«Tillbaka

AnnaMaria

 

Januari 

Okej, here we go..

MÅL: Jag tänkte mej bla en svensk klassiker under samma år

• Öppet spår skidor 9mil
• Vättern cykling 30 mil
• Vansbrosimningen 3 km
• Lidingöloppet 30km

Min glädje över träning o kärlek till sport är något som jag även vill dela med mej av till andra.En utmaning i utmaningen är även att försöka få mina arbetskamrater att börja röra på sig lite o tänka på sitt välbefinnande om så bara i liten skala.
Där har jag planer på ett träningspass på jobbet, en gång i månaden till att börja med,och hoppas i förlängningen att det oxå kan utvecklas.

 

Varför vill jag göra det här?
Att ha ett mål som detta att se fram emot är något väldigt positiv, jag blir glad av det.
Om jag inte skulle klara uppsatta mål så har jag ändå haft väldigt roligt på vägen dit, min kropp får må bra, själen får sitt, o den fantastiska gemenskapen i träningsgrupperna. Det är ett sätt att leva gott för mej.

 

Det här skulle kunna bli det största jag gjort trots en bakgrund som både skidåkare o löpare.
Många många år har passerat sen den tiden och man blir ju inte yngre..
Vätternrundan anmälde jag mej till redan i augusti så det var spikat, men hela klassikern!
Tanken kom redan förra året men jag har totalvägrat att träna för skidåkning i gym,här ska minsann vara snö i massor av månader först, sa jag då!
Låg på massagebänken hos Gunnar tidigt i höstas o vi pratade om det mesta, bla öppet spår och träningslägret dom "andra" genomfört förra året,hur mycket snö det hade varit den vintern osv osv...

Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå in på vasaloppets hemsida,välja öppet spår, skriva ner mitt namn o betala en massa hundringar o vips va det klart.
Lättövertalad, eller hur?
Det roliga var att jag viskade lite i örat på Monica B, både vad gäller vättern o vasan och vips så var hon lika lättövertalad.Kanonkul!

 

Träningen för skidorna började 3 november och det var fantastiskt roligt med så många med på spåret.Då kändes det väldigt långt borta men med stormsteg har det närmat sig.Dags dato så är det inte många veckor kvar o skidorna står i hallen o stampar mest hela dagarna och vill bara ut.
Det är ju massor med SNÖ, underbart.
Ett bakslag kom redan 24 november när min häl pajade totalt. Kryckor i några dagar för att sen halta vidare i antal veckor.Fick köra spinning som bäst men hoppade bara över en träning, sen var det dax att hanka sig fram igen med tejpad fot o glatt humör trots allt.
Foten behandlas o jag ser med tillförsikt fram mot ett snart helt tillfrisknande o det fungerar med laggarna i alla fall.
Känslan när jag fick skidorna på fötterna igen efter 30 år var fantastisk! Hur har jag kunnat låta bli att åka på så länge?

Besöken på Team Sportia har varit väldigt många sista tiden,komplettera utrustningen, fixa vallaapoteket, hmm priserna på valla kan man säga ha gått upp sen jag var aktiv! Med råge..
Det är ju oxå något speciellt, att "lära" sig valla igen, hur mycket man kommer ihåg eller inte, fantastiskt roligt måste jag säga.
I skrivande stund så slog mej en tanke,cykelträningen börjar bara några veckor efter öppet spår!
Under veckorna nu så kör jag spinning, muskelprogram o så skidorna förstås.Har inte blivit så långa turer än men desto fler o det kommer!
Jobba,träna, äta o sova.... :-)

Häftigaste träningen hitills var nog i tisdags den 5 dec,för att använda någon annans uttryck,magiskt! Jag hade faktiskt bestämt mej för att avstå pga kylan men Anders T ringde o tjatade upp mej o det är jag tacksam för.
-22 kan få vem som helst att stanna inne men goa varma kamrater kan få en att kliva ut oxå!

 

Februari

Så har då januari passerat o laddningen för första delmålet är i full gång
Ingången var lite tuff då min häl fortfarande inte var bra och gjorde sig tillkänna vid varje träningstillfälle.

Det var ganska svårt att hålla humöret uppe men med den otroliga glädjen i träningsgrupperna så gick det över förväntan i alla fall.
Det blev många "strumpstickor", kändes det som, i hälen innan den, efter sista behandlingen i mitten på januari äntligen tvärvände åt rätt håll.Medaljens baksida som coach uttryckte det, så sant så sant, men värt smärtan av varenda nål som kändes.
Under den här tiden kanske man skulle haft kontorsjobb....
Missade inte en enda skidträning och träningsfrekvensen låg totalt på fyra-fem pass i veckan.

Skidor, spinning och muskelträning, phuuu..
Märker att jag även focuserar mentalt inför 1/3, hur är svårt att förklara men jag gör det på olika sätt o det känns faktiskt ganska tryggt.
Började även på kostprogram som sträcker sig hela vägen fram till start, 3,5kg ska bort.En hel del mindre under 9 mil!
(Vi är fyra tjejer som tävlar i detta mot ett gäng "gubbar",Fab4 är vi och vi leder än så länge viktminskningen =) )

Sen var det ju det här med utrustning..Hade inte en grej när skidsäsongen startade! Allt var tvungen att införskaffas, kände mej som en kalv på grönbete när jag sprang runt bland pjäxor, skidor o annat som hör till.

Det blev en kostsam historia men värd varenda krona! Tack vare Åke Huss så fick jag ett par kanonracingskidor, går som på räls, ibland har man tur.
Men när jag skulle inhandla valla så fick jag en smärre chock! 150:- för en liten liten liten burk.....skillnad var det på min tid!Nåja, vill ju inte ha remsor så det var bara att betala o se glad ut :-)

Pricken över i-et blev den alldeles speciella skiddräkt som jag till slut lyckades få tag i med hjälp av Snipern som smakråd. En riktigt glittrig Björn D som numera kallas "sputnik", dräkten alltså.
Nu är det bara att köra på med träning o kost, endast fyra veckor kvar!
Älskar spänningen!

Just de´ ja, väntar på en ny luva oxå......

 

Mars

1 klar, 3 kvar!
Vägen dit har varit lite krokig nu o då men mest rak sista veckorna.
Tack o lov skadefri till slut!
Kan konstatera att det gått 17 veckor sen skidträningen började på allvar o det har varit en fantastisk resa hela vägen.
2/2 gick KM i skidor av stapeln i Formtopp IF´s regi på elljusspåret. 6,6 km skulle min distans bli o jag var toknervös innan.
Samuel S hade nämnligen utmanat mej gentemot Per S! Slå honom o du ska få en eftertraktad Milslukern luva från Norge!
Vad händer då? Självklart slår vinnarskallen till och det är som att trycka på en onknapp!
Gissa om jag fick fart på skidorna, åkte som en tok o glömde helt bort att jag inte var 20år längre :-)
Vann både luva o min klass! WoW..

Ett träningsläger i Falun på riksskidstadion som var helt fantastiskt, även en nostalgitripp för mej att komma åter till gamla välkända trakter där jag både tränat o tävlat.Underbart!
Där fick vi verkligen känna på vad hårda, tuffa,välpreparerade spår är.
Tekniktränade med gamla skidåkaren Evert Olsson som gav många goda tips o råd, han gav mej även en mental push som kom att sätta sej rejält och som jag alltid kommer att bära med mej.Underbart!
Vid första middagen fick jag även min efterlängtade blåa, fina Milslukernluva av Samuel, kändes helt rätt o den satt som en smäck.
Vilken helg vi hade.

Har kört mycket styrka i gymet o så här i efterhand är jag tokglad för det, att jag inte fuskade en enda gång!
Det har varit skidåkning ca tre gånger per vecka o styrka ca två gånger.Har även kört en del spinningpass för ytterligare benstyrka.
Kostprogrammet som inleddes ca fyra veckor innan loppet har slagit väldigt väl ut,jag har svarat kanon på det!
Lite för bra kanske...

En vecka före ÖS så var det dax att extra förbereda skidor o kropp, både fysiskt o mentalt även om jag har varit noga med allt detta under hela tiden.
Att få till rätt kolhydratladdning, drickandet, slipa skidor o allt som hör till.
Det var rätt mycket att tänka på och något som oroade mej lite var hur kallt det skulle bli.Hur mycket kläder ska man ha på sej? Tog det säkra före det osäkra o skaffade nya underställ, kosta vad det kosta vill, det är ändå 9 långa mil som ska genomföras.

Så kom då dagen D!
När vi åkte upp den 28/2 så var nerverna på utsidan kan jag tala om.Kände mej väldigt sluten, focuserad o spänd.
Redan efter middagen på kvällen vid 5-tiden ville o kunde jag gått o lagt mej för kvällen.Såååå trött var jag o hade inga problem att somna när jag till slut kröp ner i sängen vid 9-tiden.
Vaknade 0430 måndag morgon,upp som ett skott, påklädning o frukost, sen iväg i bussen till start.
Jag hade sååå ont i magen! Miljoner tankar for runt i huvudet, det här har vi tränat för, det här har vi väntat på, hur fasiken ska det gå?
Det var en fantastisk känsla att få kliva in i startfållan o sen åka iväg, uppför de omtalade backarna i starten tillsammans med massor av andra människor.Man känner sej definitivt inte ensam!
Vädret var helt okej, lite snö,lite blåst, mulet men graderna perfekt.
Fram till första kontrollen så var humöret på topp om än lite fundersam varför jag inte hade riktigt fäste på skidorna, teknik Majsan, teknik Majsan tänkte jag då.

Ärligt talat så efter fyra mil så började jag fundera på vad sjutton jag höll på med! Bakhala skidor trots omvallning, en ljumske som smärtade något så grymt illa kan nog få vem som helst att tappa gnistan.
Dax att ta fram de positiva tankarna o bara bomba sig själv med dom o det lyckades faktiskt.

Fortfarande fruktansvärt bakhala skidor även på de riktigt små lutningarna,tur att glidet var okej o att mina armar fungerade fullt ut.
Till o med Samuel undrade vad det var för fel trots expertvallning utefter spåret,kan tala om att det var skönt att ha honom vid sin sida lite nu o då under de sista milen.

Nåja, skam den som ger sig. Har jag startat då ska jag banne mej i mål oxå även om det gör ont.
Medaljens baksida men framsidan skiner så mycket mer!

Att åka in i Moraparken var en fantastisk känsla (trots att Samuel utnyttjade situationen o långspurtade ifrån mej)
då ville tårarna gärna komma o jag var så himla stolt över mej själv.
När jag åkte under den välkända banderollen I fäders spår.. så var jag helt tokslut men ack så lycklig.
9tim 38min 19sek
9 galet tuffa mil var avklarade,det här ÄR ett kraftprov!

JAG KLARADE DET!

Bestämde mej direkt att åka igen nästa år,det var ingen tvekan och då ska i alla fall Samuel S bara se ryggen på mej :-)

Att ha tillhört SMS-gruppen vill jag beskriva med tre ord: gemenskap, mjölksyra o kärlek Vilket gäng!

I efterhand så löste sej mysteriet med mina bakhala skidor.
Kostprogram = viktminskning (över 5kg)
Spann skidor:marginal +- 5kg
Summa: jag hade blivit för lätt för mina skidor o lyckades inte få ner spannet ordentligt i snön, därav bakhalt under i stort sett hela loppet!

 

Nu laddar jag om
Vätternrundan, here I come

 

April & Maj 

Sent om sider...
Så har April o Maj passerat och det har varit händelserika månader på alla sätt o vis
Det har varit full fart hela tiden så rapporterna har blivit avglömda helt enkelt men här kommer dom.

Efter öppet spår så kändes det ganska tomt, det skulle dröja väldigt länge till nästa del i utmaningen, Vätternrundan.

Men...
I april så började cykelträningen men tyvärr så missade jag upptakten , nedrans att man har ett jobb att sköta! Nu är man ju för gammal att bli proffs, träna o få betalt samtidigt vore ju guld men man får nöja sig med det lilla..
Löpträningen drog igång även den , två gånger i veckan med öronmärkta pass är ju kanon.

När jag väl började cykla så kände jag en enorm skillnad från förra året, jag hade blivit så stark! Det var faktiskt en aha-upplevelse, helt underbart. Måste vara vinterträningen som ligger i ryggen OCH jag har fortsatt att hålla vikten vilket jag är jätteglad över. Det märktes tydligt på löpningen, mindre att släpa på.

Som vanligt så är det helt fantastiska gäng som samlas till dessa träningar, gammal som ung, och en energisk coach som får oss att göra vårt yttersta!
Det är ju så ROLIGT och en enorm livskvalité. Vad gjorde jag innan jag började träna igen?

Tack fröken "duracell" som övertygade mej om att gruppträning ÄR roligt för ett antal år sen.

En kropp som tränar behöver ju ibland lite översyn o då kan det hända grejjer.... Vet inte om det är bänken, massagen eller massören som vid dessa tillfällen lurar mitt "svaga" sinne till ytterligare utmaningar? Vips så efter 10min massage så har jag bestämt mej för att vara med i Duathlon-SM 2010... Springa-cykla-springa , tjoho, det måste ju bara vara kul, eller hur?
Mina arbetskamrater börjar tycka att jag är tokigare än vanligt!

29 maj skulle SM gå av stapeln så det var bara att köra hårt med cykel o löpträning. Skulle bli spännande att se tävlingen från "andra" sidan i år, 2009 var jag funktionär o hade då inte en tanke att jag skulle utsätta mej för dessa strapatser, sååååå fel man kan ha!

Det roliga är ju att andra också är ganska lättövertalade i gänget, några som ska vara med triggar igång de andra o till slut så har fler anmält sig, ett underbart "grupptryck" tycker jag.

Så kom då tävlingsdagen som inte var allt för solig men spännande, hade som vanligt jätteont i magen, nervös alltså, fast jag egentligen inte behövde vara nervös! Eliten sticker iväg 20min före oss amatörer o sen är det dags. Började med löpning 2,5km som inte var allt för betungande o sen var det dags för växling till cykel (måste träna mer på det) Tyckte jag fixat till allt så det bara skulle vara att glida iväg, ack vad jag bedrog mej, tappade glasögonen som jag faktiskt kunde haft på mej hela tiden, fick knappt på mej cykelhandskarna, kund också suttit på under löpningen o sen ett jättefel, försöker kliva på cykeln från helt fel sida! Jag kliver alltid på från vänster men nu försökte jag från höger och det blev såååå fel, börja om o sen iväg. Ska studera morfar Per till nästa år, han är en fena på detta.

 

Cyklade de två milen i lite regn o lite mera vind men hela tiden kände jag att jag hade ett litet leende på läpparna för jag hade så fantastiskt roligt hela tiden. Hejade på mina kamrater efter vägen o fick muntra tillrop till svar. Av cykeln efter två mil gick lättare än på o så var det bara 5km löpning kvar innan målgång och en guldmedalj i Duathlon SM. Jäpp, ni läste rätt, jag "vann". Nu var det ju så att i ärlighetens namn så var det bara jag som ställde upp i min klass så att vinna var ju inte så svårt men jag måste ju trots allt genomföra tävlingen för att få min medalj Tyckte väl själv att det var lite "enkelt" då jag var själv men gode vännen Ola Sundh vände på det hela o fick mej att se det från ett annat håll så nu är jag jättestolt övea mitt SMguld, vad fint det låter, eller hur?

Många fina prestationer från Formtopp IF blev det denna dag och många medaljer till klubben. Vad himla bra vi är allihop.

Som sagt, det blev en till utmaning i utmaningen, friskt vågat hälften vunnet men här vann jag allt!
Nu ska det fortsättas att cykelträna inför Vättern, se you in Motala!

 

Juni

 

Juni, månaden med stort J....
Då var vi inne i den magiska månaden Juni som man längtat till med skräckblandad förtjusning sedan september förra året!
Snart dax för eldprov nummer två i den stora utmaningen.

Tyvärr så kunde jag inte vara med vid alla tillfällen med cykelträningen o inte heller "genrepet" under Kristi himmelfärdshelgen, stoppades av en konferens i Tyskland med jobbet, hm hm... Ärligt talat så hade jag hellre varit hemma trots att det blev några löprundor där, brinner man för något så gör man, ni får ursäkta eventuella arbetskamrater som läser detta.

Kändes som att jag blev efter en del med cykelträningen i år så jag slutade räkna mil innan o kände bara efter om teknik o styrka fanns där för att inte känna någon "milstress". Att formen trots allt var på topp upptäckte jag vid det numera traditionella våfffelracet som avslutar cykelträningen inför vättern. Valde i år att starta i snabbgruppen i år och det gick så jäkla bra! Så snabbt har jag aldrig cyklat 11,6 mil o det var så himla kul. Hade en svacka några mil kvar då jag sade åt övriga att sticka, jag hittar, men inte då. Coach Gunnar placerade mej sist i gruppen o lät mej "surfa" på de andras draghjälp o vindskydd. Det är som natt o dag, man bara flyger fram o snart så är krafterna på topp igen. Wow, vilken teamcykling. Tror nog ändå att jag skippar räksalladen i Månkarbo nästa år så kan jag rulla hela vägen!
Om målet i Hamnskär skulle jag kunna skriva hur mycket som helst men det får bli i mina memoarer någon annan gång, kan bara säga att det är så fantastisk så det är svårt att beskriva med bara några rader. Okej, jag kan säga att jag var den enda som inte frös på sälsafarin, väldigt lätt att ta fel på dunjacka o sovsäck, tänk på det om ni har bråttom nån gång!

Efter denna cykeltur så såg jag med tillförsikt fram emot Vättern, styrkt i att jag var stark i ben, bål o huvud kunde jag föreställa mej en snabbare tid än förra året, helt klart.
Efter mat o sovmöten hemma hos Roland o Marianne veckan innan så var det då dags att packa bilar o ge sig iväg till Motala. Vättern runt är så mycket längre än 30mil för resan börjar redan i Knivsta på fredag morgon. Tur att vi redan gjort upp vem som ska åka med vem, hur cyklarna ska fördelas i bilarna, packning, mat mm mm. Det är ett otroligt vänskapligt "gnatande" hit o dit innan allt kommit på plats, måste filma det nån gång.Jag bara älskar den här stämningen, det känns varmt i hela kroppen av glädje.

Resefredagen är så härlig, man får äta "massor". Räksmörgås o bakelse på vägen ner, efter husinstallation o hämtning av nummerlapp o shopping i tältet så är det dags för kebatallrik med strips o cola, mums, sen är det snart tid för kvällsmat. Innan kväll så har alla cyklar setts över, lysen, reflexer o slangar. Cykelväskorna är packade med diverse tillbehör som behövs under vägen, de ställs in i garaget i den ordning som vi ska sticka iväg under dygnet som kommer. Otroligt skönt att det finns ordningsmän av diverse slag i gruppen då inte alla har så lätt för det..... Fröken "duracell" till exempel! Oj, jag glömde extraslangen hemma, lyse, reflexer, hur då? Och jag som trodde att JAG var vimsig inför denna resa.

Nu börjar det närma sig sovdags men först avnjutes en middag med köttfärssås o pasta, det sistnämnda serverat ur diskhon! Man tager vad man haver sa Marianne o jag o så blev det. Tror att alla börjar få lite pirr i magen nu, vi ska även sova så som vi startar för att störa så lite som möjligt, Jag Kajsa o Maria "campar" tillsammans då vi ska starta samma tid, 0146 på natten. Kajsa sover för säkerhets skull med sina nyinköpta knästrumpor på, Maria klagar på att jag snarkar o jag klagar på en stenhård madrass. Phuu, vi har nog inte sovit allt för många timmar när vi kliver upp vid halv ett på natten men så klart är det fnitter o trams i alla fall. Nu är det ingen återvändo längre, bara att gilla läget, som börjar med att vi kommer liiiiite sent till start. Nåja, vi slinker med nästa grupp i mörkret sen är vi iväg. Sååå mäktigt med starten så jag kan få lite blänk i ögonvrån redan då faktiskt. I år måste jag erkänna att jag stördes lite av mörkret, såg lite halvrisigt så det kanske får bli linser nästa år eller annan starttid .

Jag känner mej så otroligt fri när jag sitter där på cykeln o vet att jag har många fantastiska timmar framför mej, många upplevelser efter vägen o alla andra cyklister.Lovely. Maria skickar jag o Kajsa ganska snabbt iväg då vi ser att det bara spritter i benen på henne så strax har hon hakat på en klunga och vips så är hon bort. Jag o Kajsa har bestämt att det ska ätas på varenda kontroll o drickas o hålla schemat på intagen av liquid o bars o enervitpiller, allt för att få en behaglig resa. Ni skulle sett Kajsa när hon för första gången provade liquid, det ansiktsuttrycket sa allt vad hon tyckte om det.... Det rullar på ganska bra för mej o min team mate trots regn o rusk o dålig sikt. Vi hittar en grupp med god fart som vi lägger oss bakom, de verkar ha ett väl inövat rullschema så det är bara att ligga i eftersuget o ha det bra faktiskt. Vi avverkar de första depåerna o äter o dricker ordentligt, träffar Marianne o Roland vid Gränna när vi sticker där ifrån för att fortsätta till Jönköping.

Nu inträffar det som ingen vill vara med om, kan inte säga exakt var för det har jag glömt, det var i alla fall före Jönköping strax för några nerförsbackar o jag får väl tacka min lyckliga stjärna att vi inte hade börjat rulla neråt. Kajsa ligger bakom och jag är på väg om en tjej på min högra sida när någon glider upp till vänster om mej så katastrofalt nära att jag känner styret på cykeln till höger om mej och är helt plötsligt fastkilad mellan de två och det enda jag hinner tänka är att nu går det åt helvete rent ut sagt. Det nästa jag kommer ihåg är att jag står upp mitt i vägen och är skitförbannad, jag ser styret på Kermit (min cykel) o tänker att nu måste jag bryta, det är intryckt mot styrstammen, helt galet och jag svär långa osande eder då jag också ser att kläderna (specialbeställda) är trasiga både här o där, nya vindjackan har bara en hel ärm kvar, så arg så arg jag var tills Kajsa ropar åt mej att flytta mej från vägen o frågar hur JAG mår, skit i materialet säger hon. En kille stannar, eloge till honom o frågar hur det gått, den andra tjejen ligger i diket, vi säger Ok o han fortsätter MEN den djäkeln som prejade mej han hade bara fortsatt. Tjejen i diket är otroligt ledsen o skakad men Kajsa är en fena på att trösta o jag tackar "snipern" för att jag blivit en hejare på att mecka cykel, någorlunda, så jag fixar hennes cykel o även Kermit så att vi kan fortsätta. Är lite orolig när vi börjar trampa igen att något i växlar eller bromsar skulle gått sönder men han svarar bra på mina små tester innan vi höjer tempot. Jag är fortfarande ruskigt arg så jag känner inte så mycket i kroppen utan tycker väl att det är som innan olyckan förutom att jag tycker att det är lite obehagligt att trampa på som vanligt nerför och att jag blir spänd när jag hör andra cyklister bakom på väg om.

Efter ett tag så kommer vi ikapp någon som har en inbyggd ångbastu på sig, ser såååå varmt ut och vi trampar förbi den "stackaren" som strax visar sig inte alls vara någon stackare utan vår egen Niki T, jättekul att se ett välkänt ansikte helt plötsligt.
Vi trampar vidare och jag har bakom mej en otroligt omtänksam Kajsa som hela tiden förvissar sig om att jag mår bra o snart är vi framme i Jönköping där vi återigen springer på Niki som talar om för mej att gå raka vägen till sjuktältet för att få min armbåge omsedd, den var ganska uppskrapad såg jag sen, så sagt o gjort men först lite gröt. Klockan var ju vid tidig frukostdags, jag kan tala om att det var den godaste gröt jag nånsin ätit. Efter frukost, omplåstring o en kaffeslurk med ut så var det bara att ge sig iväg igen.

Tills det återstår 10 mil så har kroppen fungerat ganska bra men då kom värken i min kvaddade vänstersida, och den kom rejält också, så jag säger till Kajsa att hon kan sticka om hon vill för jag känner att det kommer att ta tid till mål. Skulle aldrig falla mej in säger hon, man överger inte en kamrat och vi har ju så himla roligt och det vill jag lova att vi hade, hela vägen, trots allt.
Det var skogsbesök, bajjamajjor, massage, finätning, brickkastning, ungdomsmottagning i Hjo och allt tok man kan komma på, inte minst vårt nya gruppnamn, Sub F !
Kan berätta att kontrollmattan vid Medevi gick vi över efter att jag tvärnitat i backen upp, benet tog slut o Kajsa som den kamrat hon var nitade också.

Cirka en mil kvar så måste jag kliva av cykeln igen, det var många såna stop kan jag tala om, då får Kajsa telefon o berättar att vi blivit bjudna på middag när vi kommer i mål! Alla våra kamrater är hungriga o väntar bara på oss, men dom väntar i alla fall.
När vi cyklar in i Motala kommer den där känslan som är så svår att beskriva, en slags ödmjukhet i lyckan att strax vara i mål. Tårarna bränner bakom ögonlocken när man cyklar nedför sista lilla backen o målrakan uppenbarar sig. Att sedan se Ola o Håkan stå o göra vågen när vi kommer då rinner tårarna över, vilka underbara kamrater vi har. Tack.

Vill till slut här i Juni ge min cykelkamrat Kajsa tusen rosor o mer därtill för det tålamod och pepping under hela vägen Vättern Runt 2010, utan henne så vet jag inte om jag tagit mej runt, i alla fall inte med så positiva rundtramp!

Ja just det, en sak till. Jag hade tänkt mej högst 13 timmar i år men det går ju inte alltid på räls. 16 timmar och 36 minuter blev det, men vet ni vad? 1/9 så anmäler jag mej till Vätterrundan 2011.

 

Juli
Så var det dags att "sadla" om efter en händelserik Vätternrunda
Sadla om, där fick jag till det!

Nåja, byta klädesdräkt är väl det rätta ordet o börja med lite annorlunda träning som man inte är van vid sedan länge. Dags att börja simma i det stora blå.

Har aldrig simmat så långt som 3 km, 2 är det längsta men då har bassängkanten varit i närheten så här gällde det att vara så safe som möjligt. Eftersom jag gillar material, bra material, förutom mej själv så blev det raka vägen till simbutiken för här skulle handlas våtdräkt och en rejäl sådan, hellång.
Har hört att flytförmågan blir väldigt god med en sådan.Hade förstås en kort hemma men efter provning så var det bara att hänga tillbaka den igen. För många kostprogram! Dom funkar jättebra.
In i butiken och träffar en kanontjej som genast med vant öga läser av min storlek. Okej, in i provhytten, av med kläderna o sen på med dräkten. Trodde jag. Ropar till tjejen att det måste vara fel storlek och att jag behöver större. Inte då, säger hon, den där är perfekt!

Är inte människan riktigt klok undrar jag? Öhhh, då behöver jag hjälp, säger jag. Vips så är hon där o rycker o drar o fixar o donar så jag är helt slut när hon är färdig. Titta, säger hon, sitter perfekt!
Och hur sjutton har hon tänkt sig att jag ska klara det här själv när inte hon är med? Det följer inte med varken påsättare eller avdragare i priset. Suck, jag får lita på mina träningskamrater

Vi samlas flera gånger nere vid Särsta o simmar lite olika rutter men mest fram o tillbaka till Pepparn.
Dagen efter första gången så kan jag tala om att hela kroppen kändes som den gått genom en mangel, var kommer alla muskler ifrån? Men kul hade vi och det är väl det allt handlar om.
Våtdräkter av o på, som i sig själv borde vara en utmaning i klassikern. De t blev många förlösande skratt kan jag tala om och övriga badgäster fick gratis underhållning många kvällar.
Så var det dags för moment 3 i klassikern, 12 juli 2010. Vansbrosimningen. Jag hade frågat ut vår veteran Ola hur man beter sig o var men håller sig i vattnet för att få bästa resan. Han gav många goda råd o tips så det kändes tryggt när jag åkte upp. Dagen till ära så hade jag tagit med mej goa vännerna Ronny o Susanne som sällskap o tur var väl det, har aldrig varit så nervös inför något som jag var för denna simning.

Väl uppe i Vansbro så var det kanonväder, strålande sol o massor med plusgrader, 25-28 nånting.
Vilken folkfest Såg en stor bit av banan från parkering till nrlappsutdelning vid målet, alla guppande badmössor i vattnet sakta strävande framåt. Vilken känsla jag fick i kroppen. Wow
Jag blir alltid så vimsig när jag blir nervös så snart så promenerade vi iväg till start, låååångt innan.
Glad att Ronny va med då han har dykt ganska mycket o kan det här med våtdräkter (var tvungen att byta den första jag köpte, som jag till slut lyckades få på mej själv, så den här var inte använd många gånger, ni fattar eller hur? ) När det är varmt så blir man ganska svettig o fuktig på kroppen å då är det, i alla fall för mej, så gott som omöjligt att dra på sig denna kroppsstrumpa själv. Tack Ronny , din hjälp var ovärderlig.

In i startfållan med en orange mössa på huvudet o raka spåret ner i vattnet, höll på att svimma av värmeslag, phuu. Tog mej längst bort under bron för att slippa största trängseln o gympade lite i vattnet innan start. Då förhållandena var ultimata denna dag så hade jag satt upp en måltid på ca 60 min, hade ingen aning men tänkte ändå göra ett försök då jag inte är så dålig på att simma.
Starten går äntligen och vi är iväg, samtidigt känner jag att jag har ett stort leende på läpparna, om det var för att få sträcka ut i det svalkande vattnet eller glad att väntan var över vet jag inte.
Kände inte av någon trängsel, alla var riktigt ödmjuka i starten så det kändes att det skulle kunna bli en bra resa. Tusen meter kom väldigt snabbt så då sa jag till mej själv att slå av på takten, rädd för att köra slut på mej för snabbt, det var ju ändå 2000 kvar.

Såg en vätskekontroll mitt ute i vattnet så det var ett bra sätt att lugna ner takten lite med följd att jag drog i mig halva älven i en kallsup när jag mellanlandade vid den. Nåja, spotta o fräs o iväg igen.
Superhäftig känsla när man såg "upploppet" då man vinklade in i Vanån. Där var första gången jag kände av någon trängsel faktiskt men inte så det störde.

Lade handen på plattan efter 64,23 min så min uppsatta tid var inte alltför dålig. Jag var jätteglad efter målgång. Nu kan jag köra nästa år igen utan att vara så dyngnervös, o hoppas att förutsättningarna är lika bra för då ska jag under timmen.

Susanne o Ronny tog emot med en stor kram o en ros i blågult band, fick mej att känna mej som en vinnare där jag gick med medalj o ros om halsen.
Vilka underbara stunder livet bjuder på, eller hur?
3 klara, 1 kvar!

 

Augusti
Då har vi kommit fram till augusti, känns lite som en mellanmånad då både juni o juli var så intensiva.
Nu gäller det att ladda för den sista "elefanten", Lidingöloppet 2010 30 km.Löpträningen börjar den 24:e så nu gäller det att ligga i.

Investerar i nya skor, återgår till mitt favoritmärke, Saucony, efter ett kort märkesbyte till Puma. Fungerade inte till hundra för mej så det var bara att byta.
Avslutade juli med att börja springa i Sigtuna på deras 5 o 10 km spår, fantastiska spår tycker jag, väldigt kuperat o knixigt så det tar väldigt bra.

Har nu även kommit på hur man ställer in intervaller på löpbandet nere på Form. Tack Niki! Där är det bara att gilla läget när bandet sätter fart så det är ganska tufft o köra där. Om man har disciplin vill säga, o det har man alltid..

Så var det dags för löpträningen att ta fart igen. Frivilligt var kostprogrammet o det är klart att man hakar på. Nåt kg kanske det blir o lite mindre att bära på under de tre milen i september.
Gruppen både för löpningen o programmet var stor, det infinner sig alltid en speciell känsla när vi samlas på tisdagskvällarna. Några har man inte träffat sen förra hösten o det blir alltid ett kärt återseende, förväntan är stor över vad som komma skall med vår alltid lika entusiastiska coach. I love it.
Den här gången vägde jag in på 68,7 kilo så jag har hållit mej ganska bra sedan i vintras. Känns väldigt tryggt tycker jag.

De här tisdagskvällarna innehåller allt från löpteknik, intervaller (långa o korta) till distans. Man kan aldrig bli fullärd men det känns så skönt när man verkligen greppar tekniken. När man sedan märker att men förbättrat sig på tidslöpning så känner man sig som en kung, el drottning då.

Min gode granne Sanna lurar även iväg mej på ett distanspass från Engvallen till Husby-L där vi bor o det känns okej med distansen men mina kramper i fötterna gör sig påminda igen. Måste göra något åt det där, säger jag igen!

Känner att Sanna många gånger är min egen lilla hare, syns inte alltid men jag vet att hon finns där framme någonstans så det är bara att gneta efter, kan även kalla henne för en morot! Ta inte illa upp, det är ju något man vill ikapp. Nåja nu är ju det ganska omöjligt för mej för hon flyger ju fram som ett rö för vinden men ändå.

Tyvärr så börjar jag känna av en sätesmuskel ju mer jag springer o får några genomkörare av Gunnar . Hmm, han är inte nådig den mannen, men vill man genomföra något så är det bara att bita ihop.
Träningen i augusti blir en mix av utomhus löpning o inomhus spinning.
Fokusera, snart är det tid!

 

September
Nu börjar slutspurten för att klassikern ska fullbordas.
Tyvärr börjar inte månaden så bra för mej. Jag tar slut både mentalt o kroppsligt vilket är rent ut sagt skit. De två första veckorna i september är för mej rent ut sagt en pina o jag vill bara lägga ner allt.
Nåja, skam den som ger sig och jag har tur som får lägga mej på massagebänken några gånger, tror jag ska skriva ett ode till denna bänk så småningom, där har avhandlats mycket som haft stor betydelse för mej.

Börjar så småningom rätta till mej o min kropp men känner att jag ligger efter och det är bara att gilla läget, för genomföra loppet ska jag om jag så ska krypa runt.
Tragglar på med kostprogram, intervallträning, distans o spinning. Allt för att vara så förberedd jag nånsin kan...

Vi åker till o med in till Lidingö på testlöpningen, återigen är det Sanna som rycker med mej. Sade ifrån det för länge sen men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Förutsättningen var att springa 2,1 mil för att känna på banan. Tyvärr så fick jag ge mej vid 12km då mina knasiga fötter vägrar att göra som jag vill. Brännande smärta o kramp! Hmmm, måste göra något åt detta innan den 25:e. Hade jag tänkt i alla fall. Ibland är det långt från tanke till handling.
Sanna, den graciösa gasellen springer så klart 2,1 o Gunilla den envisa "tjurskallen" tog 16 utan knot. Jag måste säga att jag har helt underbara träningskamrater.

Dags för sista invägningen o finalvecka innan racet. 63,5 Kg... Trodde att vågen visade fel men så var det inte. Tänk vad rätt mat o träning kan göra. För övrigt så hade det gått strålande för hela gruppen.
Morgonen den 25/9 är här. Vimsar runt som en yr höna o äter en rejäl frukost. Tonfisksalladen åker ner i packningen. ( jag måste äta ca 3 tim innan start o vill veta vad jag stoppar i mej) plus ombyteskläder, sen är det bara att vänta på skjuts.

Två glada löparvänner dyker upp vid nio, Kajsa o Gunilla och vi glider iväg ståndaktigt i läcker BMW. Snart framme på Lidingö o ser myllret av människor o en enorm aktivitet. Nu känns det rejält i magtrakten, nerverna ligger utanpå. Glad motionär men lika nervös för det. Sååå spännande.
Vi parkerar o ger oss iväg för att hämta nummerlappar. Sedan den obligatoriska sportmässan för att botanisera bland träningskläder. Brudarna hittar träningstoppar från Adidas medan jag febrilt letar efter Saucony och helst något orange! I ett litet hörn upptäcker jag ett litet krypin som skyltas Saucony o tillika något orange som lyser. Aha, här hänger tights som jag bara måste ha till vilket pris som helst. Jag har ju det andra orange på kroppen så det är bara byxor som fattas Här ska handlas tänker jag men tyvärr blev svaret. Va? Så kan man ju inte göra, men jo då, bara ett märke får säljas i tältet! Kajsa o Gunilla tyckte det hela blev lite pinsamt till slut med min enträgna vädjan men jag kan berätta att jag sprang med nya tights i alla fall. Aldrig ge sig säger jag!

Tjejerna inhandlar pasta till lunch ( som visar sig vara halvfryst) o sen tillbaka till bilen. Fram med campingstolar o lunch, grannen frågar om vi sovit i bilen under natten! Känns mest som vi är på picnic än att vi har en 30km löpning framför oss. Vi meckar o donar med tidchip o nr.lappar , har fantastiskt roligt, vilken uppladdning.

Vi beger oss till start med övriga gänget som anslutit, alla är något sammanbitna och jag tror att alla har en del nerver i sig. Jag står vid start o ser den ena efter den andra kamraten ge sig iväg, själv startar jag i sista startgrupp.
Dags att kliva in i startfållan o sen iväg. Vilken känsla det är, jag blir alldeles euforisk av stämningen. Det här är livet när det är som bäst.

Inte alls så trångt som jag befarade o det flyter på i lagom tempo, det är ju ändå tre mil som ska genomföras så det gäller att inte ta ut sig.

Allt flyter på bra i ca 8-9 km men sen börjar det bli lite plågsamt. Redan tänker ni, och ja, mina fötter är lite knasiga så nu börjar det bränna i knölarna o fokuset hamnar där nere. Inte bra alls. Tänker till lite positivt att jag har ju faktiskt lagt i små kuddar dagen till ära så det måste gå över så det är bara att ägna sig åt tanken att mala på framåt. Tänk på löpsteget, fram med höften, tappa inte steget uppför o rulla utför. Det går bättre när man lägger tankarna på annat. I alla fall ett tag! En mil klar så då är det bara två kvar...

Vid 15 km så känns hela vänsterbenet kaputt, sätesmuskeln börjar krampa o så kryper det neråt ända ut i tååååårna. Nu jäklar får hjärnan jobba för högtryck för att få den här kroppen framåt. Nu sitter det bara i skallen, får helt enkelt försöka koppla bort kroppen om jag ska i mål och det ska jag banne mej. Sista delen på klassikern under ett o samma år, det skulle väl vara ett brott eller hjärtsnörp som ska hindra mej nu. Envis som synden har jag alltid varit o finner ingen anledning att rubba på det nu.
Kilometer för kilometer läggs bakom mej och när klockan är fem så har jag sex kilometer kvar. Tankemässigt så klarar jag det på dryga 30 min MEN.... Efter tre massager under denna sträcka så kommer jag äntligen fram till sista km passeringen när skymningen faller, ingen aning om vad klockan är men känner att den är mycket.

Viker in på upploppet och här hör jag en välbekant stämma stå o tjoa på sidan av spåret. Kajsa, underbara Kajsa, jag får en enorm adrenalinkick som inte är av denna världen Nu hittar jag mina sista krafter att spurta i mål, har till o med ett leende på läpparna. Längre fram står övriga gänget bestående av Ola, Gunilla, Sanna o Monica o tar emot. Wow, vilken häftig avslutning på ett i övrigt ganska plågsamt lopp ( som jag faktiskt har glömt nu) och klassikern är klar.

Tiden? Tja, sista sex km gick på 1 timme o 17 minuter! Sluttiden blev 4,17. Inte enligt mina önskningar men jag är kanonglad ändå. Tiden får jag putsa nästa år, för en klassiker till blir det. Är man redan anmäld till 2 så kan man lika gärna göra 4, eller hur?

 

Oktober

 

Vad tomt det blev! Vad ska jag göra nu då? Har jag verkligen fixat dessa fyra tuffa klassiska lopp?
Hur gick det till?

Så är känslan just nu, lite tom men överväldigande.
Mitt i allt så håller jag på att glömma att det finns ju en grej till att klara av.
Det fantastisk roliga, crazy, blöta o kladdiga Tjurruset! Går knappt att beskriva utan måste upplevas!

16 oktober gjorde vi gemensam sak och styrde kosan mot Stockholstrakten för årets sista lopp.
Kallt som sjutton som vanligt men ack så roligt. Ramlade huvudstupa i första vattenpassagen, inte bara en gång utan två och andra gången skrattade jag så jag knappt tog mej upp. Fick hjälp av en annan kvinna som insåg min belägenhet. En myr så lång o kall så fötterna "försvann", vad gör man inte för att ha kul. Vi sprang fel pga dålig märkning men vad gör det när man har så roligt!
Som vanligt så studerade vi varandras utseende när vi gått i mål, den ena skitigare än den andra.

Man kan ju undra om vissa verkligen sprungit samma bana när de går i mål med vit o "ren" tröja.... Kanske beror det på längden men lite orättvist är det 
Jag måste säga att all träning under året verkligen givit resultat. Tyckte att jag sprang som en gasell den vackra oktoberdag, allt kändes så lätt! Kom på igen att jag älskar att springa i terräng. Tänk att allt ska ta sån tid att fatta!

Fram för flera Tjurrus under året.

 

December och sammanfattning

 

Nu är året snart slut och jag ser fram emot ett nytt lika fantastiskt .
2010 har för mej varit ett slags pånyttfödelse!
Det började på en massagebänk i september 2009 på Svanvägen.
Efter att totalsågat ev skidträning utan snö så blev jag på något sätt övertalad eller påverkad på denna bänk. Om det var bänken, massagen eller massören ska jag låta vara osagt men vilket resultat den halvtimmen gav.

Ett litet frö som grodde supersnabbt till en väl utvecklad planta.
Att jag klarat av klassikern beror självklart på mej själv men utan alla fantastiska träningskamrater, en outtröttlig coach vid namn Gunnar, som alltid funnits till hands och FORM hade det banne mej inte gått tror jag.
Några har sagt att det inte kan ha varit någon konst för mej att genomföra detta då jag varit aktiv skidåkare o löpare, men som Niki sa och jag håller med, träning är en färskvara och måste underhållas. Det går inte att leva på gamla meriter.

Jag är otroligt stolt över mej själv.
Klassiker diplomet är inramat och har en hedersplats här hemma.
Har fantastiska minnen från detta år och ett finns faktiskt på foto och är inramat, målgången på det avslutande kraftprovet Lidingöloppet där mina kamrater står på sidan o hejar på. Får en liten tår i ögat av glädje när jag tittar på det. Kunde inte varit bättre avslut på klassikern.

Det är det allt handlar om, GLÄDJE ,KAMRATSKAP och VÄLBEFINNANDE ( om än det gör lite ont ibland)
Jag klarade det och gör en till!
Har lite otalt med tider o sånt men det är en annan femma
Till alla Er som varit med på min fantastiska "resa"
Tack o puss i ljumsken :)