form träning & hälsa i Knivsta träning naprapati massage,

AnnaLena

MÅL

Bli smidigare
Öka muskelmassa
Stockholm marathon (42195 meter)

2009 års utmaning innebar inte ett slut för mig den 31 december utan den vill jag även ta med mig in i 2010;
Min utmaning är att jag ska UTMANA MIG SJÄLV I MÄSTERSKAPSTRIADEN;

jag lever fullt ut i tanke, känsla, kropp. ALLT är möjligt!

Jag tror att det här är en utmaning som kommer att följa mig, för mig känns det viktigt och betydelsefullt att skapa och ha en god balans i tillvaron, i mitt liv. Att LEVA, HÄR och NU. Att fundera kring vad jag verkligen vill...? Det är inte alltid helt lätt. Självklart är det flera delar som är viktiga och betydelsefulla för mig för att skapa den här balansen. Jag har redan nu några konkreta mål men jag är också övertygad om att nya tankar kommer att skapa nya mål under resans gång.

Jag har även några ord/tankar som jag vill ta med mig in i utmaningen och det är "hälsoutveckling - utveckla hälsa" & " göra/uppleva/prova nya saker", det är lite som en rebus för mig eller kanske pusselbitar/ledtrådar, vi får se vad det kommer att innebära, just nu har jag det inte helt klart för mig. Och sist men inte minst "LEV-LEVA"!

Mål 2010
Mål 1;

Jag ska bli ännu smidigare i kroppen. Jag ska kunna gå ner från huvudstående till brygga.
Hur? Genom att jag tränar och gör övningar som ökar smidigheten.
Varför? Kombinationen av styrka, kondition och smidighet i kroppen tror jag är en suverän kombination för mig, både när det gäller vardaglig rörelse och i olika träningssammanhang som t.ex; vid löpning och box. Detta med att gå ner från huvudstående till brygga är "bara" en rolig grej som jag vill kunna!

Mål 2;

Jag ska öka i muskelmassa/styrka.
Hur? Jag ska fortsätta att träna 2-3 styrkepass/vecka.
Varför? Jag tycker om att styrketräna! Jag vill utvecklas vidare och jag vill fortsätta att ha en vältränad kropp och bli ännu starkare!

Mål 3;

Jag ska genomföra Stockholm Marathon.
Hur? Jag kommer att fortsätta att träna varierat och med det som jag tycker är roligt!
Varför? Jag har aldrig tidigare sprungit ett Marathon, jag vill genomföra ett lopp som jag tidigare inte gjort, prova/göra något nytt! Det känns som en verklig utmaning och ett härligt springäventyr för mig!
Anna-Lena E

Januari
Inte trodde jag att jag redan nu skulle kunna berätta att en av mina utmaningar/delmål redan skulle vara uppfyllda nämligen att; gå ner från huvudstående till brygga! Och att även nya utmaningar/mål har skapats. Jag är själv förvånad över hur lätt och snabbt det gick att nå den här delutmaningen. Min inre bild har jag haft helt klar för mig; jag har sett mig själv i slutpositionen (ståendes i brygga), men även om man har den inre bilden helt klar för sig så ska ju även den fysiska kroppen fixa det så jag trodde att jag skulle nå målet om någon månad eller kanske till sommaren. Men som sagt; NU (22/1) är det uppnått och vägen dit har varit rolig!

Min (målmedvetna) smidighetsträning och vägen mot delmålet fick en härlig, flygande start, både bildligt och bokstavligt , här i början av januari. PT-pass med Niki. Alltid lika roligt och inspirerande! Jag bjöds på alla möjliga och (o)möjliga övningar. Roliga och annorlunda övningar och rörelser, jämfört med det som jag oftast brukar göra. Kunde konstatera att någon akrobat är jag verkligen inte, inte ännu i alla fall ;-), och mitt smidighetsmål verkar vara ett klokt mål för mig. Stundtals visste jag knappt vad som var upp - ner, fram - bak vare sig hos mig själv eller i salen. Men snurret försvann efter ett tag likaså fungerade samordningen av rörelserna även de (ibland) bättre.

Framåtkullerbyttorna var väl det som just då gick bäst. En annan övning var att jag skulle stå upp och liksom först dyka ner på händerna för att sedan slå över i kullerbytta, till en början funderade jag; hur långt ÄR det egentligen ner till golvet, det kändes till en början avgrundsdjupt, hur i hela värden skulle jag bete mig för att komma ner! Men...

efter några anspända satsningar lät jag kroppen bara göra, lustigt hur mycket bättre det gick då och hur mycket lättare det kändes! Mina landningar i de olika övningarna kunde man inte missta sig på; de hördes och var inte särskilt graciösa. Dagen efter detta pass fortsatte smidighetsträningen (min nacke kändes dock verkligen allt annat än smidig just då), denna gång hemma i vardagsrummet tillsammans med min ljuvliga kompis (5 år) med dans och kullerbyttor! Det känns bra att ha en kropp som kan vara med på lek och aktivitet, smidig och lätt! Och tänk hur lätt och graciöst det kan se ut när andra gör kullerbyttor...

Jag har även hunnit med ett kullerbyttor/djupdykningar/försök till att stå på huvudet-pass på egen hand. Det fungerade riktigt bra, kanske lite mjukare och graciösare, jämfört med första passet. Och igår, när det återigen var dags för favoritpasset, och min fantastiske PT sa att han tänkte att jag innan passets slut skulle nå mitt delmål så for det genom mitt huvud "Ehh, jaha, hur då, redan, var det möjligt?" Och ja visst det var fullt möjligt! Självklart känns det roligt att lyckas samtidigt som jag känner mig lite överrumplad över hur lätt och snabbt det gick kanske nästan lite för lätt... Tänk om det är så med alla mål som skapas, att jag/man når dem snabbt, lätt och enkelt!? Jag fick med mig en ny utmaning redan igår som jag självklart antagit!

"Jag ska från huvudstående ta mig upp till handstående som följs av en nedrullning".
Det här kommer att bli intressant och roligt, även för den som tittar på! Steg nummer ett är just nu att jag ska öva på att hålla stabilitet och balans i huvudstående.
Just nu är jag inne i en fas då jag känner att jag vill ha utmaningar här och nu, så det känns toppen att redan nu ha ett nytt mål/delmål att jobba med! Inspirerande och roligt!

Må gott! Vi ses på Form!
Anna-Lena

Februari
Så var det dags för en ny lägesrapport. Kan börja med att säga att februari månad har gått så fort tycker jag! I början av månaden fyllde jag år! Kan tyckas konstigt att skriva om det här. Men jag fyllde 9 fantastiska Formår! Det är en viktig dag för mig!

I senhöstas trodde jag att det här skulle vara en månad som skulle innebära ett avslut på en av mina klassikerrundor d.v.s; skidåkning mellan Sälen och Mora. Men så blev det inte!

Förra året vid den här tiden hade jag under flera veckor varit redo för just den utmaningen, jag hade redan i början av februari mentalt befunnit mig i Eldris, loppet hade gått kanon, det var bara 9 km. kvar till mål... kroppen kändes stark... min mentala bild hade jag helt klart för mig... det var bara det att när det äntligen var dags att få åka på riktigt så befann jag mig mer eller mindre orörlig hemma på soffan! Många i min omgivning kom med uppmuntrande (?) kommentarer att det kommer ju fler Vasa lopp...

och ja visst är det så! Och i höstas och tidigt i vintras så trodde jag alltså att planen var att åka i år... men vid närmare eftertanke kände jag att nej, jag har faktiskt ingen LUST . Trots det allra bästa tänkbara förutsättningar detta år; med massor med snö och en frisk, vältränad stark kropp så blev valet, efter lite velande att inte åka. Jag vill göra andra saker! Ha andra utmaningar! Och det beslutet känns helt rätt just nu!

Träningen flyter på! Jag har ett "lyxproblem" och det är att jag vill göra så mycket så det är inte helt lätt att få in all den (sortens)träning som jag vill under en vecka. Nu under februari har det blivit lite mindre "ren" styrketräning (läs gymträning) än jag vill och önskar. Just nu har det blivit många dans/steppass och självklart boxpass, en del styrketräning och naturligtvis de passen som ligger högst upp på den långa listan över favoritpass mina PT-pass!

Nu är min plan att använda mig av split program, dvs. jag delar upp gymprogrammen mer så att varje tillfälle tar kortare tid så att jag kan kombinera det med mina andra pass, det är viktigt för mig att få göra det jag vill och samtidigt ha kvalité i min träning, jag är ju lycklig lottad som (faktiskt) alltid tycker att min träning är rolig och inspirerande! Lusten och variationen är viktiga delar för mig! Min smidighetsträning går vidare... har dagligen börjat med några speciella stretchövningar för att bli ännu smidigare, eller få bort stelhet om man så vill ;-). Jag brukar kombinera mitt stykepass på söndagarna med olika övningar i salen. Allt från att öva mig att stå på huvudet (hålla balans och stabilitet) till andra balans och smidighetsövningar. Ibland fungerar huvudstående riktigt bra och ibland faller jag som en fura. Jag har även tänkt på och märkt att jag även kan öva på balans. Det är också bra för mig! Så sent som idag, 28/3, lyckades jag att stå knästående, "en hel evighet", på bollen! Yes! Jag blir helt imponerad av mig själv ;-)!

Tanken är att jag så småningom ska göra hantelpressar också (har faktiskt lyckats med 1,25 kg. vikter en gång...) 29;e januari fick jag möjlighet att prova denna "akrobatiska övning" för första gången, då assisterad av min fantastiske coach och PT. Då var det allt annat än en hel evighet! Var det en millisekund kanske?!... när jag väl lyckats komma upp på bollen (Niki fick mer eller mindre knuffa upp mig)! Jag märker att jag verkligen kan bli glad över alla dessa framsteg, de kan kanske för somliga tyckas som "litet, smått" men för mig känns det "stort"! Ibland har jag själv funderat vad som driver mig, vad det är som gör att jag känner mig så glad, vad det är som gör att det känns så "stort" med alla dessa små framsteg? Ett annat ex. är när jag lyckades med bakåt kullerbyttor, då kände jag bara "YES"!

Under den här månaden har jag även börjat plugga! Roligt och inspirerande! Dels läser jag specialpedagogik på halvtid parallellt med mitt ordinarie arbete och så skulle jag kunna säga att jag läser konstvetenskap eller arkitektur om man så vill. Jag har nämligen påbörjat en kurs i anatomi och fysiologi och kroppen är verkligen som ett spännande, vackert konstverk eller ett ståtligt palats! Båda kurserna började (naturligtvis) samtidigt, så det har stundtals varit intensivt och snurrigt i huvudet på mig. Ett perfekt sätt att landa i tankar och reflektioner är just att träna tycker jag, då brukar det mesta klarna;-)!

Mars

3:e månaden i Utmaningen har passerat och det är dags för en lägesrapport.

Den gångna månaden har, precis som vanligt, bjudit på många härliga träningspass och det mesta i min träning flyter på så som jag vill. Jag har den senaste månaden varit tvungen att ta en paus i en del av min smidighetsträning när det gäller huvud - handstående osv, då en del av min rygg plötsligt inte är helt smidig för tillfället. Jag har en övertygelse om att kroppen fixar det mesta på egen hand men ibland kan det behövas extra hjälp utifrån och så har det varit för mig nu. Tack och lov för att det mesta i min träning fungerar och går hur bra som helst!

Jag har även upptäckt ett nytt sätt att hantera (och välkomna) mjölksyra ;-). När det bränner som värst är det inte alltid helt lätt att ha kreativa tankar tycker jag, tankar som kan dyka upp hos mig är typ: fy f*n vad det BRÄNNER, nej inte en rep. till!!! MEN jag tillhör ju en av dom som tror att tankens kraft är enorm;-) och så var det plötsligt någon/något som vid flera tillfällen istället bjudit in mjölksyran som en god vän: VÄLKOMMEN fantastiska mjölksyra!!! Knasigt?! Tycker inte jag, min hjärna vill ha roligt! Och gissa hur det blir med antal reps? Tanken kan vara värd att prova, den är inte alltid helt lätt ;-)!

Jag har börjat förbereda mig för Maran i juni: nya skor är inhandlade. Det är en bra början på vårens löpning. Hade tänkt ta min premiärrunda för några veckor sedan, då lördagen gästades av våren... tanken var då att jag under söndagen skulle få ge mig ut men då blev det vinter igen... så istället blev det löpbandet nere på Form istället. Efter det har det blivit ytterligare en del löpning på löpbandet, jag blev kompis med det under förra året. Tidigare har jag inte förstått vitsen med att stå på ett löpband när man kan vara ute och springa men de kompletterar verkligen varandra! Förra året var M:et i Form, som man ser framför sig när man springer på löpbandet, målportalen på Lidingöloppet nu är det målet på Stockholm Marathon, vägen dit känns lätt och enkel;-)!!! Och rolig;-)!!!

Nu tycks våren ha gjort sin entré på riktigt, jag ser fram mot kommande rundor! Önskar Dig en skön april månad!

//Anna-Lena

April

En tanke som ofta kommer till mig när jag tränar är TACK till min fantastiska kropp! Det är ju helt fascinerande vad kroppen kan och klara av, jag känner mig tacksam och stolt. Den här månaden har inneburit premiär på utelöpning för mig, det blev en härlig första runda med vårsol, fågelkvitter och årets första blåsippor och tussilago. Tanken var att jag skulle ha hunnit med betydligt fler springrundor nu i april än vad jag gjort, men en bihåleinflammation satt tillfälligt stopp både på löpträningen och på all annan träning också. Jag har en uppfattning om att kroppen är smart men jag kan inte påstå att det kändes särskilt smart hemma på soffan. Jag är ju van att träna ofta och 11/2 veckas uppehåll känns som en hel evighet, men nu lagom till månadsskiftet (april-maj) är jag igång igen. Mjukstartade i veckan med ett boxpass för att dagen efter få genomföra favoritpasset d.v.s. PT med Niki. Man kan onekligen mjukstarta på många olika sätt! Det är en skön känsla att känna att kroppen ”svarar”, tycker jag!

Jag hade glädjen att vara med på Spin of hope, efter det kände jag en längtan att få in spinning pass igen. Jag blev liksom påmind om hur skönt och bra det är! Jag har även blivit rekommenderad att genomföra yoga, från början har huvudsyftet varit att öka på smidigheten, även om jag vet sedan tidigare att det är toppenbra för mig på alla möjliga vis och inte ”bara” när det gäller smidighet/rörlighet. Så nu har både spinningen och yogan väckts till liv igen! Min plan är att genomföra yoga 1 gång i veckan framöver, spinningen lite mer sporadiskt, då löpningen kommer att få mer plats och utrymme istället.

Den här månaden har jag även gjort en mätning, jag använder mig sällan av vågen men den kan vara bra, anser jag, för att få en vägledning/riktning så att utvecklingen går åt det håll jag/man själv vill. Jag är en person som vill ha kvalitetsvikt, dvs. en bra fördelning mellan fett och muskler, ett av mina mål är ju också att lägga på mig mer muskelmassa. Mätningen visade på en positiv viktuppgång och en positiv viktnedgång: mer muskler, mindre fett! Det känns bra! Det som också känns bra är att ”resultaten” kommer av sig själv, jag behöver inte anstränga mig, däremot ger jag mig själv GODA, enkla förutsättningar, där några av delarna är att jag njuter av träning och äter god mat och den ekvationen stämmer.

Det är lite drygt en månad kvar tills det är dags för Stockholms Marathon. När jag formulerade det målet kändes det som en ”verklig utmaning” för mig och nu har det mer och mer övergått till att ”bara” kännas som en spännande upplevelse och ett härligt springäventyr för mig och inte alls som en utmaning. Kan tyckas konstigt. Men efter att ha tänkt tankarna högt så har jag förstått att utmaning och mål inte alltid behöver vara samma sak. På tal om mål så har jag också bestämt mig för att springa Valloxen runt nu i maj.

För nästan exakt ett år sedan fick jag en rolig uppgift av Niki: att sätta ihop några olika styrketräningspass, plötsligt upptäckte jag att oj, så spännande och roligt... synergister, antagonister, agonister osv.... jag kände att jag ville (skulle) lära mig ännu mer... då visste jag inte riktigt hur och på vilket sätt, nu ett år senare har jag precis avslutat min anatomi och fysiologi kurs, det är verkligen häftigt med sammanträffanden! Ibland tror jag att man kan formulera mål på ett omedvetet plan, som liksom ligger och gror och när de börjar växa och ta form så kommer de så småningom upp till ytan, det är inte alltid som man vet vilken riktning de kommer att ta.

Ha det gott!

//Anna-Lena

Mars
3:e månaden i Utmaningen har passerat och det är dags för en lägesrapport.
Den gångna månaden har, precis som vanligt, bjudit på många härliga träningspass och det mesta i min träning flyter på så som jag vill. Jag har den senaste månaden varit tvungen att ta en paus i en del av min smidighetsträning när det gäller huvud - handstående osv, då en del av min rygg plötsligt inte är helt smidig för tillfället. Jag har en övertygelse om att kroppen fixar det mesta på egen hand men ibland kan det behövas extra hjälp utifrån och så har det varit för mig nu. Tack och lov för att det mesta i min träning fungerar och går hur bra som helst!

Jag fortsätter med den variation som jag trivs med: step, dance, box, styrka osv. Den här månaden har jag också fått in gymträningen så som jag vill. Jag hade ju som plan att, den här månaden, använda mig mer av splitprogram för att få in den mängd styrketräning som jag vill men oftast har det blivit helkroppsprogram. Det har gått bra att kombinera det tillsammans med mina andra pass. Jag tycker om att styrketräna, tycker att det är skönt, mina pass har ofta hög intensitet, koncentration och fokus, jag har i stort sätt alltid ett färdigt program när jag kommer till gymmet. Ett bra träningsprogram/upplägg tror jag är A och O för att göra gymträningen givande, rolig och utvecklande! Styrkemässigt så känner jag mig just nu stark, det känns bra!
Jag har även upptäckt ett nytt sätt att hantera (och välkomna) mjölksyra ;-). När det bränner som värst är det inte alltid helt lätt att ha kreativa tankar tycker jag, tankar som kan dyka upp hos mig är typ: fy f*n vad det BRÄNNER, nej inte en rep. till!!! MEN jag tillhör ju en av dom som tror att tankens kraft är enorm;-) och så var det plötsligt någon/något som vid flera tillfällen istället bjudit in mjölksyran som en god vän: VÄLKOMMEN fantastiska mjölksyra!!! Knasigt?! Tycker inte jag, min hjärna vill ha roligt! Och gissa hur det blir med antal reps? Tanken kan vara värd att prova, den är inte alltid helt lätt ;-)!

Nu tycks våren ha gjort sin entré på riktigt, jag ser fram mot kommande rundor! Önskar Dig en skön april månad!
//Anna-Lena

April
En tanke som ofta kommer till mig när jag tränar är TACK till min fantastiska kropp! Det är ju helt fascinerande vad kroppen kan och klara av, jag känner mig tacksam och stolt.

Den här månaden har inneburit premiär på utelöpning för mig, det blev en härlig första runda med vårsol, fågelkvitter och årets första blåsippor och tussilago. Tanken var att jag skulle ha hunnit med betydligt fler springrundor nu i april än vad jag gjort, men en bihåleinflammation satt tillfälligt stopp både på löpträningen och på all annan träning också. Jag har en uppfattning om att kroppen är smart men jag kan inte påstå att det kändes särskilt smart hemma på soffan. Jag är ju van att träna ofta och 11/2 veckas uppehåll känns som en hel evighet, men nu lagom till månadsskiftet (april-maj) är jag igång igen. Mjukstartade i veckan med ett boxpass för att dagen efter få genomföra favoritpasset d.v.s. PT med Niki. Man kan onekligen mjukstarta på många olika sätt! Det är en skön känsla att känna att kroppen "svarar", tycker jag!

Jag hade glädjen att vara med på Spin of hope, efter det kände jag en längtan att få in spinning pass igen. Jag blev liksom påmind om hur skönt och bra det är! Jag har även blivit rekommenderad att genomföra yoga, från början har huvudsyftet varit att öka på smidigheten, även om jag vet sedan tidigare att det är toppenbra för mig på alla möjliga vis och inte "bara" när det gäller smidighet/rörlighet. Så nu har både spinningen och yogan väckts till liv igen! Min plan är att genomföra yoga 1 gång i veckan framöver, spinningen lite mer sporadiskt, då löpningen kommer att få mer plats och utrymme istället.

Den här månaden har jag även gjort en mätning, jag använder mig sällan av vågen men den kan vara bra, anser jag, för att få en vägledning/riktning så att utvecklingen går åt det håll jag/man själv vill. Jag är en person som vill ha kvalitetsvikt, dvs. en bra fördelning mellan fett och muskler, ett av mina mål är ju också att lägga på mig mer muskelmassa. Mätningen visade på en positiv viktuppgång och en positiv viktnedgång: mer muskler, mindre fett! Det känns bra! Det som också känns bra är att "resultaten" kommer av sig själv, jag behöver inte anstränga mig, däremot ger jag mig själv GODA, enkla förutsättningar, där några av delarna är att jag njuter av träning och äter god mat och den ekvationen stämmer.

Det är lite drygt en månad kvar tills det är dags för Stockholms Marathon. När jag formulerade det målet kändes det som en "verklig utmaning" för mig och nu har det mer och mer övergått till att "bara" kännas som en spännande upplevelse och ett härligt springäventyr för mig och inte alls som en utmaning. Kan tyckas konstigt. Men efter att ha tänkt tankarna högt så har jag förstått att utmaning och mål inte alltid behöver vara samma sak. På tal om mål så har jag också bestämt mig för att springa Valloxen runt nu i maj.

Ha det gott!
//Anna-Lena

Maj 2010

Så skönt med denna vår och försmak av sommaren! Jag tycker så mycket om denna ljuvliga grönska och fågelkvitter!

Ett av mina mål närmar sig; Marathon. Jag kan säga att jag redan nu har varit vid Stadion ett flertalgånger... i min inre bild är jag redan där... på målrakan... och det har gått så bra! I början när den här bilderna dök upp blev jag liksom nervös på mig själv och samtidigt kände jag mig väldigt glad och säker... men... krax, krax... vet inte om det var (olycks-)korparna som försökte kraxa fram något... "men hur i all världen kan du vara så säker på att det skulle/ska gå så bra, hallå, du ska faktiskt springa drygt 4 mil innan du kommer in på målrakan", men korparna tystnade och flög iväg väldigt snabbt ;-) ... och bilden... den är så tydlig... av att komma in där på målrakan... jag ser och känner känslan i hela kroppen...! Och ju mer tiden har gått så känner jag att det är helt okej att känna mig så här säker, nöjd och glad!

Någon måltid har inte funnits från början... målet är och har varit att helt enkelt genomföra och uppleva loppet... jag har sett måltavlan men inga siffror... men plötsligt dök det upp något oskarpt... jag kisade för att försöka få en klarare bild men den blev inte tydligare... men så plötsligt såg jag... tavlans siffror visar: _____ (ännu så länge är det några få utvalda som liksom jag vet vad det står på tavlan)....
Det här handlar inte om några matematiska uträkningar, milstider osv. utan om någonting helt annat och det ska bli så spännande!

När det gäller förberedelserna så har jag styrt det jag kan styra över, dvs. så har jag, som vanligt, tränat varierat och med det som jag tycker är roligt. Naturligtvis har det blivit en del löpning. Men det har inte varit något jagande efter mil och km, jag tror inte alls på den typen av träning. Några av träningsrundorna har varit kortare och några lite längre. Det är fascinerande hur synen på avstånd och sträckor kan förändras tycker jag. Nu när jag har stuckit ut på en mils runda har det känts hur bra som helst, en skön och bra träningsrunda och oftast ingen som helst träningsvärk efter. Tidigare har en mil känts så lång och inget jag direkt förknippat med en "vanlig" träningsrunda trots att jag sprungit Lidingöloppet. Då har milsrundan och allt däröver varit förknippad med olika lopp, typ Tjejmilen i augusti för att få in mer spring i benen till just Lidingöloppet.

Jag har vid många tillfällen matat mig själv med näring... tex.så har jag under träningspassen när allt bara stämmer, energin virvlar och allt känns lätt så har jag tänkt att precis så här kommer det att kännas.... och ibland har även måltiden dykt upp.

Jag har även förberett mig på hur träningsvärk kan kännas ;-) och riktig trötthet (utifall att). Och det sköna är att jag vet att jag fixar det också! Vid några av mina PT-pass den här månaden har jag överträffat mig själv nästan vilket är lätt med rätt coaching och support, tack Niki! Under passen har jag inte "bara" blivit trött utan snarare helt tom, stundtals i både muskler och huvud, det konstiga är att jag tycker så mycket om den här känslan! Och om man skulle mäta träningsvärken på en skala mellan 1-10 så blev det efter ett tungt benpass 12. Just nu tror jag faktiskt att jag hade mer träningsvärk efter det benpasset än jag kommer att ha efter Marathon ;-)

Förutom mina träningsrundor har jag även varit med i Valloxen runt, det är andra gången jag springer 16 km. sträckan. Jag tycker om loppet, banan är så fin och det är roligt när det händer något i Knivsta tycker jag. Målet inför årets lopp var att känna in ett skönt och lugnt "Marathontempo". Jag lyckades ganska bra med att ta det "lugnt", att springa i mitt egna tempo, men jag märkte också, och vet sen tidigare, hur lätt det är att dras med i för högt tempo särskilt i början av ett lopp. Värmen gjorde att det stundtals kändes slitsamt. Samtidigt känns det bra att få springa när det var så pass varmt om nu termometern visar på samma gradantal den 5 juni.

Förutom 16 km loppet så hade jag även i år glädjen och äran att vara med på knatteloppet tillsammans med min kompis Julia 5 år. Det kändes intressant att efter att ha sprungit 16 km bitvis rusa fram... men det märks att jag har mer löpning i kroppen (och kanske att jag är ännu mer vältränad) jämfört med förra året för i år svarade benen annorlunda jämfört med då, då fick benen nästan chock när det bar av nerför backen i högsta fart, i år kändes det betydligt behagligare, även om jag bitvis hade svårt att hinna med Julia. Jag blir så imponerad av alla dessa barn som deltar i Val(p)oxen, vilken härlig energi och glädje och springet i benen bara finns där som något naturligt och självklart!

Hela min kropp tycker verkligen om yoga, jag är så glad och nöjd för och att även den typen av träning får och ges plats igen. Alla pass behöver verkligen inte - och ska inte ligga nära maxpuls eller max ansträngning. Jag tror att yogan påverkar och har effekter på mig, på ett sätt som jag inte ens själv förstår.

Månaden har även inneburit start på odlandet på min kolonilott. Förra året var det en del i min utmaning, jag upptäckte att jag tyckte att det var både roligt, rogivande och gott så klart, så även i år ser jag fram mot egen odlade grönsaker. Det är spännande att prova nya saker tycker jag, och att sedan upptäcka att man tycker om det och gärna något som man vill fortsätta med.

Önskar dig en skön Juni månad!

Anna-Lena

Juni 2010

Det är härligt att ta ut glädjen i förskott! Då får man njuta av den flera gånger om! Mitt första Marathon är genomfört och det gick så bra! Precis som jag skrivit tidigare så är det fascinerande vad kroppen klarar av! Inte ”bara” klarar av förresten utan att det samtidigt kan kännas riktigt behagligt i kroppen. Trodde väl aldrig att jag skulle uttrycka att det kan vara, till stora delar, behagligt och riktigt roligt och spännande att springa ett Marathon. På min mentala måltavla stod det 4.27.38, verklighetens måltavla hamnade på 4.31.39. Trots att det blev några minuter extra i verkligheten så kan jag summera det hela med att jag är suuupernöjd. Bilden och känslan som jag hade av att det skulle gå bra blev verklighet! Eller om det är möjligt gick det till och med ännu bättre!

Några dagar innan loppet kände mig så mentalt fokuserad, laddad och samtidigt tankspridd. Kan berätta om en liten episod. Skulle på torsdagen innan loppet åka in till Stockholm för att hämta min nummerlapp för att ha sådana detaljer klara inför dagen D. När jag var på väg upp för perrongen i Knivsta kom jag på: F*n! Startbeviset ligger hemma! Snabbt hem och hämtade det! Funderade var jag hade tankarna någonstans! Var sedan noga med att sätta mig på rätt tåg och åka åt rätt håll, man kunde ju aldrig veta ;-)! Förutom den mentala fokuseringen blev det dagarna innan mindre träning och mer vila. Körde step på tisdagen (istället för dance), hade även tänkt att gå på yoga på onsdagmorgon men då hade jag lyckats (i mitt förvirrade tillstånd) att boka in ett möte så någon Formyoga blev det inte. Däremot har jag använt mig av lite yoga övningar hemma under en period, bla. av solhälsningen, utåtgående och inåtgående triangeln, löparstretch. Jag har även haft några olika stretchövningar. Under en längre period har jag mer eller mindre kontinuerligt stretchat vaderna och insida lår och drygt en vecka innan Maran la jag även till stretch av bak- och framsida lår.

Dagarna innan blev det även fokus på att få i mig mer kolhydrater än annars. Min kropp funderade nog vad det var frågan eftersom jag annars äter relativt lite kolhydrater. Efter att ha ökat på förmiddagsmellanmålet för att sedan äta en pasta sallad till lunch kände jag mig mer en mätt, men så läste jag nåt´ som i mina öron lät bra: ”det handlar om att kolhydratladda inte om att kolhydratproppa”! Kände mig mer avspänd med tanke på kosten även om jag hällde i mig Vitargo (kolhydratdryck) dagarna innan loppet.

Så kom då äntligen dagen D. Det var en blandning av totalt lugn i kroppen till total nervositet! Jag valde att äta min ”vanliga” frukost för att sedan göra de sista förberedelserna som att tex. ta på förebyggande compeed plåster på fötterna. Vet inte hur många gånger jag försäkrade mig om att jag packat ner nummerlappen i väskan innan jag promenerade ner till tåget, kände mig just då så nervös, ville bara iväg. På väg till tåget träffade jag min fantastiske PT! Fick med mig några sista goda råd och tips, det kändes bra! Nu kände jag mig om möjligt ännu mer laddad (och ännu mer nervös)!

Upp på perrongen och vad möts jag av där? Jo, stopp i trafiken pga. olycka i Rotebro! Hjälp! Vad göra? Det här kändes inte som en bra start och uppladdning! Det hela löste sig som tur var på bästa sätt, jag var ju inte precis ensam som skulle in till Stockholms Marathon, en tjej vid namn Camilla ringde sina föräldrar som kom och hämtade upp oss och skjutsade oss till Solna där vi kunde hoppa på tunnelbanan för vidare färd till starten. Vi hade varit ute i god tid så jag hade fortfarande gott om tid när jag anlände till startområdet. Passade på att äta lite, dricka, koppla av och gå på toa hur många gånger som helst innan det var dags att lämna ifrån mig väska med överdragskläder och bege mig till startfållan.

Nu kände jag mig så lugn och fokuserad! Det blev en stunds väntan innan så äntligen startskottet ljöd! Det var jätte trångt i starten och det tog ca. 3 minuter innan jag kom fram till startlinjen. Som tur är börjar den faktiska tiden räknas först då! Det tog inte alls lång stund förrän startfältet bredde ut sig och jag kom in i mitt egna tempo. I stort sätt direkt började det göra ont i en häl och i benhinnor. Hjälp! Vad var nu detta? Tack och lov så släppte det lika fort som det hade kommit, kanske var det bara en mental nyck? Jag kom snabbt in i mitt egna, sköna, behagliga tempo! Och i min mentala bubbla. Kom på mig själv fler gånger under loppet med att tänka ” men fattar Du vad BRA det känns? Och hur BRA det går? Kunde bara konstatera att JAAA, det gör det verkligen! Stegen var lätta och avspända, andningen lugn och jämn! Jag hade ett skönt, behagligt flyt!

Men visst fanns det stunder då det gjorde ont i framförallt baksida lår och knän (Västerbron 2:a varvet!) men då började jag titta på dom runt omkring och tänkte att dom hade ännu mer ont och att oj vad ansträngda och flåsiga dom var bredvid mig medan jag andades med lugn och skön andhämtning ( så var det det här med tankens kraft...) Sedan scannade jag igenom min egna kropp och kunde konstatera att vaderna kändes bra, huvudet, axlar, rygg osv. Sedan blev det fokus på andningen och energisnurran i magen. Kom in i flytet igen. När jag sedan så småningom närmade mig och fick syn på Stadion, ja den känslan är nästan obeskrivlig, ”jag har fixat det!!!” Att sedan komma in på Stadion och känna att stegen och hastigheten ökades på... jag kan säga att tårarna var nära när jag passerade mållinjen, vilken mäktig, härlig, känsla...! Och att sedan få den fina medaljen!

Strax efter gick det inte att missta sig på var låren befann sig, baksida lår gjorde ont och knäna var stela!

Tack och lov släppte den obehagliga känslan i låren efter att jag fått fortsätta att gå ett tag. Efter målgång fick vi alla en påse med lite smått och gott, bla. nötter, russin, proteindryck och en fin t-shirt med ett stort tryck som bevisade vår prestation! Hämtade väskan med ombyte, därefter proteindryck och en skön dusch innan det var dags att ta mig till tunnelbanan för vidare transport hem till Knivsta. Trots förebyggande omplåstring hade jag några ömmande vattenblåsor på fötterna och alla naglar var blåa. Som tur var berodde nagelfärgen på nagellack och ingenting annat men vattenblåsorna gjorde att sandalerna som jag så ordningsamt packat med mig inte alls kändes så sköna som jag förväntat mig att de skulle, hur som helst så var det skönt att inte behöva trycka ner mina ömmande fötter i gympaskorna igen!

Jag trodde att jag skulle ha stora svårigheter att gå, minst i en vecka efter loppet och att det inte skulle bli aktuellt med någon direkt träning .Var på massage på måndagen, visst var jag lite öm här och där i musklerna men med tanke på att jag hade sprungit Maran 2 dagar innan så kändes benen och kroppen i övrigt ”fantastiskt bra”, tisdagen bjöd på en skön runda i gymmet med lätta vikter och fler repetitioner och på onsdagen kändes det i stort sett som vanligt i min kropp så morgonen började med yoga och på kvällen bestämde jag mig för att gå ner och köra ett lugnt boxpass. Nåja, lugnt och lugnt.... det är svårt att köra lugnt på ett boxpass och ännu svårare är det när man känner sig ”hög” på endorfiner och härlig energi och vinnarkänsla!

Tack vare ett perfekt träningsupplägg kan jag konstatera att jag fått uppleva, genomföra och njuta av mitt första men inte sista Marathon och det känns skönt att min träningsfilosofi och mitt träningskoncept fungerar: träna, njut och ha kul!

Jag njuter av loppet och upplevelsen och redan nu är jag sugen på något nytt lopp... få se vad det kan tänkas bli... har ännu inte bestämt mig.

//Anna-Lena

Juni 2010

Det är härligt att ta ut glädjen i förskott! Då får man njuta av den flera gånger om!

Mitt första Marathon är genomfört och det gick så bra! Precis som jag skrivit tidigare så är det fascinerande vad kroppen klarar av! Inte "bara" klarar av förresten utan att det samtidigt kan kännas riktigt behagligt i kroppen. Trodde väl aldrig att jag skulle uttrycka att det kan vara, till stora delar, behagligt och riktigt roligt och spännande att springa ett Marathon. På min mentala måltavla stod det 4.27.38, verklighetens måltavla hamnade på 4.31.39. Trots att det blev några minuter extra i verkligheten så kan jag summera det hela med att jag är suuupernöjd. Bilden och känslan som jag hade av att det skulle gå bra blev verklighet! Eller om det är möjligt gick det till och med ännu bättre!

Förutom den mentala fokuseringen blev det dagarna innan mindre träning och mer vila. Körde step på tisdagen (istället för dance), hade även tänkt att gå på yoga på onsdagmorgon men då hade jag lyckats (i mitt förvirrade tillstånd) att boka in ett möte så någon Formyoga blev det inte. Däremot har jag använt mig av lite yoga övningar hemma under en period, bla. av solhälsningen, utåtgående och inåtgående triangeln, löparstretch. Jag har även haft några olika stretchövningar. Under en längre period har jag mer eller mindre kontinuerligt stretchat vaderna och insida lår och drygt en vecka innan Maran la jag även till stretch av bak- och framsida lår.

Dagarna innan blev det även fokus på att få i mig mer kolhydrater än annars. Min kropp funderade nog vad det var frågan eftersom jag annars äter relativt lite kolhydrater. Efter att ha ökat på förmiddagsmellanmålet för att sedan äta en pasta sallad till lunch kände jag mig mer en mätt, men så läste jag nåt´ som i mina öron lät bra: "det handlar om att kolhydratladda inte om att kolhydratproppa"! Kände mig mer avspänd med tanke på kosten även om jag hällde i mig Vitargo (kolhydratdryck) dagarna innan loppet.

Så kom då äntligen dagen D. Det var en blandning av totalt lugn i kroppen till total nervositet! Jag valde att äta min "vanliga" frukost för att sedan göra de sista förberedelserna som att tex. ta på förebyggande compeed plåster på fötterna. Vet inte hur många gånger jag försäkrade mig om att jag packat ner nummerlappen i väskan innan jag promenerade ner till tåget, kände mig just då så nervös, ville bara iväg.

På väg till tåget träffade jag min fantastiske PT! Fick med mig några sista goda råd och tips, det kändes bra! Nu kände jag mig om möjligt ännu mer laddad (och ännu mer nervös)!

Nu kände jag mig så lugn och fokuserad! Det blev en stunds väntan innan så äntligen startskottet ljöd! Det var jätte trångt i starten och det tog ca. 3 minuter innan jag kom fram till startlinjen. Som tur är börjar den faktiska tiden räknas först då! Det tog inte alls lång stund förrän startfältet bredde ut sig och jag kom in i mitt egna tempo. I stort sätt direkt började det göra ont i en häl och i benhinnor. Hjälp! Vad var nu detta? Tack och lov så släppte det lika fort som det hade kommit, kanske var det bara en mental nyck? Jag kom snabbt in i mitt egna, sköna, behagliga tempo! Och i min mentala bubbla. Kom på mig själv fler gånger under loppet med att tänka " men fattar Du vad BRA det känns? Och hur BRA det går? Kunde bara konstatera att JAAA, det gör det verkligen! Stegen var lätta och avspända, andningen lugn och jämn! Jag hade ett skönt, behagligt flyt!

Att sedan komma in på Stadion och känna att stegen och hastigheten ökades på... jag kan säga att tårarna var nära när jag passerade mållinjen, vilken mäktig, härlig, känsla...! Och att sedan få den fina medaljen!

Strax efter gick det inte att missta sig på var låren befann sig, baksida lår gjorde ont och knäna var stela!

Jag trodde att jag skulle ha stora svårigheter att gå, minst i en vecka efter loppet och att det inte skulle bli aktuellt med någon direkt träning .Var på massage på måndagen, visst var jag lite öm här och där i musklerna men med tanke på att jag hade sprungit Maran 2 dagar innan så kändes benen och kroppen i övrigt "fantastiskt bra", tisdagen bjöd på en skön runda i gymmet med lätta vikter och fler repetitioner och på onsdagen kändes det i stort sett som vanligt i min kropp så morgonen började med yoga och på kvällen bestämde jag mig för att gå ner och köra ett lugnt boxpass. Nåja, lugnt och lugnt.... det är svårt att köra lugnt på ett boxpass och ännu svårare är det när man känner sig "hög" på endorfiner och härlig energi och vinnarkänsla!

Jag njuter av loppet och upplevelsen och redan nu är jag sugen på något nytt lopp... få se vad det kan tänkas bli... har ännu inte bestämt mig.

//Anna-Lena

Forts. Juni

Jag har cyklat Vättern ... men i hallen står Engelbrekt och tjurar (för den oinvigde så är det min cykel). För ca. ett halvår sedan hade jag Maran i blickfånget. Att inom en 2 veckors period både springa en Mara och cykla Vätternrundans 30 mil kändes inte rimligt. Dvs. det kändes inte rimligt DÅ.

Undrar om jag hade planerat och tänkt annorlunda kring årets Vätternrunda om jag hade vetat hur bra det skulle kännas efter Maran? Undrar hur jag kommer att göra nästa år?

Årets runda bjöd på en mental resa runt sjön. Jag följde några fantastiska cyklister via SMS, när det pep till i telefonen att de startat spred sig en obeskrivlig känsla i kroppen samtidigt som det dök upp en oväntad längtan till att jag också hade velat vara där (dvs. fysiskt, för mentalt var jag ju där.) När telefonen många timmar senare återigen pep och jag fick reda på att Medevi passerats for det återigen en obeskrivlig känsla genom kroppen, någon sorts blandning av glädje och nervositet. Nu skulle de snart vara i MÅL. Det kändes som jag själv hade svängt in på de små kringelikrok vägarna för att strax komma ut på den stora vägen igen och närma mig mål...

När så telefonen signalerade målgång kändes det verkligen toppen!!! Oh, yes, 30 mil genomförda, vilken härlig, fantastisk bedrift, samtidigt undrade jag hur "mina" cyklister mådde? Hade det blivit det loppet som de själva hade tänkt? Jag hoppades verkligen det!

Det kan tyckas långt att cykla 30 mil, och ja visst 30 mil är 30 mil. Men Vättern rundan är verkligen som en stor folkfest och något som bör upplevas på plats anser jag! Själv har jag fått uppleva 6 stycken rundor hittills, den första genomfördes tillsammans med Ultra, en fin damcykel med breda däck, pakethållare osv. Första rundan skulle man kunna säga att blev en förberedelse inför det årets Vansbrosimning. Det spöregnade. Mina övriga rundor har jag och Engelbrekt gjort sällskap.

Själv har jag snabbt kommit in i min vanliga träningsrytm efter Maran. Det förvånar mig att känslan av att vara återhämtad har infunnit sig så snabbt. Jag fick en liten dipp efter 1 ½ vecka, den tog sig i uttryck i att jag kände mig lite tung/trött i kroppen och jag fick ett par dagar med kolhydratsnojja, ett märkligt sug efter godis och cocacola, jag som inte ens tycker om cocacola och sällan äter godis... Kanske var det kroppens sätt att signalera att jag hade gått lite väl snabbt fram efter Maran och kanske inte fått i mig tillräckligt med energi? Jag valde att plocka in 3 dagars vila, vilket gjorde gott! Kolhydratsuget försvann och träningsrytmen har återigen infunnit sig och kroppen svarar så som jag är van.

Något som också förvånar mig är att jag, 2 veckor efter Maran, upplevde den så avlägsen, det kändes som det var evigheter sedan som jag genomfört den. Nya mål har börjat ta form... har planer på att springa Stockholmhalvmarathon och Lidingöloppet. Båda loppen går i september.

På mina träningspass känner jag mig oftast stark och väldigt fokuserad och samtidigt infinner sig den här sköna känslan av flöde och energi, "att bara vara". Jag tycker så mycket om den! Det är en känsla som är svår att beskriva tycker jag, samtidigt som jag känner mig så totalt närvarande så känns det samtidigt som jag är någon helt annanstans på nåt vis, somliga skulle kanske kalla det för flow.

Jag upplever och tror att yogan gör mig starkare på alla sätt. Tänkte på det här i veckan, då morgonen hade startat med yoga och på kvällen fick jag verkligen njuta av ett fantastiskt skönt, intensivt boxpass, det kändes som om jag hade kunnat hålla på i i evigheter. Jag bara befann mig i det här sköna flödet... fylld och omgiven av min härliga energisnurra... kraftfulla slag... på passet dök ibland även mina speciella laddnings ord upp (som jag sedan tidigare ankrat in). Dessa ord har en fascinerande och nästan magisk effekt på hela mig.

Jag har ju tidigare berättat om min övertygelse om tankens kraft. För den som vill utvecklas ännu mer vill jag verkligen rekommendera olika typer av mentalträning. Förutom att det finns en rad olika böcker i ämnet så har Niki, Anna och Danne flera konkreta tips och övningar som kan få helt oväntade, oanade effekter. Inte bara helt oväntade och oanade effekter utan även snabba, varaktiga resultat.

Semester och ledighet närmar sig. dvs. semester och ledighet från arbetet och det ska bli så skönt! Självklart kommer min träning att fortsätta även under sommarledigheten och se ut ungefär så som den brukar dvs. lust, glädje, variation: styrka, kondition, smidighet!

Önskar Dig en skön Juli månad, fylld med sådant som Du tycker om!

Anna-Lena