form träning & hälsa i Knivsta träning naprapati massage,

AnnaLena

MÅL

Bli smidigare
Öka muskelmassa
Stockholm marathon (42195 meter)

2009 års utmaning innebar inte ett slut för mig den 31 december utan den vill jag även ta med mig in i 2010;
Min utmaning är att jag ska UTMANA MIG SJÄLV I MÄSTERSKAPSTRIADEN;

jag lever fullt ut i tanke, känsla, kropp. ALLT är möjligt!

Jag tror att det här är en utmaning som kommer att följa mig, för mig känns det viktigt och betydelsefullt att skapa och ha en god balans i tillvaron, i mitt liv. Att LEVA, HÄR och NU. Att fundera kring vad jag verkligen vill...? Det är inte alltid helt lätt. Självklart är det flera delar som är viktiga och betydelsefulla för mig för att skapa den här balansen. Jag har redan nu några konkreta mål men jag är också övertygad om att nya tankar kommer att skapa nya mål under resans gång.

Jag har även några ord/tankar som jag vill ta med mig in i utmaningen och det är "hälsoutveckling - utveckla hälsa" & " göra/uppleva/prova nya saker", det är lite som en rebus för mig eller kanske pusselbitar/ledtrådar, vi får se vad det kommer att innebära, just nu har jag det inte helt klart för mig. Och sist men inte minst "LEV-LEVA"!

Mål 2010
Mål 1;

Jag ska bli ännu smidigare i kroppen. Jag ska kunna gå ner från huvudstående till brygga.
Hur? Genom att jag tränar och gör övningar som ökar smidigheten.
Varför? Kombinationen av styrka, kondition och smidighet i kroppen tror jag är en suverän kombination för mig, både när det gäller vardaglig rörelse och i olika träningssammanhang som t.ex; vid löpning och box. Detta med att gå ner från huvudstående till brygga är "bara" en rolig grej som jag vill kunna!

Mål 2;

Jag ska öka i muskelmassa/styrka.
Hur? Jag ska fortsätta att träna 2-3 styrkepass/vecka.
Varför? Jag tycker om att styrketräna! Jag vill utvecklas vidare och jag vill fortsätta att ha en vältränad kropp och bli ännu starkare!

Mål 3;

Jag ska genomföra Stockholm Marathon.
Hur? Jag kommer att fortsätta att träna varierat och med det som jag tycker är roligt!
Varför? Jag har aldrig tidigare sprungit ett Marathon, jag vill genomföra ett lopp som jag tidigare inte gjort, prova/göra något nytt! Det känns som en verklig utmaning och ett härligt springäventyr för mig!
Anna-Lena E

Januari
Inte trodde jag att jag redan nu skulle kunna berätta att en av mina utmaningar/delmål redan skulle vara uppfyllda nämligen att; gå ner från huvudstående till brygga! Och att även nya utmaningar/mål har skapats. Jag är själv förvånad över hur lätt och snabbt det gick att nå den här delutmaningen. Min inre bild har jag haft helt klar för mig; jag har sett mig själv i slutpositionen (ståendes i brygga), men även om man har den inre bilden helt klar för sig så ska ju även den fysiska kroppen fixa det så jag trodde att jag skulle nå målet om någon månad eller kanske till sommaren. Men som sagt; NU (22/1) är det uppnått och vägen dit har varit rolig!

Min (målmedvetna) smidighetsträning och vägen mot delmålet fick en härlig, flygande start, både bildligt och bokstavligt , här i början av januari. PT-pass med Niki. Alltid lika roligt och inspirerande! Jag bjöds på alla möjliga och (o)möjliga övningar. Roliga och annorlunda övningar och rörelser, jämfört med det som jag oftast brukar göra. Kunde konstatera att någon akrobat är jag verkligen inte, inte ännu i alla fall ;-), och mitt smidighetsmål verkar vara ett klokt mål för mig. Stundtals visste jag knappt vad som var upp - ner, fram - bak vare sig hos mig själv eller i salen. Men snurret försvann efter ett tag likaså fungerade samordningen av rörelserna även de (ibland) bättre.

Framåtkullerbyttorna var väl det som just då gick bäst. En annan övning var att jag skulle stå upp och liksom först dyka ner på händerna för att sedan slå över i kullerbytta, till en början funderade jag; hur långt ÄR det egentligen ner till golvet, det kändes till en början avgrundsdjupt, hur i hela värden skulle jag bete mig för att komma ner! Men...

efter några anspända satsningar lät jag kroppen bara göra, lustigt hur mycket bättre det gick då och hur mycket lättare det kändes! Mina landningar i de olika övningarna kunde man inte missta sig på; de hördes och var inte särskilt graciösa. Dagen efter detta pass fortsatte smidighetsträningen (min nacke kändes dock verkligen allt annat än smidig just då), denna gång hemma i vardagsrummet tillsammans med min ljuvliga kompis (5 år) med dans och kullerbyttor! Det känns bra att ha en kropp som kan vara med på lek och aktivitet, smidig och lätt! Och tänk hur lätt och graciöst det kan se ut när andra gör kullerbyttor...

Jag har även hunnit med ett kullerbyttor/djupdykningar/försök till att stå på huvudet-pass på egen hand. Det fungerade riktigt bra, kanske lite mjukare och graciösare, jämfört med första passet. Och igår, när det återigen var dags för favoritpasset, och min fantastiske PT sa att han tänkte att jag innan passets slut skulle nå mitt delmål så for det genom mitt huvud "Ehh, jaha, hur då, redan, var det möjligt?" Och ja visst det var fullt möjligt! Självklart känns det roligt att lyckas samtidigt som jag känner mig lite överrumplad över hur lätt och snabbt det gick kanske nästan lite för lätt... Tänk om det är så med alla mål som skapas, att jag/man når dem snabbt, lätt och enkelt!? Jag fick med mig en ny utmaning redan igår som jag självklart antagit!

"Jag ska från huvudstående ta mig upp till handstående som följs av en nedrullning".
Det här kommer att bli intressant och roligt, även för den som tittar på! Steg nummer ett är just nu att jag ska öva på att hålla stabilitet och balans i huvudstående.
Just nu är jag inne i en fas då jag känner att jag vill ha utmaningar här och nu, så det känns toppen att redan nu ha ett nytt mål/delmål att jobba med! Inspirerande och roligt!

Må gott! Vi ses på Form!
Anna-Lena

Februari
Så var det dags för en ny lägesrapport. Kan börja med att säga att februari månad har gått så fort tycker jag! I början av månaden fyllde jag år! Kan tyckas konstigt att skriva om det här. Men jag fyllde 9 fantastiska Formår! Det är en viktig dag för mig!

I senhöstas trodde jag att det här skulle vara en månad som skulle innebära ett avslut på en av mina klassikerrundor d.v.s; skidåkning mellan Sälen och Mora. Men så blev det inte!

Förra året vid den här tiden hade jag under flera veckor varit redo för just den utmaningen, jag hade redan i början av februari mentalt befunnit mig i Eldris, loppet hade gått kanon, det var bara 9 km. kvar till mål... kroppen kändes stark... min mentala bild hade jag helt klart för mig... det var bara det att när det äntligen var dags att få åka på riktigt så befann jag mig mer eller mindre orörlig hemma på soffan! Många i min omgivning kom med uppmuntrande (?) kommentarer att det kommer ju fler Vasa lopp...

och ja visst är det så! Och i höstas och tidigt i vintras så trodde jag alltså att planen var att åka i år... men vid närmare eftertanke kände jag att nej, jag har faktiskt ingen LUST . Trots det allra bästa tänkbara förutsättningar detta år; med massor med snö och en frisk, vältränad stark kropp så blev valet, efter lite velande att inte åka. Jag vill göra andra saker! Ha andra utmaningar! Och det beslutet känns helt rätt just nu!

Träningen flyter på! Jag har ett "lyxproblem" och det är att jag vill göra så mycket så det är inte helt lätt att få in all den (sortens)träning som jag vill under en vecka. Nu under februari har det blivit lite mindre "ren" styrketräning (läs gymträning) än jag vill och önskar. Just nu har det blivit många dans/steppass och självklart boxpass, en del styrketräning och naturligtvis de passen som ligger högst upp på den långa listan över favoritpass mina PT-pass!

Nu är min plan att använda mig av split program, dvs. jag delar upp gymprogrammen mer så att varje tillfälle tar kortare tid så att jag kan kombinera det med mina andra pass, det är viktigt för mig att få göra det jag vill och samtidigt ha kvalité i min träning, jag är ju lycklig lottad som (faktiskt) alltid tycker att min träning är rolig och inspirerande! Lusten och variationen är viktiga delar för mig! Min smidighetsträning går vidare... har dagligen börjat med några speciella stretchövningar för att bli ännu smidigare, eller få bort stelhet om man så vill ;-). Jag brukar kombinera mitt stykepass på söndagarna med olika övningar i salen. Allt från att öva mig att stå på huvudet (hålla balans och stabilitet) till andra balans och smidighetsövningar. Ibland fungerar huvudstående riktigt bra och ibland faller jag som en fura. Jag har även tänkt på och märkt att jag även kan öva på balans. Det är också bra för mig! Så sent som idag, 28/3, lyckades jag att stå knästående, "en hel evighet", på bollen! Yes! Jag blir helt imponerad av mig själv ;-)!

Tanken är att jag så småningom ska göra hantelpressar också (har faktiskt lyckats med 1,25 kg. vikter en gång...) 29;e januari fick jag möjlighet att prova denna "akrobatiska övning" för första gången, då assisterad av min fantastiske coach och PT. Då var det allt annat än en hel evighet! Var det en millisekund kanske?!... när jag väl lyckats komma upp på bollen (Niki fick mer eller mindre knuffa upp mig)! Jag märker att jag verkligen kan bli glad över alla dessa framsteg, de kan kanske för somliga tyckas som "litet, smått" men för mig känns det "stort"! Ibland har jag själv funderat vad som driver mig, vad det är som gör att jag känner mig så glad, vad det är som gör att det känns så "stort" med alla dessa små framsteg? Ett annat ex. är när jag lyckades med bakåt kullerbyttor, då kände jag bara "YES"!

Under den här månaden har jag även börjat plugga! Roligt och inspirerande! Dels läser jag specialpedagogik på halvtid parallellt med mitt ordinarie arbete och så skulle jag kunna säga att jag läser konstvetenskap eller arkitektur om man så vill. Jag har nämligen påbörjat en kurs i anatomi och fysiologi och kroppen är verkligen som ett spännande, vackert konstverk eller ett ståtligt palats! Båda kurserna började (naturligtvis) samtidigt, så det har stundtals varit intensivt och snurrigt i huvudet på mig. Ett perfekt sätt att landa i tankar och reflektioner är just att träna tycker jag, då brukar det mesta klarna;-)!

Mars

3:e månaden i Utmaningen har passerat och det är dags för en lägesrapport.

Den gångna månaden har, precis som vanligt, bjudit på många härliga träningspass och det mesta i min träning flyter på så som jag vill. Jag har den senaste månaden varit tvungen att ta en paus i en del av min smidighetsträning när det gäller huvud - handstående osv, då en del av min rygg plötsligt inte är helt smidig för tillfället. Jag har en övertygelse om att kroppen fixar det mesta på egen hand men ibland kan det behövas extra hjälp utifrån och så har det varit för mig nu. Tack och lov för att det mesta i min träning fungerar och går hur bra som helst!

Jag har även upptäckt ett nytt sätt att hantera (och välkomna) mjölksyra ;-). När det bränner som värst är det inte alltid helt lätt att ha kreativa tankar tycker jag, tankar som kan dyka upp hos mig är typ: fy f*n vad det BRÄNNER, nej inte en rep. till!!! MEN jag tillhör ju en av dom som tror att tankens kraft är enorm;-) och så var det plötsligt någon/något som vid flera tillfällen istället bjudit in mjölksyran som en god vän: VÄLKOMMEN fantastiska mjölksyra!!! Knasigt?! Tycker inte jag, min hjärna vill ha roligt! Och gissa hur det blir med antal reps? Tanken kan vara värd att prova, den är inte alltid helt lätt ;-)!

Jag har börjat förbereda mig för Maran i juni: nya skor är inhandlade. Det är en bra början på vårens löpning. Hade tänkt ta min premiärrunda för några veckor sedan, då lördagen gästades av våren... tanken var då att jag under söndagen skulle få ge mig ut men då blev det vinter igen... så istället blev det löpbandet nere på Form istället. Efter det har det blivit ytterligare en del löpning på löpbandet, jag blev kompis med det under förra året. Tidigare har jag inte förstått vitsen med att stå på ett löpband när man kan vara ute och springa men de kompletterar verkligen varandra! Förra året var M:et i Form, som man ser framför sig när man springer på löpbandet, målportalen på Lidingöloppet nu är det målet på Stockholm Marathon, vägen dit känns lätt och enkel;-)!!! Och rolig;-)!!!

Nu tycks våren ha gjort sin entré på riktigt, jag ser fram mot kommande rundor! Önskar Dig en skön april månad!

//Anna-Lena

April

En tanke som ofta kommer till mig när jag tränar är TACK till min fantastiska kropp! Det är ju helt fascinerande vad kroppen kan och klara av, jag känner mig tacksam och stolt. Den här månaden har inneburit premiär på utelöpning för mig, det blev en härlig första runda med vårsol, fågelkvitter och årets första blåsippor och tussilago. Tanken var att jag skulle ha hunnit med betydligt fler springrundor nu i april än vad jag gjort, men en bihåleinflammation satt tillfälligt stopp både på löpträningen och på all annan träning också. Jag har en uppfattning om att kroppen är smart men jag kan inte påstå att det kändes särskilt smart hemma på soffan. Jag är ju van att träna ofta och 11/2 veckas uppehåll känns som en hel evighet, men nu lagom till månadsskiftet (april-maj) är jag igång igen. Mjukstartade i veckan med ett boxpass för att dagen efter få genomföra favoritpasset d.v.s. PT med Niki. Man kan onekligen mjukstarta på många olika sätt! Det är en skön känsla att känna att kroppen ”svarar”, tycker jag!

Jag hade glädjen att vara med på Spin of hope, efter det kände jag en längtan att få in spinning pass igen. Jag blev liksom påmind om hur skönt och bra det är! Jag har även blivit rekommenderad att genomföra yoga, från början har huvudsyftet varit att öka på smidigheten, även om jag vet sedan tidigare att det är toppenbra för mig på alla möjliga vis och inte ”bara” när det gäller smidighet/rörlighet. Så nu har både spinningen och yogan väckts till liv igen! Min plan är att genomföra yoga 1 gång i veckan framöver, spinningen lite mer sporadiskt, då löpningen kommer att få mer plats och utrymme istället.

Den här månaden har jag även gjort en mätning, jag använder mig sällan av vågen men den kan vara bra, anser jag, för att få en vägledning/riktning så att utvecklingen går åt det håll jag/man själv vill. Jag är en person som vill ha kvalitetsvikt, dvs. en bra fördelning mellan fett och muskler, ett av mina mål är ju också att lägga på mig mer muskelmassa. Mätningen visade på en positiv viktuppgång och en positiv viktnedgång: mer muskler, mindre fett! Det känns bra! Det som också känns bra är att ”resultaten” kommer av sig själv, jag behöver inte anstränga mig, däremot ger jag mig själv GODA, enkla förutsättningar, där några av delarna är att jag njuter av träning och äter god mat och den ekvationen stämmer.

Det är lite drygt en månad kvar tills det är dags för Stockholms Marathon. När jag formulerade det målet kändes det som en ”verklig utmaning” för mig och nu har det mer och mer övergått till att ”bara” kännas som en spännande upplevelse och ett härligt springäventyr för mig och inte alls som en utmaning. Kan tyckas konstigt. Men efter att ha tänkt tankarna högt så har jag förstått att utmaning och mål inte alltid behöver vara samma sak. På tal om mål så har jag också bestämt mig för att springa Valloxen runt nu i maj.

För nästan exakt ett år sedan fick jag en rolig uppgift av Niki: att sätta ihop några olika styrketräningspass, plötsligt upptäckte jag att oj, så spännande och roligt... synergister, antagonister, agonister osv.... jag kände att jag ville (skulle) lära mig ännu mer... då visste jag inte riktigt hur och på vilket sätt, nu ett år senare har jag precis avslutat min anatomi och fysiologi kurs, det är verkligen häftigt med sammanträffanden! Ibland tror jag att man kan formulera mål på ett omedvetet plan, som liksom ligger och gror och när de börjar växa och ta form så kommer de så småningom upp till ytan, det är inte alltid som man vet vilken riktning de kommer att ta.

Ha det gott!

//Anna-Lena

Mars
3:e månaden i Utmaningen har passerat och det är dags för en lägesrapport.
Den gångna månaden har, precis som vanligt, bjudit på många härliga träningspass och det mesta i min träning flyter på så som jag vill. Jag har den senaste månaden varit tvungen att ta en paus i en del av min smidighetsträning när det gäller huvud - handstående osv, då en del av min rygg plötsligt inte är helt smidig för tillfället. Jag har en övertygelse om att kroppen fixar det mesta på egen hand men ibland kan det behövas extra hjälp utifrån och så har det varit för mig nu. Tack och lov för att det mesta i min träning fungerar och går hur bra som helst!

Jag fortsätter med den variation som jag trivs med: step, dance, box, styrka osv. Den här månaden har jag också fått in gymträningen så som jag vill. Jag hade ju som plan att, den här månaden, använda mig mer av splitprogram för att få in den mängd styrketräning som jag vill men oftast har det blivit helkroppsprogram. Det har gått bra att kombinera det tillsammans med mina andra pass. Jag tycker om att styrketräna, tycker att det är skönt, mina pass har ofta hög intensitet, koncentration och fokus, jag har i stort sätt alltid ett färdigt program när jag kommer till gymmet. Ett bra träningsprogram/upplägg tror jag är A och O för att göra gymträningen givande, rolig och utvecklande! Styrkemässigt så känner jag mig just nu stark, det känns bra!
Jag har även upptäckt ett nytt sätt att hantera (och välkomna) mjölksyra ;-). När det bränner som värst är det inte alltid helt lätt att ha kreativa tankar tycker jag, tankar som kan dyka upp hos mig är typ: fy f*n vad det BRÄNNER, nej inte en rep. till!!! MEN jag tillhör ju en av dom som tror att tankens kraft är enorm;-) och så var det plötsligt någon/något som vid flera tillfällen istället bjudit in mjölksyran som en god vän: VÄLKOMMEN fantastiska mjölksyra!!! Knasigt?! Tycker inte jag, min hjärna vill ha roligt! Och gissa hur det blir med antal reps? Tanken kan vara värd att prova, den är inte alltid helt lätt ;-)!

Nu tycks våren ha gjort sin entré på riktigt, jag ser fram mot kommande rundor! Önskar Dig en skön april månad!
//Anna-Lena

April
En tanke som ofta kommer till mig när jag tränar är TACK till min fantastiska kropp! Det är ju helt fascinerande vad kroppen kan och klara av, jag känner mig tacksam och stolt.

Den här månaden har inneburit premiär på utelöpning för mig, det blev en härlig första runda med vårsol, fågelkvitter och årets första blåsippor och tussilago. Tanken var att jag skulle ha hunnit med betydligt fler springrundor nu i april än vad jag gjort, men en bihåleinflammation satt tillfälligt stopp både på löpträningen och på all annan träning också. Jag har en uppfattning om att kroppen är smart men jag kan inte påstå att det kändes särskilt smart hemma på soffan. Jag är ju van att träna ofta och 11/2 veckas uppehåll känns som en hel evighet, men nu lagom till månadsskiftet (april-maj) är jag igång igen. Mjukstartade i veckan med ett boxpass för att dagen efter få genomföra favoritpasset d.v.s. PT med Niki. Man kan onekligen mjukstarta på många olika sätt! Det är en skön känsla att känna att kroppen "svarar", tycker jag!

Jag hade glädjen att vara med på Spin of hope, efter det kände jag en längtan att få in spinning pass igen. Jag blev liksom påmind om hur skönt och bra det är! Jag har även blivit rekommenderad att genomföra yoga, från början har huvudsyftet varit att öka på smidigheten, även om jag vet sedan tidigare att det är toppenbra för mig på alla möjliga vis och inte "bara" när det gäller smidighet/rörlighet. Så nu har både spinningen och yogan väckts till liv igen! Min plan är att genomföra yoga 1 gång i veckan framöver, spinningen lite mer sporadiskt, då löpningen kommer att få mer plats och utrymme istället.

Den här månaden har jag även gjort en mätning, jag använder mig sällan av vågen men den kan vara bra, anser jag, för att få en vägledning/riktning så att utvecklingen går åt det håll jag/man själv vill. Jag är en person som vill ha kvalitetsvikt, dvs. en bra fördelning mellan fett och muskler, ett av mina mål är ju också att lägga på mig mer muskelmassa. Mätningen visade på en positiv viktuppgång och en positiv viktnedgång: mer muskler, mindre fett! Det känns bra! Det som också känns bra är att "resultaten" kommer av sig själv, jag behöver inte anstränga mig, däremot ger jag mig själv GODA, enkla förutsättningar, där några av delarna är att jag njuter av träning och äter god mat och den ekvationen stämmer.

Det är lite drygt en månad kvar tills det är dags för Stockholms Marathon. När jag formulerade det målet kändes det som en "verklig utmaning" för mig och nu har det mer och mer övergått till att "bara" kännas som en spännande upplevelse och ett härligt springäventyr för mig och inte alls som en utmaning. Kan tyckas konstigt. Men efter att ha tänkt tankarna högt så har jag förstått att utmaning och mål inte alltid behöver vara samma sak. På tal om mål så har jag också bestämt mig för att springa Valloxen runt nu i maj.

Ha det gott!
//Anna-Lena

Maj 2010

Så skönt med denna vår och försmak av sommaren! Jag tycker så mycket om denna ljuvliga grönska och fågelkvitter!

Ett av mina mål närmar sig; Marathon. Jag kan säga att jag redan nu har varit vid Stadion ett flertalgånger... i min inre bild är jag redan där... på målrakan... och det har gått så bra! I början när den här bilderna dök upp blev jag liksom nervös på mig själv och samtidigt kände jag mig väldigt glad och säker... men... krax, krax... vet inte om det var (olycks-)korparna som försökte kraxa fram något... "men hur i all världen kan du vara så säker på att det skulle/ska gå så bra, hallå, du ska faktiskt springa drygt 4 mil innan du kommer in på målrakan", men korparna tystnade och flög iväg väldigt snabbt ;-) ... och bilden... den är så tydlig... av att komma in där på målrakan... jag ser och känner känslan i hela kroppen...! Och ju mer tiden har gått så känner jag att det är helt okej att känna mig så här säker, nöjd och glad!

Någon måltid har inte funnits från början... målet är och har varit att helt enkelt genomföra och uppleva loppet... jag har sett måltavlan men inga siffror... men plötsligt dök det upp något oskarpt... jag kisade för att försöka få en klarare bild men den blev inte tydligare... men så plötsligt såg jag... tavlans siffror visar: _____ (ännu så länge är det några få utvalda som liksom jag vet vad det står på tavlan)....
Det här handlar inte om några matematiska uträkningar, milstider osv. utan om någonting helt annat och det ska bli så spännande!

När det gäller förberedelserna så har jag styrt det jag kan styra över, dvs. så har jag, som vanligt, tränat varierat och med det som jag tycker är roligt. Naturligtvis har det blivit en del löpning. Men det har inte varit något jagande efter mil och km, jag tror inte alls på den typen av träning. Några av träningsrundorna har varit kortare och några lite längre. Det är fascinerande hur synen på avstånd och sträckor kan förändras tycker jag. Nu när jag har stuckit ut på en mils runda har det känts hur bra som helst, en skön och bra träningsrunda och oftast ingen som helst träningsvärk efter. Tidigare har en mil känts så lång och inget jag direkt förknippat med en "vanlig" träningsrunda trots att jag sprungit Lidingöloppet. Då har milsrundan och allt däröver varit förknippad med olika lopp, typ Tjejmilen i augusti för att få in mer spring i benen till just Lidingöloppet.

Jag har vid många tillfällen matat mig själv med näring... tex.så har jag under träningspassen när allt bara stämmer, energin virvlar och allt känns lätt så har jag tänkt att precis så här kommer det att kännas.... och ibland har även måltiden dykt upp.

Jag har även förberett mig på hur träningsvärk kan kännas ;-) och riktig trötthet (utifall att). Och det sköna är att jag vet att jag fixar det också! Vid några av mina PT-pass den här månaden har jag överträffat mig själv nästan vilket är lätt med rätt coaching och support, tack Niki! Under passen har jag inte "bara" blivit trött utan snarare helt tom, stundtals i både muskler och huvud, det konstiga är att jag tycker så mycket om den här känslan! Och om man skulle mäta träningsvärken på en skala mellan 1-10 så blev det efter ett tungt benpass 12. Just nu tror jag faktiskt att jag hade mer träningsvärk efter det benpasset än jag kommer att ha efter Marathon ;-)

Förutom mina träningsrundor har jag även varit med i Valloxen runt, det är andra gången jag springer 16 km. sträckan. Jag tycker om loppet, banan är så fin och det är roligt när det händer något i Knivsta tycker jag. Målet inför årets lopp var att känna in ett skönt och lugnt "Marathontempo". Jag lyckades ganska bra med att ta det "lugnt", att springa i mitt egna tempo, men jag märkte också, och vet sen tidigare, hur lätt det är att dras med i för högt tempo särskilt i början av ett lopp. Värmen gjorde att det stundtals kändes slitsamt. Samtidigt känns det bra att få springa när det var så pass varmt om nu termometern visar på samma gradantal den 5 juni.

Förutom 16 km loppet så hade jag även i år glädjen och äran att vara med på knatteloppet tillsammans med min kompis Julia 5 år. Det kändes intressant att efter att ha sprungit 16 km bitvis rusa fram... men det märks att jag har mer löpning i kroppen (och kanske att jag är ännu mer vältränad) jämfört med förra året för i år svarade benen annorlunda jämfört med då, då fick benen nästan chock när det bar av nerför backen i högsta fart, i år kändes det betydligt behagligare, även om jag bitvis hade svårt att hinna med Julia. Jag blir så imponerad av alla dessa barn som deltar i Val(p)oxen, vilken härlig energi och glädje och springet i benen bara finns där som något naturligt och självklart!

Hela min kropp tycker verkligen om yoga, jag är så glad och nöjd för och att även den typen av träning får och ges plats igen. Alla pass behöver verkligen inte - och ska inte ligga nära maxpuls eller max ansträngning. Jag tror att yogan påverkar och har effekter på mig, på ett sätt som jag inte ens själv förstår.

Månaden har även inneburit start på odlandet på min kolonilott. Förra året var det en del i min utmaning, jag upptäckte att jag tyckte att det var både roligt, rogivande och gott så klart, så även i år ser jag fram mot egen odlade grönsaker. Det är spännande att prova nya saker tycker jag, och att sedan upptäcka att man tycker om det och gärna något som man vill fortsätta med.

Önskar dig en skön Juni månad!

Anna-Lena

Juni 2010

Det är härligt att ta ut glädjen i förskott! Då får man njuta av den flera gånger om! Mitt första Marathon är genomfört och det gick så bra! Precis som jag skrivit tidigare så är det fascinerande vad kroppen klarar av! Inte ”bara” klarar av förresten utan att det samtidigt kan kännas riktigt behagligt i kroppen. Trodde väl aldrig att jag skulle uttrycka att det kan vara, till stora delar, behagligt och riktigt roligt och spännande att springa ett Marathon. På min mentala måltavla stod det 4.27.38, verklighetens måltavla hamnade på 4.31.39. Trots att det blev några minuter extra i verkligheten så kan jag summera det hela med att jag är suuupernöjd. Bilden och känslan som jag hade av att det skulle gå bra blev verklighet! Eller om det är möjligt gick det till och med ännu bättre!

Några dagar innan loppet kände mig så mentalt fokuserad, laddad och samtidigt tankspridd. Kan berätta om en liten episod. Skulle på torsdagen innan loppet åka in till Stockholm för att hämta min nummerlapp för att ha sådana detaljer klara inför dagen D. När jag var på väg upp för perrongen i Knivsta kom jag på: F*n! Startbeviset ligger hemma! Snabbt hem och hämtade det! Funderade var jag hade tankarna någonstans! Var sedan noga med att sätta mig på rätt tåg och åka åt rätt håll, man kunde ju aldrig veta ;-)! Förutom den mentala fokuseringen blev det dagarna innan mindre träning och mer vila. Körde step på tisdagen (istället för dance), hade även tänkt att gå på yoga på onsdagmorgon men då hade jag lyckats (i mitt förvirrade tillstånd) att boka in ett möte så någon Formyoga blev det inte. Däremot har jag använt mig av lite yoga övningar hemma under en period, bla. av solhälsningen, utåtgående och inåtgående triangeln, löparstretch. Jag har även haft några olika stretchövningar. Under en längre period har jag mer eller mindre kontinuerligt stretchat vaderna och insida lår och drygt en vecka innan Maran la jag även till stretch av bak- och framsida lår.

Dagarna innan blev det även fokus på att få i mig mer kolhydrater än annars. Min kropp funderade nog vad det var frågan eftersom jag annars äter relativt lite kolhydrater. Efter att ha ökat på förmiddagsmellanmålet för att sedan äta en pasta sallad till lunch kände jag mig mer en mätt, men så läste jag nåt´ som i mina öron lät bra: ”det handlar om att kolhydratladda inte om att kolhydratproppa”! Kände mig mer avspänd med tanke på kosten även om jag hällde i mig Vitargo (kolhydratdryck) dagarna innan loppet.

Så kom då äntligen dagen D. Det var en blandning av totalt lugn i kroppen till total nervositet! Jag valde att äta min ”vanliga” frukost för att sedan göra de sista förberedelserna som att tex. ta på förebyggande compeed plåster på fötterna. Vet inte hur många gånger jag försäkrade mig om att jag packat ner nummerlappen i väskan innan jag promenerade ner till tåget, kände mig just då så nervös, ville bara iväg. På väg till tåget träffade jag min fantastiske PT! Fick med mig några sista goda råd och tips, det kändes bra! Nu kände jag mig om möjligt ännu mer laddad (och ännu mer nervös)!

Upp på perrongen och vad möts jag av där? Jo, stopp i trafiken pga. olycka i Rotebro! Hjälp! Vad göra? Det här kändes inte som en bra start och uppladdning! Det hela löste sig som tur var på bästa sätt, jag var ju inte precis ensam som skulle in till Stockholms Marathon, en tjej vid namn Camilla ringde sina föräldrar som kom och hämtade upp oss och skjutsade oss till Solna där vi kunde hoppa på tunnelbanan för vidare färd till starten. Vi hade varit ute i god tid så jag hade fortfarande gott om tid när jag anlände till startområdet. Passade på att äta lite, dricka, koppla av och gå på toa hur många gånger som helst innan det var dags att lämna ifrån mig väska med överdragskläder och bege mig till startfållan.

Nu kände jag mig så lugn och fokuserad! Det blev en stunds väntan innan så äntligen startskottet ljöd! Det var jätte trångt i starten och det tog ca. 3 minuter innan jag kom fram till startlinjen. Som tur är börjar den faktiska tiden räknas först då! Det tog inte alls lång stund förrän startfältet bredde ut sig och jag kom in i mitt egna tempo. I stort sätt direkt började det göra ont i en häl och i benhinnor. Hjälp! Vad var nu detta? Tack och lov så släppte det lika fort som det hade kommit, kanske var det bara en mental nyck? Jag kom snabbt in i mitt egna, sköna, behagliga tempo! Och i min mentala bubbla. Kom på mig själv fler gånger under loppet med att tänka ” men fattar Du vad BRA det känns? Och hur BRA det går? Kunde bara konstatera att JAAA, det gör det verkligen! Stegen var lätta och avspända, andningen lugn och jämn! Jag hade ett skönt, behagligt flyt!

Men visst fanns det stunder då det gjorde ont i framförallt baksida lår och knän (Västerbron 2:a varvet!) men då började jag titta på dom runt omkring och tänkte att dom hade ännu mer ont och att oj vad ansträngda och flåsiga dom var bredvid mig medan jag andades med lugn och skön andhämtning ( så var det det här med tankens kraft...) Sedan scannade jag igenom min egna kropp och kunde konstatera att vaderna kändes bra, huvudet, axlar, rygg osv. Sedan blev det fokus på andningen och energisnurran i magen. Kom in i flytet igen. När jag sedan så småningom närmade mig och fick syn på Stadion, ja den känslan är nästan obeskrivlig, ”jag har fixat det!!!” Att sedan komma in på Stadion och känna att stegen och hastigheten ökades på... jag kan säga att tårarna var nära när jag passerade mållinjen, vilken mäktig, härlig, känsla...! Och att sedan få den fina medaljen!

Strax efter gick det inte att missta sig på var låren befann sig, baksida lår gjorde ont och knäna var stela!

Tack och lov släppte den obehagliga känslan i låren efter att jag fått fortsätta att gå ett tag. Efter målgång fick vi alla en påse med lite smått och gott, bla. nötter, russin, proteindryck och en fin t-shirt med ett stort tryck som bevisade vår prestation! Hämtade väskan med ombyte, därefter proteindryck och en skön dusch innan det var dags att ta mig till tunnelbanan för vidare transport hem till Knivsta. Trots förebyggande omplåstring hade jag några ömmande vattenblåsor på fötterna och alla naglar var blåa. Som tur var berodde nagelfärgen på nagellack och ingenting annat men vattenblåsorna gjorde att sandalerna som jag så ordningsamt packat med mig inte alls kändes så sköna som jag förväntat mig att de skulle, hur som helst så var det skönt att inte behöva trycka ner mina ömmande fötter i gympaskorna igen!

Jag trodde att jag skulle ha stora svårigheter att gå, minst i en vecka efter loppet och att det inte skulle bli aktuellt med någon direkt träning .Var på massage på måndagen, visst var jag lite öm här och där i musklerna men med tanke på att jag hade sprungit Maran 2 dagar innan så kändes benen och kroppen i övrigt ”fantastiskt bra”, tisdagen bjöd på en skön runda i gymmet med lätta vikter och fler repetitioner och på onsdagen kändes det i stort sett som vanligt i min kropp så morgonen började med yoga och på kvällen bestämde jag mig för att gå ner och köra ett lugnt boxpass. Nåja, lugnt och lugnt.... det är svårt att köra lugnt på ett boxpass och ännu svårare är det när man känner sig ”hög” på endorfiner och härlig energi och vinnarkänsla!

Tack vare ett perfekt träningsupplägg kan jag konstatera att jag fått uppleva, genomföra och njuta av mitt första men inte sista Marathon och det känns skönt att min träningsfilosofi och mitt träningskoncept fungerar: träna, njut och ha kul!

Jag njuter av loppet och upplevelsen och redan nu är jag sugen på något nytt lopp... få se vad det kan tänkas bli... har ännu inte bestämt mig.

//Anna-Lena

Juni 2010

Det är härligt att ta ut glädjen i förskott! Då får man njuta av den flera gånger om!

Mitt första Marathon är genomfört och det gick så bra! Precis som jag skrivit tidigare så är det fascinerande vad kroppen klarar av! Inte "bara" klarar av förresten utan att det samtidigt kan kännas riktigt behagligt i kroppen. Trodde väl aldrig att jag skulle uttrycka att det kan vara, till stora delar, behagligt och riktigt roligt och spännande att springa ett Marathon. På min mentala måltavla stod det 4.27.38, verklighetens måltavla hamnade på 4.31.39. Trots att det blev några minuter extra i verkligheten så kan jag summera det hela med att jag är suuupernöjd. Bilden och känslan som jag hade av att det skulle gå bra blev verklighet! Eller om det är möjligt gick det till och med ännu bättre!

Förutom den mentala fokuseringen blev det dagarna innan mindre träning och mer vila. Körde step på tisdagen (istället för dance), hade även tänkt att gå på yoga på onsdagmorgon men då hade jag lyckats (i mitt förvirrade tillstånd) att boka in ett möte så någon Formyoga blev det inte. Däremot har jag använt mig av lite yoga övningar hemma under en period, bla. av solhälsningen, utåtgående och inåtgående triangeln, löparstretch. Jag har även haft några olika stretchövningar. Under en längre period har jag mer eller mindre kontinuerligt stretchat vaderna och insida lår och drygt en vecka innan Maran la jag även till stretch av bak- och framsida lår.

Dagarna innan blev det även fokus på att få i mig mer kolhydrater än annars. Min kropp funderade nog vad det var frågan eftersom jag annars äter relativt lite kolhydrater. Efter att ha ökat på förmiddagsmellanmålet för att sedan äta en pasta sallad till lunch kände jag mig mer en mätt, men så läste jag nåt´ som i mina öron lät bra: "det handlar om att kolhydratladda inte om att kolhydratproppa"! Kände mig mer avspänd med tanke på kosten även om jag hällde i mig Vitargo (kolhydratdryck) dagarna innan loppet.

Så kom då äntligen dagen D. Det var en blandning av totalt lugn i kroppen till total nervositet! Jag valde att äta min "vanliga" frukost för att sedan göra de sista förberedelserna som att tex. ta på förebyggande compeed plåster på fötterna. Vet inte hur många gånger jag försäkrade mig om att jag packat ner nummerlappen i väskan innan jag promenerade ner till tåget, kände mig just då så nervös, ville bara iväg.

På väg till tåget träffade jag min fantastiske PT! Fick med mig några sista goda råd och tips, det kändes bra! Nu kände jag mig om möjligt ännu mer laddad (och ännu mer nervös)!

Nu kände jag mig så lugn och fokuserad! Det blev en stunds väntan innan så äntligen startskottet ljöd! Det var jätte trångt i starten och det tog ca. 3 minuter innan jag kom fram till startlinjen. Som tur är börjar den faktiska tiden räknas först då! Det tog inte alls lång stund förrän startfältet bredde ut sig och jag kom in i mitt egna tempo. I stort sätt direkt började det göra ont i en häl och i benhinnor. Hjälp! Vad var nu detta? Tack och lov så släppte det lika fort som det hade kommit, kanske var det bara en mental nyck? Jag kom snabbt in i mitt egna, sköna, behagliga tempo! Och i min mentala bubbla. Kom på mig själv fler gånger under loppet med att tänka " men fattar Du vad BRA det känns? Och hur BRA det går? Kunde bara konstatera att JAAA, det gör det verkligen! Stegen var lätta och avspända, andningen lugn och jämn! Jag hade ett skönt, behagligt flyt!

Att sedan komma in på Stadion och känna att stegen och hastigheten ökades på... jag kan säga att tårarna var nära när jag passerade mållinjen, vilken mäktig, härlig, känsla...! Och att sedan få den fina medaljen!

Strax efter gick det inte att missta sig på var låren befann sig, baksida lår gjorde ont och knäna var stela!

Jag trodde att jag skulle ha stora svårigheter att gå, minst i en vecka efter loppet och att det inte skulle bli aktuellt med någon direkt träning .Var på massage på måndagen, visst var jag lite öm här och där i musklerna men med tanke på att jag hade sprungit Maran 2 dagar innan så kändes benen och kroppen i övrigt "fantastiskt bra", tisdagen bjöd på en skön runda i gymmet med lätta vikter och fler repetitioner och på onsdagen kändes det i stort sett som vanligt i min kropp så morgonen började med yoga och på kvällen bestämde jag mig för att gå ner och köra ett lugnt boxpass. Nåja, lugnt och lugnt.... det är svårt att köra lugnt på ett boxpass och ännu svårare är det när man känner sig "hög" på endorfiner och härlig energi och vinnarkänsla!

Jag njuter av loppet och upplevelsen och redan nu är jag sugen på något nytt lopp... få se vad det kan tänkas bli... har ännu inte bestämt mig.

//Anna-Lena

Forts. Juni

Jag har cyklat Vättern ... men i hallen står Engelbrekt och tjurar (för den oinvigde så är det min cykel). För ca. ett halvår sedan hade jag Maran i blickfånget. Att inom en 2 veckors period både springa en Mara och cykla Vätternrundans 30 mil kändes inte rimligt. Dvs. det kändes inte rimligt DÅ.

Undrar om jag hade planerat och tänkt annorlunda kring årets Vätternrunda om jag hade vetat hur bra det skulle kännas efter Maran? Undrar hur jag kommer att göra nästa år?

Årets runda bjöd på en mental resa runt sjön. Jag följde några fantastiska cyklister via SMS, när det pep till i telefonen att de startat spred sig en obeskrivlig känsla i kroppen samtidigt som det dök upp en oväntad längtan till att jag också hade velat vara där (dvs. fysiskt, för mentalt var jag ju där.) När telefonen många timmar senare återigen pep och jag fick reda på att Medevi passerats for det återigen en obeskrivlig känsla genom kroppen, någon sorts blandning av glädje och nervositet. Nu skulle de snart vara i MÅL. Det kändes som jag själv hade svängt in på de små kringelikrok vägarna för att strax komma ut på den stora vägen igen och närma mig mål...

När så telefonen signalerade målgång kändes det verkligen toppen!!! Oh, yes, 30 mil genomförda, vilken härlig, fantastisk bedrift, samtidigt undrade jag hur "mina" cyklister mådde? Hade det blivit det loppet som de själva hade tänkt? Jag hoppades verkligen det!

Det kan tyckas långt att cykla 30 mil, och ja visst 30 mil är 30 mil. Men Vättern rundan är verkligen som en stor folkfest och något som bör upplevas på plats anser jag! Själv har jag fått uppleva 6 stycken rundor hittills, den första genomfördes tillsammans med Ultra, en fin damcykel med breda däck, pakethållare osv. Första rundan skulle man kunna säga att blev en förberedelse inför det årets Vansbrosimning. Det spöregnade. Mina övriga rundor har jag och Engelbrekt gjort sällskap.

Själv har jag snabbt kommit in i min vanliga träningsrytm efter Maran. Det förvånar mig att känslan av att vara återhämtad har infunnit sig så snabbt. Jag fick en liten dipp efter 1 ½ vecka, den tog sig i uttryck i att jag kände mig lite tung/trött i kroppen och jag fick ett par dagar med kolhydratsnojja, ett märkligt sug efter godis och cocacola, jag som inte ens tycker om cocacola och sällan äter godis... Kanske var det kroppens sätt att signalera att jag hade gått lite väl snabbt fram efter Maran och kanske inte fått i mig tillräckligt med energi? Jag valde att plocka in 3 dagars vila, vilket gjorde gott! Kolhydratsuget försvann och träningsrytmen har återigen infunnit sig och kroppen svarar så som jag är van.

Något som också förvånar mig är att jag, 2 veckor efter Maran, upplevde den så avlägsen, det kändes som det var evigheter sedan som jag genomfört den. Nya mål har börjat ta form... har planer på att springa Stockholmhalvmarathon och Lidingöloppet. Båda loppen går i september.

På mina träningspass känner jag mig oftast stark och väldigt fokuserad och samtidigt infinner sig den här sköna känslan av flöde och energi, "att bara vara". Jag tycker så mycket om den! Det är en känsla som är svår att beskriva tycker jag, samtidigt som jag känner mig så totalt närvarande så känns det samtidigt som jag är någon helt annanstans på nåt vis, somliga skulle kanske kalla det för flow.

Jag upplever och tror att yogan gör mig starkare på alla sätt. Tänkte på det här i veckan, då morgonen hade startat med yoga och på kvällen fick jag verkligen njuta av ett fantastiskt skönt, intensivt boxpass, det kändes som om jag hade kunnat hålla på i i evigheter. Jag bara befann mig i det här sköna flödet... fylld och omgiven av min härliga energisnurra... kraftfulla slag... på passet dök ibland även mina speciella laddnings ord upp (som jag sedan tidigare ankrat in). Dessa ord har en fascinerande och nästan magisk effekt på hela mig.

Jag har ju tidigare berättat om min övertygelse om tankens kraft. För den som vill utvecklas ännu mer vill jag verkligen rekommendera olika typer av mentalträning. Förutom att det finns en rad olika böcker i ämnet så har Niki, Anna och Danne flera konkreta tips och övningar som kan få helt oväntade, oanade effekter. Inte bara helt oväntade och oanade effekter utan även snabba, varaktiga resultat.

Semester och ledighet närmar sig. dvs. semester och ledighet från arbetet och det ska bli så skönt! Självklart kommer min träning att fortsätta även under sommarledigheten och se ut ungefär så som den brukar dvs. lust, glädje, variation: styrka, kondition, smidighet!

Önskar Dig en skön Juli månad, fylld med sådant som Du tycker om!

Anna-Lena

Juli

Juli har inneburit en skön, härlig, ledig månad för mig!

Har verkligen njutit av att bara vara... här och nu... jag tycker så mycket om det! Att hinna tänka, reflektera, känna, uppleva, göra. Vara närvarande. Göra saker som jag för stunden känner för. Just precis NU. Leka och träna. Sitta under fruktträdet och filosofera. Utflykter till både bekanta och obekanta ställen. Njuta av samtal och tystnad. Det mesta känns så enkelt! Och skönt!

Jag började månaden med att vara hustomte i mina föräldrars hus medan de själva var bortresta. Jag trivs verkligen där. Det är extra skönt på sommaren, tycker jag, att ha en trädgård att strosa ut i och vara i.

Jag trivs också av att kunna njuta av vardagslyx som att tex; gå ut en tidig morgon och andas in klar morgonluft och gå till jordgubbslandet och plocka jordgubbar för att sedan åter vända hemåt och duka upp en god frukost på altanen med bla. alldeles färska, saftiga jordgubbar och sedan njuta av en lååång frukost. Eller att gå till min kolonilott och plocka grönsaker. Redan den 1 juli kunde jag skörda de första sockerärtorna. Har sedan även fått bla. sallad, mangold, rödbetor och squash. Det känns speciellt, tycker jag, att kunna plocka det som jag själv har odlat. Det känns både lyxigt och gott så klart!

Semester innebär ledigt från arbetet för mig men naturligtvis med fortsatt träning. Jag har svårt att förstå de som tar ledigt från allt, inklusive träning. För mig skulle det vara ungefär som att få frågan om jag tänkt sluta andas när jag får semester om jag inte skulle träna. Ja, träning är viktigt, betydelsefullt och självklart för mig. Sen kan ju träningen se lite annorlunda ut än annars beroende på var man befinner sig. Själv har jag tränat både ute och inne, som vanligt med den variation jag trivs med; kondition, styrkepass och smidighet.

Jag har överraskat mig själv genom att inom en 3 veckors period springa 3 lopp. Trosa stadslopp, Musköloppet och 5-10-15 loppet i Västerås. Jag berättade i en tidigare lägesrapport att jag kände mig sugen på något, några nya lopp men visste inte riktigt vad och vilket. Jag har bestämt mig, är anmäld, för att delta i halvmaran i september. Men det är ju först i september, jag ville ha något NU! Så jag började kolla runt lite på nätet och hittade just Trosa stadslopp, Muskö loppet och så småningom hittade jag även loppet i Västerås. Jag har aldrig tidigare hört talas om loppen, men loppen i Trosa och på Muskö visade sig vara lopp som är årligen återkommande och som tydligen pågått ett tag. Västerås loppet var nytt för i år.

Trosa stadslopp kom att bli ett bra avslut på min arbetsvecka och ett roligt avstamp inför semestern. Jag kombinerade loppet med att vara turist. I sista stund hittade jag ett övernattningsrum på ett centralt beläget vandrarhem, det visade sig att det mesta i Trosa är centralt. Trosa påminner om Sigtuna med små gränder, hamnkvarter och små butiker. Det var mysigt att strosa runt i gränderna, nere i hamnkvarteren, besöka de små butikerna och några caféer och mumsa glass.

Loppet var ett kort lopp, "bara" 8,9 km. Efter Maran känns 1 mil och allt där under i tanken alltid kort men inte alltid i verkligheten vilket jag fick uppleva på alla mina julilopp. Första start var 21:00. Jag startade i startgrupp 2, 21:02. Dagen hade varit varm, jag hade försökt att dricka så mycket som möjligt. Värmen kändes påtaglig även under kvällen, kanske var vätskebalansen i min kropp inte heller den bästa. Ibland önskar jag att jag hade egenskaper som en kamel. Hur som helst: benen sprang och hjärtat dunkade, pulsen var hög! Till stora delar var vi ivrigt påhejade utmed banan av publik i alla åldrar. Själv blir jag oftast väldigt fokuserad och "borta", jag varken ser eller hör det som är runt omkring mig och vet knappt själv var jag sprungit. Jag hade ingen måltid men kände mig nöjd när klockan stannade på 47:08. Hela arrangemanget kändes lite som en folkfest, det var en härlig stämning med många deltagare och åskådare! Förutom upplevelsen av att få delta i loppet lottades även en höstresa till Portugal med Springtime travel ut bland oss alla spring entusiaster. Jag blev förvånad över att loppet, dagarna efter, gav sån´ träningsvärk i vader och framsida lår.

Lite drygt 1 vecka senare var det dags för Musköloppet, ett milslopp på just Muskö. Muskö ligger en bit utanför Ösmo, mot Nynäshamn hållet. Jag hade kollat upp resvägen innan och tänkte att jag skulle bestämma mig samma dag om jag skulle åka eller inte. Jag skulle åka om jag hade lust. Och lusten fanns! Packade snabbt i ordning lite matsäck, kläder och skor och så for jag iväg. Även denna dag var VARM! Kom ut till Muskö med gott om tid innan min egna start som skulle vara klockan 13:00. Satt i gröngräset och njöt av atmosfären och medhavd picknick. Kände att värmen skulle ta ut sin rätt så jag bestämde mig innan att det här skulle bli en lugn runda, jag skulle gå på "feeling good-känsla", Maratempo... lätt & avslappnat... lätt & enkelt... räknade med att ta mig runt på en tid kring 58-1:04. Vill inte påstå att det kändes "lätt & enkelt"! Kom på mig själv med att tänka att jag är inte gjord för att springa i sådan här värme! Kroppen fick slita! Använde mig av mina mantran utefter banan bla; "frisk & stark & full av energi", "lätt & enkelt" osv. och det hjälpte en del. Hällde vatten i mig och på mig! När vi sprang utmed vattnet hade jag lust att göra en avstickare och springa ner och svalka mig. Under loppet hördes glassbilens signaler, ja det var inte hallucinationer, däremot önskade jag mig just då både glass och att jag skulle befinna mig i ett av bilens frysfack!

Ca. 1 km. innan mål blev jag omsprungen av en gubbe, han började varna för en avslutande backe precis innan mål, att jag skulle spara på krafterna. Att backen var "hemsk, fruktansvärd" osv. "Jaha, du menar hemsk, fruktansvärd härlig" sa jag... inte.... men tänkte och log för mig själv! Och så blev nästa tanke att jag skulle i mål före gubben... ja tävlingsmänniskan i mig finns där även om jag inte alltid vill tillstå mig det och hon kan komma fram i alla möjliga situationer, väntade och oväntade. Så förbi gubben. Jag vet inte vem av oss som hade rätt vad gäller den avslutade backen. När jag kastade en blick på pulsklockan där i backen visade den 182. Jag var inte trött, nej, jag var tom, det fanns ingenting kvar att ge i kroppen. Uppför backen och därefter (nästan) spurta i mål. Sluttiden blev 1.01.38. Trots att jag visste att det inte skulle bli något personbästa på milen denna dag och tanken innan var att landa på 58- 1,04 kände jag direkt efter att jag faktiskt gärna hade velat stanna på under timmen. Ibland blir minuter och sekunder betydelsefulla. Dusch och fika i gröngräset och ett besök på en intilliggande loppis blev ett skönt avslut innan det var dags att ta mig hemåt.

Musköloppet gav ingen som helst träningsvärk, lustigt med tanke på hur det kändes efter Trosa loppet. Däremot halsont. Ja, nu tror jag inte att det var loppet i sig som gav mig halsont däremot mina 2 små kompisar som haft ont i halsen och feber under veckan. Jag som var övertygad om att det bara var något virus som barn kunde få och att jag skulle hålla mig helt frisk. Det blev några dagar med vila och Esberitox och Echinagard, som tur var kände jag mig helt pigg.

Mitt tredje lopp genomfördes också en varm dag, denna gång med åska i luften. Precis som med Musköloppet så bestämde jag mig samma dag för att åka. Västerås loppet arrangerades av Västerås löparklubb, en relativt nystartad klubb, den har funnits i 1 år. Man kunde välja mellan att springa 5, 10 eller 15 km. på en vändbana och man behövde inte bestämma innan vilken sträcka man skulle springa utan det kunde man göra under loppets gång. Beroende på vilken sträcka man valde så fick man vid vändpunkterna en gummisnodd med olika färger så att tidtagarna skulle veta vilken sträcka man sprungit. Jag bestämde mig innan: att springa 1 mil. Bestämde mig även innan att " idag SKA jag i mål under timmen oavsett väder och värme"!

Något omklädningsrum eller dusch fanns inte att tillgå vid start-mål området utan pizzerian och dess toalett, som låg i direkt anslutning, fick tjänstgöra omklädningsrum för oss som kom dit och inte var ombytta. Banan var utmed en cykel- gångväg ut mot Skultuna, ganska flack och lättsprungen på det viset men den kändes stundtals mentalt jobbig när man såg hur långt som helst framför sig. För ett kort ögonblick for det genom mitt huvud att jag skulle satsa på en snabb 5 kilometers runda istället när jag närmade mig vändpunkten vid 2,5 km. Kände mig redan då kokhet och verkligen inte helt pigg! Tilläggas kanske ska att jag två dagar i sträck hade krupit runt och stått som en krok nere på min kolonilott och rensat ogräs. Även sånt kan ge träningsvärk kan jag säga. Men hallå!? Nej, stopp ett tag! Sen när bangade jag för lite träningsvärk och värme? Hällde i mig lite vatten och mina ben sprang vidare. Benen kändes lättare efter ett tag.

Jag brukar aldrig, hittills, springa på km. tider utan mer på en känsla i kroppen och ibland fokusera,visualisera på en sluttid istället så även denna dag. Visualiserade på att klockan skulle stanna på 58. "Kom igen nu: 58 minuter", "58 minuter lätt & enkelt"... kan säga att det stundtals var feeling good-känsla kryddat med nåt helt annat ;-). För mig blev gummisnodden som jag fått vid vändpunkten snarare en symbol för känslan än sträckan jag sprang under loppet: en gummisnoddskänsla. Stundtals gick det snabbt, stundtals långsamt, hade svårt att få in en jämn rytm i löpningen. Jag sprang i mål på 56 minuter! Varm och nöjd!

Känner mig väldigt nöjd över loppen, att jag tog mig iväg. Det är skönt, tycker jag, att inte behöva planera och anmäla mig i evigheter innan och att det inte heller krävs några speciella förberedelser utan "bara göra.. lätt & enkelt"! Det passar mig!

Ha det gott!
// Anna-Lena

Augusti

Började augusti med att avsluta min sista semestervecka. Det känns att 5 veckors semester har gjort mig gott, känner mig liksom boostad, redo. Jag har bestämt mig för att göra det jag kan för att behålla de här goda semester energierna i min kropp (och sinne) även nu när (arbets)vardagen rullar igång, ibland går det lätt och enkelt och ibland kan det vara en utmaning i sig beroende på vad man ställs inför, tycker jag. För att vara extra boostad, få ännu mer välfyllda depåer, såg jag till att få gå på mitt favoritpass sista semesterfredagen (på en tid som jag inte kan när jag arbetar). En fundering som jag fick, och som jag även fått tidigare ibland på mina PT-pass är: kan man slå knut på sig själv? Eller sätta krokben? Det här med krokben har även, vid nåt´enstaka tillfälle, slagit mig på dancepassen ;-). Och en fundering till min fantastiske tränare; vad får Du alla kreativa, roliga och verkligen inte HELT LÄTTA övningar ifrån?!

Jag fick glädjen att genomföra helt nya övningar för mig, både styrke- och smidighetsbaserade. Bla; grodan. Ja, nu hette den nog även nåt´ betydligt mer sofistikerat vilket jag inte minns. Hur tung eller Olätt kan en groda egentligen känna sig;-)? Hur som helst; övning ger färdighet dock kanske inte HELT PÅ EN GÅNG;-)! Eller?! De här passen blir ofta en kombination av totalt fokus och koncentration, skratt till va´ f*n och framförallt massor med inspiration och utveckling på alla möjliga sätt!!! Det kändes roligt att redan efter 2 veckor så gick samma övningar så mycket bättre!

Styrketräning gör inte bara kroppen starkare utan övar även tålamod tycker jag. Det tar tid att bygga styrka och muskler, det går inte bara från den ena dagen till den andra. Men resultaten kommer! Och ibland känns det faktiskt som om dom kommer plötsligt, tycker jag, man tar liksom ett skutt upp till nästa nivå eller ytterligare ett trappsteg. Har både märkt och tänkt på det den senaste tiden. Jag har kunnat öka på en del vikter en del, jag upplever att jag rent allmänt blivit starkare, det känns roligt. Har liksom tagit mig ytterligare ett skutt upp... Tänkte även på det vid ett av mina styrkepass helt nyligen då jag gjorde chins. Det gick bra. Samtidigt blev jag påmind om hur den övningen såg ut för mig första gångerna. Jag var tvungen att i princip lyftas både upp och ner, det var inte många kilon som jag klarade på egen hand! Efter dom passen var det nog inte bara jag som hade träningsvärk! Och det har ju blivit många pass sedan dess! Jag kan verkligen längta ner till Form för att få köra ett riktigt skönt, bra styrkepass med tempo, intensitet och uppleva den här sköna koncentrationen/närvaron. Svettigt och jobbigt, ja visst, samtidigt så skönt och givande för hela mig!

Ibland önskar jag att jag fick ägna mig åt träning på heltid! Jag saknar mina morgonstyrkepass som jag hade möjlighet till under semestern, en perfekt start på dagen på många sätt! Nu ligger den mesta träningen kvällstid istället. Jag utgår som vanligt från lust och variation, i praktiken har det den här månaden inneburit att jag fortsatt med en del utelöpning varvat med styrke- och kondition- smidighetspass inne på Form. Jag har även plockat in promenader, ja, för mig handlar inte dessa om direkt träning utan jag kallar de ibland för reflektionspromenader, en form av meditation eller "bara" ut och gå och få luft . Under de här promenaderna upplever jag ofta en sorts närvaro, stillhet, tankarna klarnar och insikter kan komma till mig på ett sätt som är svåra att beskriva.

Jag har anmält mig till ytterligare ett lopp i september: Lidingöloppet. Det är ett lopp som jag sprungit förut och som jag tycker om. Det är 3 mil i varierad, fin terräng långt bort från asfalt däremot väldigt kuperat. Fjolårets lopp var magiskt på många sätt bla. på det viset att jag hade som mål att springa på 3;13;27 och sprang på 3;13;28. Jag sprang inte på några milstider utan jag litade på att min kropp visste precis hur den skulle bete sig för att nå målet. Inför årets lopp säger en del av mig att strunta i allt vad tider heter medan en annan del av mig gärna skulle vilja persa fjolårets tid... Vi får se vilken del som kommer att ta överhand när det väl gäller, kanske går det att kombinera de båda?

Jag vill behålla fjolårets magikänsla men det kommer jag ju att göra oavsett hur årets lopp kommer att bli. Önskar Dig en härlig, inspirerande September månad! /Anna-Lena

September

Det här med tankar, beteende och att vara närvarande här och nu intresserar mig och har intresserat mig under lång tid. Det är några år sedan nu som jag bestämde mig för att utveckla mig ännu mer i mentalträning. Precis som med all annan träning så blir man aldrig färdig. Det är en ständig pågående process. Men precis som med all annan träning så blir man bättre på det man övar på.

Det är inte alltid helt lätt att vara här och nu tycker jag, ibland tar stressen över, över allt som ska göras och hinnas med, jag/man hamnar i otakt och i obalans med sig själv. Och det är helt ok. att det blir så ibland. Men medvetenheten och acceptans om det är steg nummer ett. Och visst är det skönt när man känner det här sköna flödet av välmående, energi, glädje i hela kroppen? Närvaro. Jag tror att med hjälp av träning (fysisk och mental) så kan man befinna sig i och vara i de här stunderna av välmående oftare och längre, och även navigera lättare när man av olika anledningar kommer ur kurs.

Förra månaden var jag på ett inspirerande föredrag-seminarium kring just detta ämne. Det var Kay Pollak som pratade kring; Att välja glädje. Seminariet handlade en hel del om tankar, vad jag väljer att tänka och "se". När jag sedan berättade om det för några kollegor möttes jag av varierande kommentarer och synpunkter. "Vad då? Välja glädje?!" Ja, just det. Somliga blir provocerade av det. För min del handlar det absolut inte om något flåshurtigt skratta och var glad så fixar sig resten (och det fanns ingen antydan om det i föredraget heller). Nej, verkligen inte. Det handlar om att göra val, olika val. Inte alltid lätt och självklart. Hjärnan (och kanske hjärtat) är lika häftiga och fascinerande som resten av kroppen tycker jag!

På tal om hjärnan, kan man få träningsvärk där? Nja, jag tror inte det även om jag för ett ögonblick trodde att jag skulle få det vid ett av mina pass här i september. Instruerad och inspirerad av min fantastiske PT fick jag genomföra neuromuskelär träning, olika typer av funktionell styrketräning. Jag har ju tidigare gått på funktionellstyrkepass men aldrig tidigare upplevt, så totalt, att hjärnan inte fattar vad det är frågan om... Det känns härligt och spännande, tycker jag, när både muskler och hjärna får träning på samma gång!

Det blev lite av en ny, intressant (tränings)upplevelse för mig, det kändes som om det inte bara var mina muskler som blev trötta utan även hjärnan på ett sätt som jag inte riktigt kände igen sedan tidigare. Eller kanske var det så att hjärnan snarare funderade vad det var frågan om? Det är en lustig känsla i kroppen när hjärnan liksom får anstränga sig för att få rörelserna att stämma. Åt vilket håll ska egentligen armar och ben? Och hur ska jag göra? Något som var ännu märkligare var att jag dagen efter, på steppasset, upplevde mig mycket stadigare när vänster fot skulle kliva upp först på brädan. Har tidigare inte känt mig lika stadig i vänster som höger sida. Ja, inte vet jag om det var passet dagen innan som skapade känslan eller om det berodde på något helt annat. Det är så mycket som hänger ihop: smidighet, koordination, balans och styrka!

Två lopp skulle ha upplevts och genomförts här i September. Halvmaran och Lidingöloppet. Inför halvmaran hade jag känt lite förkylningstendenser till och från ett tag, hoppade över träningen måndag och tisdag samma vecka för att låta min kropp få vila och för att skapa bästa tänkbara förutsättningar. Trodde att det skulle hjälpa. Trots mina vanliga vitamindoser och extra drinkar med grönt gräs och ingefära sa kroppen: stopp, vila. Vaknade onsdagmorgon och hade ont i kroppen och framförallt benen. Jag såg till att ta det lugnt, och lyckades faktiskt riktigt bra med det.

Lyckades även förvånansvärt bra med att hålla mig lugn och fokuserad i tanken! Jag kände mig säker på att stå på startlinjen lördageftermiddag. Tänkte att jag tar en sak i taget nu... bestämmer mig definitivt på fredag hur jag ska göra. När fredagen kom och det kändes ungefär lika tänkte jag att jag tar en kort promenad och ser hur det känns... ja... inte kändes det bra... nästa tanke var att jag bestämmer mig i morgon när jag vaknar... lördagmorgon... jag bestämmer mig efter att jag ätit frukost... Ja, nog skulle det väl funka? Jag kunde ju ta ett lugnt lopp, kanske promenera bitvis... Envis och vilja i all ära, men nej! Hur roligt är det?! Promenera kunde jag lika gärna göra hemma och ialla fall inte på halvmaran. Kroppen hade bestämt sig och även om vi inte var överens var det bara att inse. Den fokusering och lugn som jag känt under veckan var som bortblåst under stora delar av lördagen!

Men Lidingöloppet blev av. Veckan innan gick pulsbandet till min klocka sönder. Skulle jag ta det som ett tecken om att strunta i allt vad tider hette? Eller? Jag tog det som ett tecken att jag helt enkelt behövde ett nytt pulsband eller i värsta fall en ny klocka. Lyckades få tag på ett pulsband som fungerade till klockan. Skavsår är sådant som man räknar med att man kan få vid långlopp men inte att de kommer 2 dagar innan man ska springa! Helt utan synbar anledning lyckades jag få ett löjligt skavsår som även gjorde löjligt ont, jag blev min egen husdoktor och lyckades få någorlunda ordning på det tills det var dags för loppet. Vädergudarna hade hotat med regn och nordliga vindar men när jag kom ut till Lidingö började solen kika fram och himlen var blå. Jag funderade varför jag hade långärmad tröja och långa taights, tjock jacka...

Jag hade gått om tid innan det var dags att bege mig till starten, satt och mediterade/filosoferade i gröngräset. Strax innan start kände jag mig väldigt avslappnad, på gränsen till trött. Målet var att persa fjolårets magiska tid. Allt kändes bra förutom mitt vätskebälte som snurrade som en orm runt midjan och som jag även höll på att tappa vid ett tillfälle men som jag lyckades fånga upp i farten. På slutet märkte jag att klockan tickade på och att min måltid troligen inte skulle bli som jag tänkt... för ett kort ögonblick kändes det "men va f.n" för att i nästa ögonblick slå över till " att tänk här springer jag fram i 3 mil, jag har en kropp som klarar det galant, jag är stark och jag är frisk!" Då fylldes jag istället av den här sköna känslan, den här sköna känslan som jag tycker så mycket; värme, glädje och TACKSAMHET! Sluttiden hamnade denna gång på 3:16:11, 2 minuter och 43 sekunder mer jämfört med förra året. Fjolårets magiska tid kvarstår... än så länge!

Ha det gott! /
Anna-Lena

Oktober 2010

Återigen dags för en ny lägesrapport. Oktober månad har gått i en rasande fart tycker jag. Hösten kom och även en försmak av vintern. Det är första gången under de här månaderna i utmaningen som jag upplever svårigheter att summera månaden, det har hänt en massa märkliga saker som jag saknar ord för just nu. Det hela har fått mig att bla. fundera en del kring möten och sammanträffanden. Vissa möten och upplevelser sätter onekligen mer spår och avtryck än andra.

Träningen har under ett par veckor haft en lägre intensitet än vad jag brukar ha annars, jag har helt enkelt känt att jag behövde få in mer vila. Samtidigt har jag inte känt mig helt i form. Efter att ha satt ord på det kände jag redan dagen efter att jag redan var i ”bättre form”. Skönare energi och lättare i kroppen. Lustigt. Själv tror jag att det bla. handlar om konkreta beslut. Jag tror att det är bra att nämna saker i dess rätta namn för att på så vis kunna skapa förändring. Att ”bara” träna 2-3 pass under en vecka och ha 3 dagars vila i följd känns konstigt för mig. Fö. går min träning bra, styrka varierat med kondition. Den här månaden har jag också skapat mig en njutbar SPA-dag. Av flera olika anledningar kände jag ett stort behov av att... stanna upp ett tag... ladda batterierna ytterligare... så det blev en semesterdag med yoga, PT, massage... mmm... njutbart och välbehövligt. Det blev en fin present till mig själv!

Jag hade lite olika idéer om att delta i några lopp även denna månad men det blev endast idéer och även större förståelse för att, vare sig jag vill eller inte, så behöver jag vara ute i GOD tid när det gäller anmälningar. Min första idé var att delta i Tjurruset men när jag gick in på nätet för att anmäla mig var det redan fullt. Då blev tankarna istället att springa Hässelbyloppet som jag har hört ska vara en ”snabbsprungen & lätt mil” men även det var... FULLT!

Nästa plan var då att delta i Granebergsvarvet, det var inte fullt men jag lyckades att blanda ihop dagarna, jag trodde att det gick av stapeln på söndagen men det var på lördagen samma helg. Tydligen verkade det inte vara meningen att jag skulle springa något lopp denna månad. Som jag har berättat tidigare gillar jag inte att boka in mig på lopp långt i förväg, jag vill gå på känsla och mer ”NU gör jag det här”... inte om en massa månader framåt i tid. Men som sagt, jag förstår att man behöver vara ute i tid så därför har jag, redan nu, anmält mig till Stockholms maraton maj 2011! Det är ett lopp som jag gärna vill uppleva igen! Maj 2011... det är långt dit så just nu är det viktiga att jag har en startplats. Träningen kommer att fortsätta i liknande anda som tidigare. Jag är så glad för min motivation när det gäller träningen och även för den variation som jag trivs med, detta gör att jag får goda grundförutsättningar för att tex. genomföra olika lopp.

Jag har fått nya, utmanande övningar som jag ska/vill lära mig. En av dom är plankan på 2 bollar, en som benen vilar emot och en armarna. När jag provade den för första gången nu i oktober fungerade det inte alls och inte gick det lättare när jag började tänka dj*v.. bollar! De kan verkligen leva sitt egna liv ibland och tänk att jag kan bli arg på några bollar! Men jag vet och jag har sagt det förr: övning ger färdighet! Jag och bollarna kommer att komma överens... bättre och bättre! Något annat roligt som jag fått testa är TRX-träning. Det är en form av funktionellträning där man använder ett sorts band i övningarna och sin egna kroppsvikt som motstånd, hela kroppen blir involverad. Jag tyckte att fler övningar såg så lätta ut när Niki visade men oj, när jag själv skulle utföra dom var det inte alls lika lätt & enkelt men väldigt skönt och roligt och som sagt ”jobbigt” på det här sköna, behagliga sättet. Passet skapade också härlig koncentration och fokus. Månadens sista dag fick en härlig final nämligen kampsportspasset, gissa om jag hade sett fram mot det, här kan man verkligen prata om kraft, fokus och koncentration och antagligen fantastisk träningsvärk i morgon!

Nu önskar jag dig en spännande november månad! Vi ses på Form!

Anna-Lena

November

Näst sista månaden i årets utmaning. Tänk vad dessa 11 månader har passerat fort tycker jag! Nyss satt jag och formulerade ner en del av mina tankar till årets utmaning och nu är det snart dags att summera det hela. Hur blev det? Blev det så som jag tänkt? Vad blev annorlunda? Vad har jag lärt mig? Vad kan/vill jag ta med mig vidare?

Redan nu kan jag konstatera att några av målen är uppfyllda. Några andra kommer att följa med mig in i 2011. För mig har det redan nu känts aktuellt med att formulera, skapa nya mål. Inte för att årets utmaning snart är till enda och ett nytt år är i antågande utan snarare för att jag känner att jag vill ha något ytterligare att jobba med/mot. Mina tidigare mål finns fortfarande med. Jag har lätt för att spreta iväg i tanken, vill massor, helst samtidigt! En egenskap som har både sina för- och nackdelar kan jag säga.

Den här månaden har inneburit ett betydligt skönare flöde av energi för mig jämfört med förra månaden. Träningen flyter på fint, jag känner att jag har massor med inspiration, jag känner mig oftast stark och fokuserad. Efter tips från min Pt har jag återigen infört splitprogram i gymmet. Syftet är bla. att kunna köra på med tyngre vikter och med fullt fokus och kraft passet igenom. Jag kan säga att jag till en början kände mig tveksam... vadå "bara" träna ca 30 minuter, ibland ännu kortare? Men efter att ha provat det kan jag säga att det är superskönt! Snabbt och effektivt! Ibland kombinerar jag det med tex. spinning. Fö. ser min träning ut som tidigare: step, spinning, styrka, dance, yoga osv.... = Variation! Lust! Glädje!

Nu i november har jag besökt hälsomässan i Älvsjö, det är en mässa som är årligen återkommande. Mässan erbjuder det mesta. Förutom att gå runt och titta och inspireras passade jag på att prova lite olika saker bla. body talk access viket innebar att man knackar på olika ställen på kroppen detta sägs främja kroppens egna förmåga till läkande där det "behövs" oavsett var obalanserna finns (kroppsligt, själsligt), testade även någon form av healing med en metallpinne, det sas att den skulle vara laddad på någon särskild frekvens. Jag kan säga att jag är nog både nyfiken, öppen och ibland en aning ifrågasättande. Jag provade även en form av meditations yoga.

Något annat spännande som jag passade på att göra var att gå på en hälsokonsultation utifrån ett ayurvediskt perspektiv. Det var intressant på många sätt! Genom bla. pulsdiagnostik får man fram olika saker. Jag fick med mig några handfasta råd både vad det gäller kosten men även annat bla, att vila/meditera mera. Efter förra månaden kan jag bara konstatera att det ligger säkert en hel del i det... det gäller bara att hinna med det ;-) Jag återkommer till ordet balans. Inte alltid helt lätt.

Kost rekommendationerna jag fick var bla. att starta morgonen med en blandning av ljummet vatten, honung, ghee ("renat"smör). Gissa hur jag tyckte det lät? Just det äckligt! Men nyfikenheten har tagit överhand så i skrivande stund har jag fixat smöret och även tagit morgondrinkarna under några dagar i följd. Man kan ju aldrig veta förrän man provat! Och det smakade helt ok. Spännande och se vad de kommer att ha för effekter, tydligen ska det vara bra för bla. matmältning. Och säkert för en massa annat också :-) Så nu startar mina mornar med smör, honung, grönt gräs för att sedan fortsätta med min äggfrukost med smoothie.

Månaden har även bjudit på "en dag för själen", en ljuvligt skön eftermiddag/kväll på Form med mindfullness, yoga, meditation, avslappning. Verkligen ett perfekt sätt att både landa och ladda batterierna och "bara få vara", så välbehövligt och skönt! Jag skulle vilja ha in mer yoga i min vardagliga träning än vad jag får nu, den är så bra på alla sätt för mig! Under vårterminen och sommaren lyckades jag riktigt bra med det men höstens schema har inte riktigt stämt för mig. Morgonyogan är ju ett perfekt sätt att starta morgonen på. Ibland har jag gjort några yoga övningar direkt efter styrkepasset, då tänker jag att några övningar är bättre än inga övningar alls, på tal om allt eller inget. Jag hoppas att yinyoga kommer att finnas som ett ordinarie pass på vårschemat, det skulle passa mig perfekt!

Något annat roligt i träningssammanhang är att jag ska få gå på Nikekonventet i slutet av januari, det ser jag verkligen fram mot. När jag anmälde mig var det bara ett "fel", jag vill helst gå på alla pass, det finns hur mycket som helst att välja bland. Även fast jag inte varit på det tidigare så tror jag att det kommer bli fantastiskt roligt och spännande!

Nu önskar jag Dig en skön decembermånad fylld med sådant som du tycker om och mår bra av!

Anna-Lena

December 2010

Sista månaden i årets utmaning. Dags att sätta punkt. För att sedan fortsätta. Men innan jag gör det så skulle jag på detta vis vilja börja med att; TACKA MIG SJÄLV<3 Jag vill även rikta ett varmt tack till alla er instruktörer och ett särskilt TACK till er Anna och Niki för det gångna året! TACK för ett fantastiskt träningsår, TACK för all inspiration, TACK för utveckling (och ibland inveckling), för nya erfarenheter, kunskaper, lärdomar och äventyr!

Jag tycker att det känns så fint och bra att oavsett hur kort eller lång tid man tränat så finns det alltid utvecklingspotential och nya utmaningar för den som har modet, för den som vill och vågar. Själv känner jag mig så privilegierad som verkligen älskar att träna! Jag känner sådan inspiration, lust och glädje! Ibland får jag frågan hur jag lyckas hålla motivationen uppe. Det är lätt tycker jag men jag har inget bra och enkelt svar på hur jag gör. Framgångsfaktorerna är flera, en viktig faktor för mig är att jag får möjligheter till variation, upplevelser, utveckling och utmaningar på alla möjliga sätt och naturligtvis att jag trivs och har roligt! Min Formträning har en viktig och självklar plats, alla mina härliga träningspass: både de instruktörsledda och de som jag genomför på egen hand. En annan betydelsefull och viktig del för mig är mina PT-pass tillsammans med Niki, de skapar verkligen utveckling och växande på alla möjliga sätt och jag är så glad och tacksam att jag har givit och ger mig själv den möjlighet.

Nu är det snart dags att fortsätta in i 2011 med nya mål, utmaningar, upplevelser och utveckling på alla möjliga sätt! Det känns spännande! Och roligt! Och kanske lite läskigt? Det kommer att bli ett bra år på alla sätt. 2010 års utmaning kommer inte att innebära ett slut för mig den 31 december utan den kommer jag även ta med mig in i 2011;

 jag kommer att fortsätta att UTMANA MIG SJÄLV I MÄSTERSKAPSTRIADEN;
jag lever fullt ut i tanke, känsla, kropp. ALLT är möjligt!

Oavsett vilka mål Du skapar så önskar jag Dig ett spännande och inspirerande 2011!

Vi ses på Form!

Anna-Lena