? En bulle, helt uppblött och geggig. Inte den. En Liquid. Bra, den tar vi! Resterande 9 mil, blir slita. Huvudet ner och trampa på bara.

Då och då ljuder en siren. Ambulansen rycker ut med jämna mellanrum och varje gång ber jag att det inte ska vara något allvarligt. Det är trots allt helt sjukt att låta så pass utmattade, omdömeslösa cyklister dela väg med tung trafik på relativt små vägar.

Det finns ett "vätternrundan-språk". I början av de 30 milen, är alla mycket ambitiösa och tecknar till sina medcyklister; en klapp på rumpan med höger hand = gå ut åt sidan, hinder / cyklist i vägen. Peka ner på vägen = skräp på vägen / hål i marken, osv.... I slutet av rundan, orkar ingen jäkel peka. Alla sliter för livet kör ändå över hela vägbanan. Huller om buller. Rakt över både skräp, hål och övriga cyklister.

När det är 1 mil kvar, tar man en sista titt på klockan, inser att det är bråtom, som vanligt, och tar fram krafter som ingen vet var de kom ifrån, och störtar in i mål. Fort som f*n genom Mottala, ner mot vattnet och I-N I M-Å-L! Folket jublar. Nån plockar av en chipet som suttit kring ena fotleden. Nån hänger en medalj runt halsen och säger grattis. Man kliver av cykeln och kan knappt stå, men absolut inte sitta. Det gör ONT överallt. I knäna av ansträngning, i benen av mjölksyra, i rumpan och underlivet av slitage, i lungorna, i nacken, i handlederna. Man gråter lite. Av utmattning och inlevelse i stunden. Av uppskattning till arrangörerna och av beundran över alla tappra cyklister; både de proffsiga och de totalt o-proffsiga.
Oooo ajajajaj....Jag ringde till Mamma och barnen hemma.
- Påminn mig om att aldrig, aldrig, aldrig göra om detta, sa jag till mamma. Det är vansinne, det är vad det är.

Stappla bort till dusch i skola. Tjejen under duschen bredvid kvider när hon duschar sin kalla, skavda kropp. Sen massage. På en trä-bänk, insvept i häst-filtar. Ändå, mmmm. Sen, sova, sova, sova och önska alla de som är kvar ute på banan, en god och säker tur.

På kvällen gick vi ut och åt, jag Niki och Pappa Per. Mysigt. Sen upp på hotellet och tittade på Brölloppet. Tårarna trillade hela kvällen. Så sagolikt, pampigt, vackert och kärleksfullt.
Dagen efter, efter en dunderfrukost, i bilen hem, hör jag mig själv berätta för Niki om hur jag tänker cykla nästa år; vilken starttid jag vill ha, vad jag ska äta osv.....

Jag kom i mål på personbästa, trots stopp i alla depåer. Jag borde vara nöjd, men är mest omtöcknad, än så länge. Mina medryttare från Knivsta & från form, gjorde helt FANTASTISKA rundor. Jag är så impad och så full av beundran! Jag kan bara tänka mig vad som pågår i deras världar just nu.

Så, avslutningsvis, GRATTIS alla goa, glada & GALNA cyklister. Vi gör det igen, va? Bara träningen inför, här runtom i Uppland, var ju värt det :-)

Jo det kan jag berätta. Det tar ungefär, exakt en vecka att glömma det jobbiga och bara längta efter kicken igen. Kicken som kommer efter en maxprestation.

Nu är det alltså dags igen, vi är på väg ner mot Motala, för den låååååååååånga rundan. Hela vägen runt sjön. 30 mil. Det tar på kroppen och det tar på psyket. Och det är härligt härligt härligt efteråt. Det är DÄRFÖR jag gör det!

Håll tummarna, tänk på oss alla galningar som cyklar i helgen och skicka energi.

Puss & kram, vi ses på stan ;-)

Varför varför varför..... ska jag cykla DUBBELT så långt om en vecka? Så tänkte jag när jag rullade fram genom Skänninges små gator och torg under halvvättern.

Vi Spin of hope fick vi ett antal fribiljetter till halvvättern. Jag gav bort ett antal, bland annat till Lena AB, Mamma & Pappa. Då det ändå blev över, tog jag en startplats själv och tänkte kanske att det skulle en bra sista genomkörare inför riktiga Vättern. Att det skulle bli en träningsrunda som skulle ge mer-smak. Föga anade jag att det mest skulle ge av-smak.

I alla fall så var inramningen suverän. Trevlig resa ner till Motala, underbar kväll med trerätters middag, fint boende och en alldeles underbar frukost i det gamla munkklostret, med ALLT en frukost kan erbjuda.

Just de timmar vi skulle cykla, var det vackert väder, sol, varmt och hyfsat vindstilla. Så härligt!

Vi kom i god tid och träffade Lena och Torbjörn nere vid start. I sista startgrupp rullade jag iväg, 10.06. Problemet med sista startgrupp är att det inte finns nån att haka på. Inte en enda cyklade om mig, men jag fick cykla om massor. Ingen ville vara med och växeldra eller köra i klunga. Det blev alltså 15 mil ensamvarg. Fine by me, jag är "ensam stark". 

Lyxen med att gör nåt första gången, är att det är kravfritt. JAg hade ingen tid att slå, inget rekord att sätta, ingen att tävla med. Bara härligt! Gick in i alla depåer för påfyllning av blåbärssoppa, vetebullar, kaffe, saltgurka och vatten. Hade investerat i ENERVITS energitillskottspaket, och det var helt perfekt. Påfyllnad medan jag cyklade, var 30:e minut, med bars, tabletter och liquid.

Banan och naturen var helt underbar! Små, slingriga vägar genom Ombergs nationalpark och senare på småvägar förbi torp och gårdar; så fint!

Allt gick så där fint och lagom i 10 mil. Sen slängde jag ett öga på klockan och gjorde en snabb uträkning i húvudet. Jag hade en chans att komma under 5 timmar. OM jag kunde snitta på 35 km/ timme de sista fem milen..... Då kom motvinden.

Varför varför varför är det alltid motvind kring den här sjön?

Hur som helst rullade allt på så bra så, och när jag väl gick i mål, stannde klockan på 4.57. YES! Tänk att 3 futtiga minuter på rätt sida av timmen gör sån skillnad.

JAg sjönk ner på gräsmattan i det strålande solskenet och inväntade de andra. Strax på Tommy och Kennet, hur nöjda som helst. Sen kom Lena, liksom oberörd av sitt livs första cykeltävling. Det hade gått jättebra. Sen Mamma & Pappa. De hade fått en punkis efter en mil, blivit tvungna att invänta servicebilen och sen få hjälp med nytt däck. Efter det hade det gåt hur bra som helst. Får säga att jag ät grymt stolt över mina sportiga päron!

När vi alla kommit i mål, gav vädret upp och övergick i regn och kallt och blåsigt. Vilken tur vi hade. Vi stapplade in i Folkets hus och blev serverade en storm kall öl, potatisbullar, sallad, sylt, bröd, kaffe och kaka. Mysigt! Vi mös tillsammans, lugnt & stilla. Förnöjt!

Halvvättern var bra. Det var möjligt. Och allt runtomkring mycket trevligt. Kommer jag köra igen nästa år? Oh ja! Ser jag fram emot den dubbla sträckan nu i helgen, i regn och kyla, vad det verkar enligt klart.se? Njjjjjaaaaa.....

PS, känslan i kroppen efter 15 mil på 4.57 är minst sagt beroendeframkallande.

Nu är det bara en natts sömn kvar. Till skillnad från nästa vecka - då blir det minsann ingen natts sömn!

I alla fall är det så mycket MER än cykling det handlar om. I dag har vi passat på att prata om allt vi inte haft itd eller utrymme att prata om på sistone. 3 timmar i bil gick rysligt fort.

Vi stannde till och tittade noga på Medivi brunn. Normalt sett swishar man förbi Medevi i rekordfart, på väg mot mål i Vätternrunt. Fantastiskt vackert & gulligt ställe.

Sen har vi shoppat loss i start-tältet. Oj oj oj..... Så mycket fint & kul. I alla fall hittade vi ENERVIT startpaket med bars, tabletter & liquid, hampastrumpor och två fina toppar :-)

Sen har vi varit ute och gjort stan här i Vadstena (troligen ett av landets absolut finaste & gulligaste städer. Se till att ha vägarna förbi här i sommar.) Efter att ha vandrat runt i klostrets skrymslen och vrår och verkligen kännt historiens vingslag, gick vi till Levins kök, för utsökt trerätters middag, med mycket skratt och skoj.

Nu liger vi på hotellrummet och laddar. Mor & far skrattar i kapp åt Mr Bean (!!!??!!). De är för härliga.

I morgon vid 10 går starten. Ser bara fram emot denna tur, avsett väder å vind!

Kennet, Tommy, Lena AB och Jossan - jag håller tummarna för att ni oxå får en fin tur i morgon.

Jahapp, packat & pastat & klart.

Nu sticker vi!

Jag tar inte med regnkläder.

Icke!

Nu bär det strax av ner mot Mottala.

Mor, far och jag åker vid lunchtid.

Det tar ca tre timmar ner, men jag hoppas på några intressanta stop. Kanske nån "loppis" på väg ner? :-)

När vi kommer fram, ska vi gå runt på startområdet och hämta ut nummerlapar, köpa energitillskott och kanske fynda nåt annat kul?!

Natten tillbringas på Vadstena klosterhotell. Hoppas på en bra frulle.

I morgon 10.00 går starten för Mamma & Pappa. Jag startar 10.06.

Enligt klart.se ska det bli ok väder, ca 16 grader, uppehåll och lagom vind.

HELA familjen promenerade till dagis i morse. Bara för att det passade med tider och allt. Så mysigt! På kvartsamtalet med Elias fröken, använde hon så fina ord att man blev jätteglad och lätt i sinnet.

Vid lunch passade tider och platser igen, och jag kunde få en riktigt härlig kompislunch i solen, utanför form. Å så härligt. Det var så länge sen vi bägge hade tid!

Vid kvällskvisten pep det till i telefonen. Maria kallade till cykeltur. Jag har ju varit supersjuk och utan träning sedan Mors dag, så jag var lite tveksam. Men sen kunde jag inte stå emot.

Klockan sex rullade vi ut från Knivsta, mot Odensala med siktet på Sigtuna. Ljumma vindar, doft av kaprifol och sol från en klar himmel med sommarlätta moln. Via Munkholmen rullade vi in mot Sigtuna och genom den lilla sagostadens gator och torg, ner till Våffelstugen vid vattnet. Där satt vi i solen och bara njöt och fikade glass i våffla med kaffe till. Härligt.

På väg hem kunde vi pressa upp tempot till 40 km/h då & då. Även det kändes bara bra.

Vi konstaterade att en vanlig torsdag knappast kan bli bättre än så här :-)

Tack kompisar för en underbar torsdag!

"Winners build on mistakes. Losers dwell on them."

På lördag är det tjejvättern.

På söndag halvvättern. Där ska jag vara med och cykla. Kul! 15 mil. Bra genrep för veckan därpå, då det är dags för de 30 milen. Det blir mitt fjärde deltagande i Vättern runt.

Ofta får man frågan, av såna som (ännu) inte är cykelfrälsta;

- Varför vill man cykla 30 mil?

En befogad fråga!

Hela upplevelsen är ovärderlig för mig. Att få vara supernervös och packa väskan med allt som ska med, åka bil hela vägen ner till Motala, kanska stanna nånstans på vägen och käka lite och köpa en bra tidning, gå runt på startområdet och fynda cykelprylar som man inte ens visste att man behövde (Medivi rump-salva tex) och sen bara vänta. Vänta å vänta å vänta. Vara nervös och pirrig. Tillsammans med andra i samma sits. Kolla igen hojjen. Packa cykelväskan. Lägga fram kläder. Försöka sova. Försöka sova. Försöka sova......

Vakna av mobilen som piper mitt i natten och inse att det är dags nu. Käka gröt och ta en kaffe och sen rulla ner till startområdet, mitt i mörka natten. Å sen, rulla ut mot Vadstena i den underbara sommarnatten, som doftar av gräs och blomster. Sen det långa bandet av röda baklyktor slingrandes framåt längs landsvägen.

Första stoppet (om man nu har tid till det) kommer efter ca 4 mil. Mitt i natten blir man serverad bullar, kaffe, blåbärssoppa, saltgurka mm. Mmmmm.... Gott!

Sen fortsätter det i samma stil, ett antal timmar till. Cykla på genom underbar natur, stanna och äta när det behövs.

Nån gång under loppet, blir man helt slut! I kropp & själ. Känslan av att veta att man ändå klarar av det. Att man kan gå igenom tröttheten, den gillar jag.

Korv och mos med banan, mjölk och kaffe i Jönköping. Universums äckligaste lasagne i Hjo. Kanske lite fika & påfyllnad av flaskor i Karlsborg.

De sista milen brukar gå i ett rasande tempo. Hemlängtan. Plötsligt är det 1 km kvar till mål och spurtstriden tar vid. Folk cyklar som galningar i full fart in mot mål. Jagar sekundrar.

Väl i mål, kan det hända att man gråter lite. Rörd, trött & stolt. En oslagbart skön känsla. Ibland spyfärdig.

Sen får man en medalj runt halsen och en öl och en pastasallad. Man lägger sig på gräsmattan, petar i salladen & sveper ölen. Inväntar cyklekompisar att krama om och dela upplevelsen med. Kanske somnar en stund. Där blir man liggandes i några timmar. Sen är man högt uppe i ett lyckorus i några dagar.

På kvällen är det gemensam middag och tidig sängdags. Dagen efter bilar man hem och känner sig fantastisk.

Så nu vet alla varför alla borde cykla Vättern runt, minst en gång varje år!  

Vi har kommit halvvägs i årets Utmaning. Jag hoppas verkligen ni alla varit inne och läst om de olika Utmanarna. Det är fantastiskt inspirerande, spännande och rörande att läsa dessa, aldeles vanliga människors berättelser om hur de gör det omöjliga möjligt.

Just nu håller jag på med en halvårs-sammanställning, som ni alla får ta del av imedlemstidningen Information (gratis att prenumerera på på nätet!) Jag får in svar och kommentarer från de medverkande som ger mig rys på kroppen och lite tårar i ögat.

Annelie tex, kunde inte ens springa 500 meter i Januari detta år, då hon gick med i Utmaningen. Övervikt och problem med knäna satte stopp. Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag stod i målfållan lördag 22 Maj och såg Annelie komma springandes in mot mål och avsluta en motionstävling omfattandes 5 tuffa och backiga kilometrar. Vid sådana tillfällen kommer tårarna för mig!

AnnaLena skrev så här i ett mail till mig:

......hur det var första gången jag gick uppför Formtrappan... då med oledad fotortos, värk i kroppen, otränad, överviktig osv. Och NU skuttade jag nästan uppför trappan och för 2 dagar sedan sprang jag mitt första Marathon. Tanken ger mig både rys och tårar... tårar av genuin tacksamhet och stolthet!

Förutom dessa två, i mina ögan, super-vardags-hjältar, som låter sitt sken sprida ljus och därmed tro på att det faktiskt GÅR, finns det fem Utmanare til, lika fantastiska de.

Missa inte nästa nummer av Information, och tills dess, läs om Utmanarna på hemsidan!

Det är mycket cyklar & cykling här på bloggen nu. Det är liksom säsong för det. En annan sak som ger frid och lyckokänslor, för mig i alla fall, är att gå på somriga auktioner & besöka loppisar.

I söndags tog vi den gamla, slingringa vägen via Österbybruk hem. I österbybruk var det en super-auktion. Riktigt fynd för ingenting. (Detta är ju inte alls bra, då jag samtidigt gör allt jag kan hemma för att bli av med saker; rensar och säljer på blocket..... Nåja, i alla fall..)

Sen stannade vi till vid en kuriosa-affär som var helt underbar! Alla loppisar är ju inte bra, många är bara samlingar av skrot, sånt som man själv vill bli av med. Denna var i alla fall en att förlora sig i, för en stund. Har ni vägarna förbi så sväng in och kolla läget.

http://www.kaggbolskuriosa.se/

The bikes! Här får de vila mot Alfs vedhög.

The bikers. Nygräddade våfflor i solen och värmen. Till det, vispgrädde, sylt och en kopp kaffe. Mmmmm.....

En båttur i den vackra skärgården.

Avslutningsvis middag i kvällsolen, på ytterbryggan.

I helgen var det dags för en grej jag sett fram emot så länge. Våffelracet ut till vårt landställe. Som ett ödets nyck, blev jag sjuk i tisdags, och har inte lyckats bli frisk än! Så hur jag än vände och vred på det, gick det bara inte. Jag kunde inte vara med med, utan var tvungen att avstå. Inte kul alls, det liksom kliade i hela kroppen av längtan till att få cykla hela vägen ut och tillbaka. Det kliar än....

I alla fall var det en hel drös formare som stack iväg med Gunnars cykelgrupp från form klockan 9 i lördags morse. De 12 milen avverkades lätt och kvickt, vad det verkar.

Vid två-tiden på lördagen kom de swishande, hela gänget med de snabba cyklarna och stenhårda tränings-skallarna. Ute på gistvallen, i strålande sol, serverades så många våfflor med grädde och sylt som behövdes. Det behövdes över 80 stycken.

Sen blev det båttur med småbåtar & kanoter. Cyklisterna fick visa vad de gick för i en båt. Underbart! Solen sken och vågorna skvalpade försiktigt mot båtlänningen. Marias galna skratt och rop liksom klingade inne i den annars så lugna viken.

Kvällen avslutades med middag på bryggan och 3-kamp i kvällssolen. När livet är sådär enkelt och självklart, underbart, är det härligt att leva.

Vår lilla familj gick upp till vår stuga och sov till 9 i morse. När vi äntligen kom ner till udden, hade cyklisterna rullat iväg för läääänge sen. Tomt och lugnt och stilla.

På väg hem från landet hann vi med en auktion; en riktigt bra en, och en loppis som var utomordentligt bra.

Och så, efter en helg av total semester, sommar och sol, känns det hur konstigt som helst att tänka på att i morgon är en vanlig måndag....

Oh, ja just ja, Natiaonaldagen. Vad ska jag säga om den. Jag gillade bättre när det hette Svenska flaggans dag. Det var lite Sverige; lite mer lagom. Har jag firat? Nej. Eller, ja, jo, jag har ju kännt en djup tacksamhet över att få vara just precis i Sverige, just precis idag!

Jahapp, jag får tro att Lördagens härligheter straffar sig. Jag är dunderförkyld! Fast, det var det värt :-) 

Problemet blir prioriteringen framöver.

Tanken var att följa med på den underbara cykelhelgen ut till vårt landställe, med start från Knivsta 9.00 och mål 12 mil senare ute på landet. Sen grilla, bada, leka och ha det gott, sova gott, och sen cykla hem igen 12 mil dagen efter.

Det verkar inte funka! Och även OM det skulle funka och jag cyklar fast jag är krasslig, är risken stor att jag sabbar för nästa helg, då halvvättern, 15mil, går.

Helgen efter det är det stora Vättern som gäller. Då måste jag vara hel-frisk!

Vatten, vitaminer, vila....wiskey?

(Det sista var ett skämt, wiskey är inte min grej...)

Jag samlar på mig saker. Som en lite ekorre.

- Den där kan vara bra att ha.... Nån gång.

Det är inte så läckert i längden, och jag vill inte sluta mina dagar som de där scizofrena personerna  i "rent hus" som knappt kan leva i sina egna hem för att de har så mycket saker överallt. Så idag var det operation göra sig av med saker.

- Kasta boooort, tjoar Mamma och Gunnar, när det ska storstädas eller röjas.

- Bränn upp skiten, du kommer inte att ångra dig.

Men det är just det. Jag är en ekorre som ångrar mig. Jag och Pappa. Jag kan verkligen sitta och tänka; vart är den där lilla grejen jag tog till vara, den behöver jag nu...

Min Pappa är värre; mycket värre. Han sparar allt och slänger helst inget. En gång frågade tex min lilla kusin sin Mamma;

- Mamma, vad är det gamlaste farbror Per har ätit?

Fast det där är ju trending nu, att äta sånt som passerat "bäst före datum".

En gång hade vi inbrott i källaren. Just då bodde vi i en tillfällig lägenhet, och lät alla flyttkartonger stå ouppackade i källaren. Så smart. Nån bröt sig in i källarförrådet och tog kartongerna. Och tänk, det var bara skönt! Så mycket skit jag blev av med utan att behöva våndas över att kasta sånt som kanske kan komma till användning. En riktigt Feng-shui-utrensning. Skönt för kropp & själ.

Hur som helst, det är låååångt kvar. Så om det är nån som behöver:

spotlights, 9 st

fällbord, vackert i trä

persienner och jalusier, 7 st

gardinstänger

glas och koppar, udda, i det oooooändliga

barnkläder till ett mindre land

Valloxentröjor från en massa olika år

vertyg

pärmar

med mera.....

Let me know :-)

Jaha, nu är det två veckor sen jag fick mitt fina diplom och hade avslutning på jornalistkursen. Som avslutningspresent gav vi vår skrivlärare i öl-kväll med redigeringsläraren OCH en uppgift, som "straff" för alla uppgifter och deadlines vi fått. Att skriva en betraktelse på ca 1000 tecken över terminen som gått med deadline på 15 minuter. Idag fick vi alla ett mail från honom med en "sista lektion". Jag bjussar på den här, för den som är intresserad.

Hej på er

Jag fick i uppdrag att redovisa lärarperspektivet på denna utbildning. Istället tar jag tillfället i akt att delge er ytterligare en lektion i det journalistiska skrivandet och tänket.

Kom alltid ihåg att inte sätta det egna "jaget" i centrum. Det skulle jag aldrig göra eftersom jag är lärare och jag gör alltid de rätta sakerna så mitt skrivande är helt klanderfritt. Jag vill att jag aldrig mer ska få se en jag-fixerad text från er sida för då tappar jag mitt humör och så ger jag er underkänt.

Kom också ihåg att undvika "hon-han-sjukan". Gör inte som han Magnus, min kollega, för jag misstänker att han lider av denna sjuka och det är därför att han bara sysslar med hans layoutande och att han bara skaffar babysar när han inser att det är dags för examen och att han då riskerar att han blir avslöjad med hans byxor nere.

En annan sak som jag ofta kunnat se, i de alster som ni åstadkommit, är ett alltför, för att inte säga enormt, missbruk av kommatecken, vilket ofta riskerar att man helt, för att inte säga totalt, tappar bort vad den ursprungliga, för att inte säga de första bokstäverna, egentligen handlade om, det vill säga ett missbruk, som om det utvecklas kan bli dåligt, för att inte säga katastrofalt för en text, som handlar om viktiga, för att inte säga mycket viktiga saker, för att inte säga att man också riskerar ett annat skriftligt problem, för att inte säga journalistiskt problem, som innebär att man upprepar vissa ord eller meningar.

Om ni sedan också kommer ihåg att det är helt onödigt att SKRIKA i text och använda versaler helt i onödan eller läskiga utropstecken.
FATTAR ni bara det så kommer det bli jättehärligt!!!!!

Så det var en sista lektion från min sida. Min deadline var 15 minuter så jag tog fasta på 15 även om det blev dagar,
Så kom ihåg att alltid hålla deadline men också att läraren alltid har tolkningsföreträde vad en deadline är.

Tack för terminen.
Några av er träffar jag igen i höst men om jag fått bestämma hade jag gärna tagit med er allihop. Tack för den härliga avslutningen också.
Puss på er.

Håkan

Efter en dags jobb är det dags att hämta barnen från dagis. Jag gillar verkligen den stunden och längtar efter att få vara med dem. Jag hämtar dem ungefär kl halv fyra. När jag kommer till dagis kommer de springande och slänger sig i min famn och vi kramas. Sen brukar vi hitta på nåt kul. Nu för tiden är det enkelt. Ner till stranden för sol & bad och lek och fika.

Mina barn säger "Mamma" ungefär en gång i minuten. Var! Det blir 180 "Mamma" i timmen och 720 "Mamma" på en eftermiddag / kväll. 720 gånger att svara "ja", eller "ja, vad är det?"

Men det är inte bara det. Varje "Mamma" följs av en fråga, kommentar eller en uppgift.

- "Mamma, jag måste kissa", säger Maja, och då får man hjlpa till med det.

- "Mamma, knäpp min hjälm" säger Maja, så då hjälper jag till med det.

- "Mamma, knäpp INTE min hjälm, jag kan själv", skriker Olivia. Så då vet jag det.

- "Mamma" säger Elias.

- "Ja", svarar jag.

- "Mamma" säger Elias.

- "Ja", svarar jag.

- "Mamma" säger Elias.

Jag vet inte verför han säger allt så oändligt många gånger, men han är väl som far sin; gillar ljudet av sin egen röst.

- "Mamma, var é Pappas röda bil" undrar Elias.

- "Våran bil är blå, Elias" svarar jag.

- "Mamma, var é Pappas röda bil"?

- "Alltså, bilen är blå och förressten är det inte Pappas bli utan våran bil".

- "Mamma, var é Pappas röda bil"?

- "Mamma, titta på mig".

- "Mamma, får vi går hem till mormor".

- "Mamma, när är det lördag?"

- "Mamma, jag måste bajsa."

- "Mamma, Elias puttade mig."

- "Mamma, vet vad Lukas sa på dagis?"

- "Mamma, jag är törstig."

- "Mamma, jag måste ha ett plåster."

Och så vidare i all evighet......

Vad i fridens namn gjorde man förr, med all egen tid? Alla tankar? All tystnad?

Men, jag älskar dem över allt annat och jag är glad över att ännu vara mitt i tiden då de faktiskt VILL prata med mig och ha min hjälp och mina svar. 

-