Fredagar är mina favoritdagar. Denna fredag var alldeles förtjusande. Klockan ringde 4.50. Solen strålade från en klarblå himmel när jag sneddade över Apoteksvägen till form. Att jobba fredagar på form går rysligt fort och det är hela tiden något att göra! Jag gillar det :-)

Efter jobbet på form var det sommarfest på dagis med fika, sång och kul i solen. Alla barnen var extra fina i sina sommarkläder. En pojke på Majas avdelning hade lång sommarklänning på.

- "Vad fin du är idag" sade jag. Då sträckte han på sig och såg så nöjd ut. Han föräldrar sade att han alltid varit rätt bestämd med vad han vill ha på sig. Mysigt tycker jag ;-) 

Efter sommarfest blev bad & fika vid sjön. Sen mera fika hos mormor & morfar.

Sen var det mer fest, hemma hos min fina vän, som hade fest för livet! Det var så där riktigt somrigt, härligt & hjärtligt.   

I morse var det dag för morgonstep. Men jag undrar just....

Belysningen gick inte igång. Vi försökte och försökte, men nej! Vi bestämde oss dock, efter en kvarts trassel,  för att köra i dunkel. Det gick kanon så när som på några snubblingar varav en rejäl en. Tack och lov gick allt bra. Men jag undrar ännu om meningen var att passet inte skulle blivit av...?

Sen tog vi in till Stockholm för att se på Marathon. Vilken ljuvlig dag! Varmt & skönt & strålande sol. Vi körde fram till Kaknästornet och parkerade där.

Direkt när jag såg skyltarna och hörde musiken & speakern, blev jag suuuupersugen på att också springa. När jag sen såg alla löparna, blev jag så tagen och rörd att tårarna bara strömmade! I såna ögonblick förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Men jag blir i alla fall väldigt berörd av sådana saker. Så där stod jag, full av beundran och medkänsla för alla ENASTÅENDE Maratonlöpare, och klappade och tjoade, och grät. Bakom solglasögonen.

Solveig var där. Såklart! Vart skall sleven vara om inte i grytan! Snyggt, snabbt och lätt susade hon förbi, glatt vinkandes! Otroligt bra.

Jag tror jag imponeras av VILJAN, BESLUTSAMTHETEN och JÄVLARANNAMAT. För långt ifrån alla, inte ens en bråkdel av de som springer, är proffs. Oh nej, detta är till största del "vanliga människor" som givit sig tusan på att klara en utmaning. Det är folk i alla former; långa, korta, tjocka, smala, gamla, unga..... Så många former och lika många löpstilar, även dessa låååångt ifrån proffsiga. Många springer så "annorlunda" att man tänker att det är omöjligt att springa mer än någon kilometer på det viset. ÄNDÅ tar de sig hela vägen in i mål. Med vilja och inre kraft.

Och jag tror att det är just denna kraft & vilja som rör mig så djupt! Mod är vackert, tycker jag.

Efter den omtumlande Maratonupplevelsen, stack vi och badade på Djurgården, och kollade in båtar. Stockholm är fantastiskt!

Pingstkramar till er alla och alldeles extra till Jacobina & Lennart som gifter sig idag.

Morgan, vår fenomenale kökschef, var förressten tillsammans med Jenny & Christine ute och representerade form och ordnade med form:mat för massor av folk på ett annat bröllop idag. Kul att de valde just form som leverantör till denna stora dag.

Vi känner oss glada & hedrade :-)

// Anna PT

Måndag morgon, solen skiner och lilla sonen kommer och väcker mig; glad i hågen över att nu kommit över och förbi det sista hindret för total frihet - att ta sig ut från från sitt rum. Han har öppnat skåpet, dragit fram två paket blöjor, lagt dem på varandra för att nå upp till handtaget, öppna & komma ut. På bvc frågar de om han kan lägga en kloss på en annan. Herregud, han är ju utbrytarkungen som planerar sina kupper i detalj!

Har personlig träning 08.00. Har planerat ett ute-pass och blir strålande glad när jag ser att solen strålar från en helt klarblå himmel. Vi tar en stor runda ner via sjön som glittrar och glänser i solen. Passet blev SUUUPER och min klient imponerar! Riktigt, riktigt bra :-)

Strax möte med Niki & morgan och efter det en hel del kontorsjobb idag. Kan man flytta ut kontoret tro?

Soliga, varma kramar till er alla.

Anna PT

 

Down and out in depression
I think the worst of everything
My lower back is aching
And my clothes don't fit (oh shit)
Now ain't that a bitch

 

Got an attitude and I aint talkin' to you
Only if the shoe fits
I don't care what you think about me
I don't need you crawling 'round me
No don't need your sympathy, no
I don't need it, no no

PMS

Goin' through something tonight
Somethin' that they all need to understand
Where I'm coming from tonight
See I'm PMS-ing
Told you, you would be able to relate tonight
My lower back is aching
PMS
And I don't know what I'm gonna do next
I'm full of stress
I want y'all to hear what I'm sayin

 

PMS, PMS, PMS

 

/ Mary J Blige

Denna vecka är det klämdag & långhelg. Mer sånt åt folket, säger jag! 

Själv har jag mina två flickor på landet med mormor & morfar. Jag och "pojkarna" är hemma.

För första gången på flera år, känns det som, får jag tid att städa & röja och göra lite fint hemma. Hela sovrummet vädes "ut & in" och dammades, torkades, tvättades och bäddades sprillands nytt och rent. Skulle bara torka lite extra innanför elemnetskyddet, och ställde två nyfixade krukväter & en hink med städvatten på skyddet. Då kom, ta daaaa; Elias! Blommor & jord på golvet och i garderoben, städvatten på & i sängen! Hurrrrra! Då går det bra att skura om, bädda om och tvätta överkast igen! ARRRRRGGGGHHH! Måste. Ut. Och. Springa.

Nä, så farligt var det inte!

När Niki jobbat klart, stack jag i alla fall ut på en löprunda.

I dag blev det ett "back-pass" på skottsila rundan. Jag bestämmer mig helt enkelt för att i alla backar (uppför) springa på så fort jag kan. Det blev mer än 10 backar.

Det känns ju, det gör det. Jag blev nyfiken på vad det är som känns. Är det bara "lätt obehag" eller vad? Jag bestämde mig för att gå förbi "gränsen, bara för att kolla lite. När jag var ett ögonblick från att spy, kände jag att jag lärt känna mig själv lite mer :-) Fast, nästa gång kan jag ju prova att spy lite med, för den delen. Det kanske bara är ett naturligt stadium på väg mot det perfekta träningspasset?

Jag hade tur i dag med. Efter halva vägen kom regnet. Ljuvligt.

Det är över huvudtaget så ljuvligt ute nu, att jag skulle vilja bo i skogen. Det doftar helt underbart. Alldeles extra mättat, gott när det regnar; blommor, skog, asfalt, fallda träd.  

Väl hemma väntade fin man, med fin middag & fin Rioja.

I morgon är det lördagmorgon-step. Det är riktigt mysigt det! Hoppas fler känner detsamma så vi blir ett stort gäng lördags-steppare.

Fredagskram! / Anna PT

Vaknar på ett jäkla humör.... Det började redan igår. En parentes är den bamsekram jag får av Olivia direkt där jag vaknar, mmmm.... Känner mig annars arg som ett bi! På allt! Och ledsen med. Och så är jag hungrig som tusan. Det började oxå igår.

Det är MYCKET jag aldrig förstod, eller ens skulle kunna förstå, innan jag fick barn. Allt jag visste innan jag fick barn, var att det var SÅÅÅÅÅ idiotiskt med folk som sade;

- Du kommer förstå när du får barn."

Jag visste inte att det sys fast en tråd i hjärtat på mig, som fäster i mina barns hjärtan. Den tråden kommer alltid finnas, och är bara töjbar till viss del. Så idag när jag vinkade av mina flickor som tillsammans med mormor tog tåget ut till landet över långhelgen, förtod jag hur mysigt & bra det skulle bli för dem, samtidigt som det började dra i hjärttråden i samma sekund som tåget rullade ut från perrongen.

Det sliter och drar mer i hjärtat, ju längre bort de åker, hela tiden tills dess de kommer tillbaka till mig, hur mot hud.

Arg, ledsen & hungrig. Vad göra? Äta!

Svärdsfisk med örtslungad potatis och skadjusröra, mmmmm! Hjälpte lite.

- "Finns det något du kan göra för att bli på bättre humör?", frågade Niki klurigt.

- "Inget jag orkar", svarade jag tjurigt, och visste precis vad han menade.

Jag måste ta min "medicin", jag måste ut.

Fram med träningskläder, snöra på löparskorna och ut!

Direkt kändes det lite bättre. Inte helt bra, men bättre.

Å andra sidan är det så förtvivlat vackert ute att jag bara vill gråta. I alla fall en dag som denna.

Platserna jag passerar är knutna till så många fina minnen, som gör mig så glad & tackasam. Och lite vemodig. Vemodig för att livet är så kort & intensivt, och för att jag vill hinna med.

Minnet av vår picknick i ko-hagen, när vi just fått reda på att vi väntade vårt första barn gör mig glad, tacksam och lite vemodig för att tiden rusar. Allt går så fort.

Jag springer förbi kor som ligger och idisslar & glor. Unrar vad de tänker? Troligen inte att livet är för kort & att de måste hinna med.

För varje kilomter jag passerar, ser jag en tydlig markering i vägen med röd sprayfärg. Jag sänder en tacksam tanke till pappa-Per & Ulf O för "utmärkt utmärkning" inför förra helgen Valloxen runt :-)

Efter en mil inträder "runners high". Jag lyfter bilcken, får nästan tunnelseende, hör mina egna andetag och bara flyger fram. Allt känns skönt & bra. Jag är en knarkare, tänker jag. En endorfin-knarkare. Nu har jag fått min kick, och det känns braaaaaa......

Jag springer runt sjön, och vid ca 11 km, börjar det regna & blåsa.

Bring it on, tänker jag. Perfekt. Jag är ute för att känna naturen nära, och regn är en känsla av närhet. Precis som bad.

Väl hemma, lägger jag mig i hängmattan ett tag, och känner att det känns rätt bra. Känner att jag är glad och tacksam även för de dagar som går i moll. De har något att säga, de med. Tror jag. // Anna PT  

Valloxen runt kan på sätt och vis liknas vid en förlossning. Fast klart mycket enklare & mildare och så... Såklart! Men, det är en lång förberedande fas, en aktiv fas när man är i nuet totalt och glömmer allt annat och en skön fas när det är klart och gått bra. Och så efterarbete....

I några dagar har vi haft lite efterarbete nu. Därför var det otroligt skönt att få åka till Krusenberg i dag och köra ett toppform-pass med Svea skog. Igen! Japp, de var nöjda och ville göra det igen. KUL!

Tänk så bra tänkt att slänga in ett träningspass efter en hel dags konferens, innan middag och som uppladdning / avslappning inför nästa dag. Hur som helst var det ett gäng positiva, glada och tuffa grabbar som gick "all in" på allomfattande träningspass till välkänd & bra musik. Gotta love it :-)

Jag cyklade dit och hem. Att cykla ute just nu är som att flyga fram i paradiset eller nåt. Det är så förtrollande vackert. Det snöar små blomblad på från hägg. Det doftar ljuvligt; gräs, växter, hägg.... och häst och stall.

JAg känner alltid att det går för fort så här års. Jag tittar och är och plockar och fotar. Som om jag skulle kunna fånga eller kapsla in för att komma tillbaks till och minnas med alla sinnen. Det funkar ju inte så. Nu är nu och nu är unerbart! Och kort :-)

Att se de små springa, eller snarare "rusa" sina två varv, är årets höjdpunkt på många vis. De är så ljuvligt spontana. Vid två minuter kvar till start håller de små liven på att spräcka startsnöret i sin iver arr få dra iväg. När starten går, rusar de iväg som om de skulle springa 10 meter, inte 1000. Vid vätskekontrollerna är alla mycket artiga, och stannar och dricker, ställer tillbaks muggen och fortsätter. När de blir påhejade, få de eld i baken och spurtar!

Ordet stolt har för mig fått en helt ny innebörd, efter att ha fått se min två tjejer springa Valp-oxen.

Efter loppet fick alla barn varsin påse med priser i; exakt lika till alla. Och så fick de massor av fika, så klart. En Tjej kom fram och undrade när de skulle få sina priser.

- "Ni har redan fått era priser, i de svarta påsarna."

- "Men, förra året fick man ju saker."

- "Ja, fast i år ville vi att alla skulle få lika. Förra året fick några större saker.

- "Men det var ju för att man var bäst!?"

Cool tjej! Och visst kan man hålla med, varför ska hon behöva lida för att hon råkar vara bäst, haha.... Härligt! Enkelt!

Vår morfar, Per, hejade på barnen längs banan, och Olivia blev så glad att hon sprang fram och gav morfar en bamsekram mitt under loppet. Efteråt sa morfar;

- "Vad glad jag blev för kramen jag fick."

- "Ja, fast du luktade illa om dina skor. Du möste tvätta fötterna morfar."

När man laddat länge inför något speciellt, vill så klart att det skall bli bra. När allt sen blir bättre än man förväntat sig, trots goda förhoppningar, då är det JÄTTEKUL :-)

Helgens Valloxe blev en riktig succé! När jag nu tänker tillbaks på det hela, är det alla hjälpsamma funktionärer och formjobbare jag minns mest.

TUSEN TACK för att ni var med och gav av det allra bästa; er tid & ert engagemang. Vad kul vi hade tillsammans. VAd bra vi fixade tillsammans. Tack alla!

Till detta skall läggas alla underbara deltagare, som med liv och lust tog sig an sin beskärda del av loppet. Jag tycker verkligen att varenda en är en prestation som förtjänar en helt egen berättelse här på sidan. Men det kanske inte ni håller med om, det var trots allt deltagarrekord; 270 pers!!! Det skulle bli 270 berättelser.

På det stora hela var vädret perfekt, banan vacker som alltid, humören på topp och priserna till deltagarna även de på topp. Målkalaset kunde inte varit bättre. ca 400 bullar, 8 vattenmeloner, en mängd godis, en mängd chokladbollar och ca 100 liter saft fikas upp med glädje & lätthet i solen. Kul med alla fikgäster som njöt i solen på vårt utökade torgcafé.

Tusen tack och grattis alla.

// Anna PT

I dag är det dan för dan på form!

Dan för Valloxen runt.

Eller "varvet runt" som Olivia säger.

Och denna dag är av tradition Tomteverkstad-dag.

Fram tills idag har vi jobbat förberedande.

I kväll skall det sista falla på plats.

Banan skall riggas.

Form skall ställas i ordning.

Alla PÅSAR skall packas med nummerlappar, tröjor, infolappar, diverse presenter till de startande, mm. Det är detta som är mest tomteverkstad av allt. Vi jobba i kedja. En ropar. En numrerar påse, en lägger i nummerlapp. En lägger i säkerhetsnålar.... Osv.

Löjligt kul :-)

I morgon SMÄLLER det! Då kör vi. 2009 års upplaga av Valloxen runt.

I vackert väder efter två år med regn & rusk. YES! Tack vädergudar.

Jag har varit lite små-glad & små-upphetsad över detta hela veckan.

Jag VET att jag kommer GO BANANAS i morgon. Det störts problemet är att jag skulle vilja vara över allt på en och samma gång.

Jag vill se Jenny & Kickan i rosa / turkos outfit, värma upp alla löpare till tonerna av välkända klassiker. Dettta inträffar 12.45 utanför form. OCH 13.15 i Quallsta.

Jag vill se starterna, hur nervösa alla är innan, se Örjan svettas i tidtagningsvagnen, näst intill o-kommunicerbar av full koncentration, se grabbarna i köket ge järnet hela dagen. Och mest av allt, se målgångarna. Och VALPOXEN. Oj, oj, oj... Mycket kul i morgon :-)

Anna PT 

Det blev duatlon i söndags - istället för vardagssysslor!

Och JÄKLAR vad kul det var! Och så många roliga männsikor det var där....

Själva tävlingen, som arrangeras bla av bror min, hölls ute i Östuna. För er som inte vet det, så regerar bla familjen Smeds där ute. Det är en STOR släkt med många STORA saker. De  har en imponerande samling "leksaker",  så som diverse traktorer (Stefan har lärt mig att det inte går att kalla alla stora, gula maskiner för "traktor" eller "grävskopa" men i min värld är de svåra att hålla isär), vägskyltar, avspärrningsredkap, stora bamsebilar mm, mm. Det blev med andra ord en imponerande show bara att se själva bakgrundsarbetet.

Tävlingen bjöd på 5 km löpning på en varvbana á 2,5 km, följt av 20 km cykel, även detta på en varvbana á 10 km, samt avslutningsvis 2,5 km löpning.

Samuel & Per har en egen klassiker på G som kallas UGK (Ung-Gubb-Klassikern) Kännetecknande för denna satsning är, precis som  i figtclub; "The first rule is that there are no rules." Men bra trevligt ändå. Det går ut på att man peppar varandra till att i lag om två, utföra olika roliga utmaningar. UGK hade sin kickoff just denna dag.

Kajsa & Ola var i lag. Så även Robbie & Roffe, Samuel & Alex samt jag och far min; Per.

Fler formare var där och tävlade, tex Urban, Anders, Ulf och Bengt. Urban & Andres brukar gå på mina spinpass, så det var kul att vi sprang in på exakt samma tid efter första 5 km. Bengt går även han på mina spinpass, men han sprang som ett jehu.... Sen blev jag så klart lite störd över att bli fråncyklad av Urban, men en klen tröst var att jag varit med och coachat denna fina atlet i alla fall.

Efter en cykling som bjöd på uppförsbackar i hård motvind, var benen precis så där löjligt instabila som man känner igen från triatlontiden. ¤,5 km går tack och lov att "ramla" sig igenom, så efter en dryg timme var det skönt att falla in över mållinjen. Hur trevligt som helst.

Sen var det snabba ryck hem, äta, hålla funktionärsmöte inför Valloxen (tusen tack alla ni som kom) och dags att kör 90 minuter total. Fast besluten att inte låta mina "strö-aktiviteter" påverka passet på något vis, blev jag förvånad över hur bra det ändå kändes. Alla var laddade som tusan; glada och på alerten. Jag rycktes med i allt det roliga. Ullis var nog extra pigg idag!

Efter passet kom Solweig fram och sade;

- "Lite segt i benen i dag."

Fasen tänkte jag, märktes det att jag kände av duatlontävling lite i benen på slutet?

- "Njae, inte så farligt", svarade jag lite tvekande.

- "Jo, det är lite segt i benen i dag, jag sprang en Ultra igår."

Jaha, inte mina ben, hennes.... En ultra-maraton på 50 kilomter. WOW! Låt mig smyga in att Solweig är en av forms mest intressanta dagmammor på 60+ med över 100 maratonlopp världen över i bagaget. Raskt glömde jag mina egna ben och föll i beundran över att man efter en Ultra tycker att ett 90 minuters total passar perfekt. Men, vad är ett pass på form utan Solwieg :-)

Så, in´t blev det så värst mycket mindre tvätt i tvättstugan, men desto mer sol & värme i hjärtat. Söndagmiddag med hela storfamiljen på det. Mmmm...

// Anna PT

I somras gick vi en rätt lång utbildning till NLP-coach. NLP är en metod som talar mycket om just Lingvistiken, alltså språkets betydelse för hur vi uppfattar vår tillvaro.

En "process" vi gick igen var Ramändring. Det innebär lite kort att hur du tänker & talar till dig själv & andra, gör en ENORM skillnad på hur du uppfattar situationen. Så här:

-"Förbannade smutstvätt som liksom förökar sig själv där nere i källaren det oändliga, hur jag än tvättar, torkar, viker och hänger."

Blir:

- "Jag är så tacksam för min GIGANTISKA hög med smutstvätt i källaren, för det betyder att jag uppnått mitt livs högsta dröm; en stor & aktiv familj!"

-"Jag blir tokig på att ständigt slitas mellan olika skaer och inte hinna med allt"

Blir:

- "Jag är så glad för min ständiga beslutsångest, för det innebär att ´det finns MASSOR med roliga saker i mitt liv, hela tiden."

-"Shit så det ser ut hemma! Undrar just vilken färg vi hade på golvet, det var länge sen jag fick en skymt av det..."

Blir:

- "Jag är rätt nöjd med hur det ser ut hemma hos mig nu för tiden; det är inte helt rent & perfekt putsat. Det innebär att jag lever livet och liver lever med mig. Tids nog finns det plats för ett välstädat & vackert hem."

Så där, ungefär.

Som ni märker finns det inga negativa ord, bara positiva.

Ordet inte gills inte / finns inte inom NLP. Och nog tusan känns de andra alternativen bättre.

Så just nu står jag här och vill så gärna åka ut till Östuna och köra Duatlon. Och Tvättstugan är "full & glad". Och hemmet gör sig påmint så att säga ;-) Och arbetsveckan kommer inte riktigt räcka till för de saker jag vill få med. Så ja, jag känner att livet lever på allra bästa sätt :-)

Stor kram till alla er som oxå befinner er mitt i det levande livet.

Anna PT  

I bland önskar jag att jag hade längre väg till jobbet. Inte jättelångt så klart, men lite längre. Som i fredags tex; vilken underbar morgon. Vårljus, grönt, stilla & fågelsång. Mmmmm.... 

Fredagen fick jag spendera på form, och det är ett mycket trevligt sätt att spendera sin tid. Att få komma till form och plocka i ordning lite, sätta på musik, tända ljus, baka bröd, brygga kaffe, fixa mackor mm, känns så hilma hemtrevligt och mysigt. Tycker jag :-) Det är tillfredställande på en djup nivå att få förse folk med mat och dryck och se till att de har de bra och får en bra stund på form.

Jag funderar lite på om alla känner så? Eller är det bara några? Är det ett kvinnligt drag? Ligger det i generna? Min farmor var den eviga värdinnan som njöt i stor drag av att få ha massor av gäster att ta hand om från morgon till kväll. Jag kan verkligen förstå varför.

Klockan 06.00 öppnar form. Varje vardagsmorgon. Rätt coolt att det i Knivsta finns ett matställe / träningsställe med så bra öppettider. Så var det inte när jag var liten.

Till Gunnars morgonspin droppar det in MASSOR av folk. Tex Heinerwalls som varje gång de skall träna, åker från Sigtuna & hit. Claes & Kajsa och även Anna har tränat på form i alla år. Flera gånger i veckan. Trots att det finns gott om träning i såväl Sigtuna som Märsta, väljer de form. Det är häftigt tycker jag. Det är jag mycket glad för.

Även Fribergs & Levins, Sundhs & Dickmark, Lundmarks, Sjölunds, Markstedts med fler, har varit med i alla år. Det säger en del om form och vårt mål med form; att det känns som en livsstil! Något man gör år efter år, för att må riktigt bra. Så mycket mer än bara träning & svett liksom. Ett sätt att leva, träffas, umgås, ta hand om sig och sin hälsa på bästa möjliga sätt! I LOVE IT!

Några nämnda, ingen glömd :-) Många fler var det på morgonspinnet!

Här om dagen, när Madde & jag gick för att panta en GIGANTISK mängd pet-flaskor på ICA, sa Madde;

- "Du, har du tänkt på så många snygga och vältränade 60+ det finns på form?"

- "Ja verkligen, har du sett X på sistone? Och X med för den delen! Och X..."

- "Undrar om det är så på andra ställen än form? Att det är möjligt att se så himla ung ut efter att fyllt 60? Och så vältränad; bättre än de flesta 30+ jag känner."

Jag känner att man tappar respekten för att åldras när jag ser många av de som tränar på form, det är helt otroligt häftigt. Jag får ofta frågan, eller snarare kommentaren om att åldern tar ut sin rätt. Detta är en av de saker jag vill vägra att tro på så länge det bara går. Jag tror att INAKTIVITET och OHÄLSA tar ut sin rätt. Efter alla år som pt & naprapat känner jag mig allt mer övertygad. HUR du lever är det som avgör, inte hur många år du levt. Jag tycker på något vis det känns tryggt. OCH; det är aldrig försent att börja!

Tja, det var lite av varje det!

Om en vecka är det Valloxen runt, och jag hoppas på ett sjutusans kalas från morgon till kväll! I morgon 15.00 bjuder vi på fika och information till alla funktionärer. Ses då!

// Anna PT

Idag känner jag mig som Amelie från Montmarte (filmen, ni vet...)

Jag är husfru på form och får servera kaffe och frukost och rumstera här på form på morgonen. HUR mysigt som helst.

Det enda som fattas för den kompletta, franska Montmartre-känslan, är att folk kommer in och beställer en stark espresso & tar en rök till. Tack och lov händer inte det. I Knivsta.

Hoppas vi ses under dagen :-)

Anna PT, som klev upp 04.50 i morse

Ibland är det lite mycket. Mycket av allt bara. Man, jag, känner mig otillräcklig.

Då är det fint med vänner. Riktiga vänner; såna som finns där, kan lyssna och vill en väl.

Min mamma är en riktig vän. När det är tufft, kan jag alltid prata med henne.

Hon är klok & klurig som tusan. Och tuff!

Mamma lyssnar på mig, sen säger hon att jag ska rycka upp mig ta nya tag.

Tuffa på mig. Steppa upp. Våga och vinna. Typ...

Aldrig nånsin har hon sagt;

- "Stackars, stackas dig. Fy vad jobbigt. Sluta, lägg ner & ge upp."

Aldrig.

Och för det är jag så tacksam. För tack vare henne, och andra,

har jag fått "snyta mig i näven", kamma till mig och hitta

sätt att hantera situationer och lära mig. Och växa, tror jag.

En riktig vän, för mig, är inte den som ger mig sina sympatier och tycker synd om,.

En riktig vän för mig, är den som blåser vind under mina vingar.

Hoppas innerligt att jag kan & får blåsa tillbaks :-)

// Anna PT

Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Idag är en lite sorglig dag.... Elias börjar på dagis.

Fan, jag tyckte det var alldeles nyss som han kom! Ut! Lilla plutten. Dagis-barn...

Just under helgen lyckades han först bränna lilla handen på en spisplatta, aj aj aj..

Sen lyckades han ramla och slå sig så pass att han ser ut som nyss hemkommen från ett MMA-pass, typ. Spräckt ögonbryn & blåtira! Fy tusan att lämna en sån unge på förskolan; vad ska de tro? Min Pappa flinade och sade (på skoj, hoppas jag alla förstår);

- "Se till att vara hyfsat nykter när du lämnar Elias på måndag, he he... Ett tips bara..."

Nåja, livet går vidare, på ett annat sätt än de senaste månaderna.

Det börjar dra ihop sig för Valloxen runt, och med glädje kan jag säga att vi har en hel del anmälningar! KUL! Mats & Birgitta Hållström kommer med ett helt gäng IDIOTER! (Lag Idioterna) Carina Hedman deltar med ett helt gäng kompisar. Lollo Lönn ställer upp med Lag Lollo, det skal bli spännande! Tror detta blir en riktig kanondag med mycket av allt.

MISSA INTE kvällen grillfest, vad ni än gör. FÖR ALLA FUNKTIONÄRER GRATIS FEST, alla andra mycket välkomna med!  

Fredag 1 Maj

Vaknade, eller naturligtvis var det inte jag utan lill-killen som vaknade, 6.20. Denna fredag hade jag ett val att göra. Antingen skulle jag bryta upp för att åka in till Stockholm & gå på Bounce med Niki, eller så skulle jag strunta i det bara stanna kvar i paradiset hela helgen ut. Båda sakerna verkade underbara, på helt olika sätt. Hmmm, hur fasen skulle jag göra?

En jacka hade glömts ute på picknick-ön, så jag tog havskajaken ut dit. Sol och värme och glitter i vikarna. Mysigt att glida fram ljudlöst på havet. Inte träning - reflektion! Väl ute på ön, råkade jag på ett svan-bo med fem fina ägg i. Alla mina mamma-instinkter kickade in, och jag såg mig oroligt om efter Mamma-svanen och undrade just hur länge hon tänkte vara ute och simma så här oansvarigt, medan de små blivande liven lämnades åt en kanske oviss framtid. Jag blev samtidigt alldeles öm i hjärtat. Så skört livet är, samtidigt som det sjuder av kraft.

Vi möttes ute på Strömmaren; en ö som först härjades av stormen Per och sen av en skogsbrand. Även där möttes vi av ytterligheter. Mellan allt det rasade, kolnade & döda sprängde nytt liv fram i form av mossor, hallonbuskar, nässlor & unga träd. I en kluven, förkolnad stubbe, hade en fågel valt att boa och lagt nio fina ägg.

Lunch på gräsmattan, sova med barnen ett tag, kaffe och åter till valet. Åh, vad kul att se Bounce. Men så trist att åka iväg... Och långt också, idiotiskt att sitta i bilen i timmar bara för en dansföreställning. Å andra sidan är just dansföreställning något jag bär med mig i år efter år. Och tänk så mysigt att strosa i Stockholm en fredagskväll i vårsol. Åh, hjälp, vad välja. Plötsligt var två underbara saker bara ett enda besvär... Jag valde att åka! Satte mig i bilen. Ångrade mig, nej, jag kan inte. Vände om. Fast, nä! Det finns en mening med att åka, jag kände det! Jag åkte! Fort, åkte jag.

Mötte upp Niki på form och vi drog tillsammans till en dansföreställning på Orionteatern som var något helt unikt. Helt otroligt bra. Dans talar till mig på ett sätt som inga ord nånsin kan. Hela föreställningen avslutade med orden "Du kan dansa, du är inte rädd". Precis vad jag brukar säga på mina pass. Sen var det bara att dansa loss bland skummet som öste ner från taket... YEAH!

Efter en underbar kväll i Stockholm, kom en härlig morgon på form! Klockan 9.00 var det dags för step. Massor av glada formare mötte mig i salen. Anna-Lena, Anette, Helena, Eva, Solveig & många fler var där. Koreografin vi kom fram till var överallt! Framför, bakom, över och på sidorna. Alla var enastående, som alltid!

Morgan stod i köket och grejade och berättade att det varit fullt drag på brunchen under fredagen. Kul! Alla Pannkakor hade tagit tvärslut, och någon hade sagt att det varit det BÄSTA BRUNCHEN nånsin. Ylva pysslade i receptionen och Karin-kakan körde sitt spin & intervall som alltid.

Efter passet, in i bilen och ut till landet igen. Idag blev det mer picknick och havsliv och sol. Några timmar till är det Valborgshelg. Klockan 16 på söndag är det dock dags igen, då kör vi TOTAL! Wihiie!

// Anna PT :-)